Säker seger, nytt formbesked av Wayne Rooney och drömmål av Robin van Persie. Men det var framför allt en annan spelare som gav Manchester United hopp.

United städade undan Hull City igår på ett sätt som de knappast skämt bort sina fans med senaste året.
Det var ju så här vi vande oss vid att de vann matcher tidigare. Säker tvåmålsledning tidigt i matchen, en avmätt andra halvlek mot ett redan slaget lag.
Hull City var svagt igår, det ska verkligen understrykas. Hatem Ben Arfa var så vilsen att han blev utbytt i den 35:e minuten och med Tom Huddlestone på bänken fanns ingen lugnande ”pappa” på mittfältet.
Men Manchester Uniteds insats var bra, kanske den mest övertygande för säsongen. Visst, de vann senast borta mot Arsenal – en tung skalp – men då handlade det om en darrig smash ’n’ grab-seger. Nu var det ett professionellt dagsverke.
Det är ingen slump att spelet stämmer när lagets mest undervärderade spelare är tillbaka i form.

Michael Carrick har ofta varit en ”slow starter”. Allt som oftast har han börjat svagt, känt sig in i säsongen för att sedan hitta formen framåt senhösten/vintern (för historisk tillbakablick läs här).
Den här säsongen satt han på testcykeln när det var dags för premiär. Comebacken skedde i andra halvlek mot Manchester City den 2 november.
Under hösten har Louis van Gaals gäng varit ett halvfärdigt bygge. Det består av en massa dyrbara delar, men inget som håller ihop konstruktionen, inget som kan foga samman delarna. Laget har bara litat på individuell briljans och när Angel Di María inte längre kunde leverera den på egen hand har spelet inte fungerat.
Michael Carrick är spelaren som fogar samman delar.
Med sitt kloka passningsspel och sin förmåga att styra rytmen på mittfältet har han på kort tid förvandlat Manchester United till ett annat lag.
33-åringen från Wallsend startat tre matcher. Manchester United har vunnit tre raka. Han var bäst på plan mot Arsenal borta och bäst igen igår.
Vad han gör? Det som ser så enkelt ut som i själva verket är så svårt att få behärskar det.
Han tar in bollen, värderar och spelar. Till stor del enkla alternativ (han slog 117 passningar igår, varav 108 till rätt adress), men alltid med en tanke.
Det jag gillar med Carrick är inte bara det faktum att han hittar spel framåt i plan, ofta in i ytor mellan motståndarnas lagdelar, utan att han ligger ett steg längre fram än många andra spelare. Han kan, likt en snookerspelare, se ett mönster och tänka två, tre steg framåt. ”Spelar jag till B, kan spelare B i nästa läge hitta C”.
Det är ingen annan av lagets mittfältare som klarar detta. Därför är Michael Carrick så oerhört viktig.
Han är så central för Manchester United att motståndare borde överväga att man-man-spela mot honom, så som Steven Gerrard och Cesc Fàbregas fått erfara denna höst.
Den typen av markeringsuppdrag lämnar alltid ytor åt andra och då har bara närvaron på plan hjälpt lagkamraterna.

Igår inför avspark spekulerades det i att Carrick skulle vara en del av en trebackslinje, men för mig var det givet att han skulle spela som sittande mittfältare i en mittfältsdiamant. Louis van Gaal använde 5-3-2-systemet borta mot Arsenal och triumferade, men vi har nämnt det tidigare i den här bloggen:
5-3-2 är ett reaktivt system, gjort för tuffa bortamatcher. Det passar inte i matcher där man förväntas föra spelet. Hull City hemma är en sådan match där man bör ta initiativet.
Så Michael Carrick fick agera defensiv mittfältare och därifrån kunde han styra spelet från en quarterback-roll.
När Carrick fick uppdraget att leverera de ack så viktiga förstapassningen i uppspelen var det som om alla andra bitar föll på plats för Manchester United. Plötsligt fick Wayne Rooney och Juan Mata passningar i rätt ytor, i rätt ögonblick, med rätt hårdhet. Och då hade Manchester United råd att tappa Angel Di María efter en kvart på grund av skada.

Manchester United har fortfarande lång väg att vandra innan Louis van Gaal kan slappna av. De återkommande skadorna – med Rooneys skada igår är det 42 sedan holländaren tog över! – fortsätter att sätta hinder för chanserna att hota uppåt.
Men gårdagens match var ett stort steg i rätt riktning. Spelmässigt var det ett större steg än 2–1-vinsten borta mot Arsenal. Det handlade inte bara om Michael Carrick. Chris Smalling, som var dominant i andra halvlek på Emirates, gjorde en ny fin match. Han agerar med ett helt annat självförtroende nu än tidigare i höst. Kanske kan han trots allt kliva fram som en försvarschef? Robin van Persie dundrade in ett klassmål, Wayne Rooney gjorde mål igen och Falcao gjorde comeback efter två månaders rehabilitering.
Manchester United har anledning att börja tro igen.
Men en stor anledning till det stavas Michael Carrick.

Alla älskar en fighter.
Därför borde vi beundra Alan Hutton, 29.

Alan Hutton värvades till Aston Villa sommaren 2011. Den skotske försvararen återförenades då med Alex McLeish, som basade över honom i Rangers.
Alan Hutton var revanschsugen. Tiden i Tottenham blev inte som han tänkt sig. Efter en lovande start drabbades han av en knäskada. Säsongen 2008/09 startade han bara fem ligamatcher. Året efter bara en innan han lånades ut till Sunderland. Han kom tillbaka starkt 2010/11 och fick göra 19 starter under Harry Redknapp, men flytten till Aston Villa var logisk. Hutton behövde få igång sin karriär igen.
– Det är en fantastisk klubb med underbara fans och jag ser verkligen fram emot att arbeta under Alex McLeish igen, sa Alan Hutton när affären var klar.
– När vi jag förstod att Villa var intresserade var det den enda klubben jag ville till.
Han visste inte att han skulle få uppleva sina tyngsta fotbollsår.
Första året var positivt. McLeish gav sin tidigare spelare förtroende och Alan Hutton startade 29 matcher under debutsäsongen på Villa Park. Mest ihågkommen är han dock för den smutsiga tacklingen på Shane Long, som skadades och blev borta sex veckor.
Andra året blev tuffare. Mycket tuffare.

Aston Villa bytte tränare sedan Alex McLeish inte övertygat klubben om att han var rätt man. In kom Paul Lambert och han började med att värva en ny högerback i Matthew Lowton. Inget bra tecken.
Alan Hutton hamnade i kylan. Han hamnade så långt ut i kylan att han lämnades utanför 25-mannatruppen som skulle resa på träningsläger. Hutton hade fått med en relativt hög lön (40 000 pund i veckan) efter flytten från Tottenham och det här var förmodligen Paul Lamberts sätt att säga: ”Försök skaffa dig en ny klubb”.
Alan Hutton fick inte ens träna med a-laget. I september 2012, i samband med en VM-kvalmatch mot Serbien, sa högerbacken:
– Det är frustrerande. Jag jobbar hårt varje gång jag kliver ut på träningsplanen. Jag kör även extraträning. Jag vill vara i så bra form som möjligt.
– Som spelare är det den värsta situationen du kan hamna i. Var petad utan att få chansen att spela. Det är svårt att ta, men det enda jag kan göra är att jobba hårt och visa att jag är redo om jag behövs.

Behovet var inte tillräckligt stort för senare på hösten lånades han ut till Nottingham Forest i Championship där han gjorde sju matcher. I janauri 2013 skickades han i väg till Mallorca i La Liga. Där blev det 17 matcher och Hutton verkade äntligen trivas med fotbollslivet igen.
– Jag fick spela fotboll igen och trivdes, det är första gången på ett tag jag har kunnat säga det. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag har haft några tunga år så jag försöker bara njuta av fotbollen igen, sa han till Herald Scotland.
Det mesta talade för att lånet skulle övergå i en permanent övergång. Alan Hutton ville det, Mallorca ville det. Men pengar är som bekant en bristvara i La Liga och när klubbarna inte kom överens fick Alan Hutton återvända till England.

Så det blev nya månader i frysboxen hos Paul Lambert. Under hösten 2013 spelade han inte en enda minut för Aston Villa. Han och några andra utfrysta spelare, Darren Bent, Stephen Ireland och Charles N’Zogbia, fick träna på egen hand. Alan Hutton led, men höll ändå en diplomatisk ton.
– Det är inte så här saker borde skötas. Vi är inte barn.
I januari 2014 blev det en ny utlåning, denna gång till Bolton.
Paul Lambert erkände att bakgrunden till att Alan Hutton inte spelade var att han tjänade för mycket. Ägaren Randy Lerner ville skära i kostnaderna och därför var det ekonomiskt motiverat att låna ut Hutton.
– Vi har inte haft något bråk. Jag vill bara hjälpa honom att bli utlånad. Det är inte troligt att han spelar mer hos oss – han vet det. Vi behöver få ned lönenivån. Om det handlar om pengar? Ja, mer eller mindre.
– Det jag inte förstår är varför ingen klubb har försökt värva honom. Det förvånar mig för han spelar bra för landslaget, han är duktig och jobbar hårt på träning.

Det var inte många som trodde att Alan Hutton hade en framtid i Aston Villa. I somras krävde han ett möte med managern Paul Lambert.
Hutton fick chansen under försäsongen och när det var dags för premiär i Premier League i augusti fanns han med i startuppställningen. En ”bomb”.
Spelaren som inte representerat klubben sedan maj 2012 hade plötsligt kämpat sig tillbaka till en startplats. Han förlät tränaren Paul Lambert.
– Han har hela tiden hjälpt mig. Det var inte ett ont ord mellan oss. Förhoppningsvis blir det en nytändning för mig. Det enda jag kan göra är att jobba dubbelt så hårt och visa alla att jag kan spela.
Det kunde han.
Den lojale högerbacken visade det spel som gjorde att Tottenham en gång i tiden värvade honom för 9 miljoner pund. Tryggt, enkelt, tufft. Inga svåra lösningar, Alan Hutton är som bäst när han låter andra göra det komplicerade.
Det blev seger borta mot Stoke och när Alan Hutton en vecka senare gjorde comeback på hemmaplan mot Newcastle den 23 augusti hyllades han av fansen. I september belönades han med ett treårskontrakt.
– Jag kunde inte gissa detta. Det har varit svårt och jag är inte en av de spelarna som nöjer mig med att sitta vid sidan. Fotboll är business och du måste respektera de beslut som kommer uppifrån. Det var inget som jag kunde styra över, inget jag kunde göra något åt. Det enda jag kunde göra var att komma in och träna varje dag, fortsätta kämpa och hålla huvudet högt och det var vad jag gjorde.
Paul Lambert har helomvänt när det gäller Alan Hutton. Från att ha ratat spelaren till att nu ösa superlativ över den landslagsmeriterade skotten.
Efter mötet med Southampton i måndags (1–1) använde han ord som ”outstanding” om Hutton.

Det finns något fint i det här. Alan Hutton har agerat superprofessionellt och satt klubben först och nu får han belöningen.
När han blev åsidosatt hade han kunnat gnäll, lyfta lön och baktalat klubben och tränaren Paul Lambert i media. Alan Hutton gjorde inte det. Istället sa han de rätta sakerna, tränade ännu hårdare, accepterade utlåningar till mindre klubbar och kämpade sig tillbaka.
Han är väl värd uppskattningen han nu får.

För ett år sedan: Arsenal toppar ligan och Aaron Ramsey är ligans bästa spelare.
Idag: Arsenal är åtta i ligan och vissa fans vill se Aaron Ramsey på bänken.

Vid den här tiden ifjol var stämningen på topp i Arsenal. Laget toppade Premier League med fyra poäng ned till Liverpool och Chelsea och sex poäng ned till Manchester City.
Klubben mådde bättre än den gjort någon gång sedan Invincible-året 2003/04. Arsène Wenger hade äntligen öppnat plånboken och frälst transfertörstande fans med värvningen av Mesut Özil från Real Madrid. Özil inledde bra, men namnet på allas läppar var mittfältaren Aaron Ramsey. Walesaren hade visserligen gjort en stark vinter och vår redan under säsongen 2012/13, men den här hösten spelade han som i trans. Nu var han inte längre bara en hårt arbetande bollvinnare, nu klev han fram som en poängmaskin. På de första tio matcherna gjorde han sex mål och fyra assist.
Det var sensationella siffror för en mittfältare som tidigare mest varit känd för sin arbetskapacitet.
Aaron Ramsey var så bra att han på hösten seglade upp som favorit till att vinna priset som årets spelare (det här var innan Luis Suárez visat sin sanslösa målform). När jag satt i studion på Sportbladet Show fick jag frågan om Aaron Ramsey till och med kunde vinna Ballon d’Or.
Även om det sista var var ett fall av en supporter som skenat i väg lite väl mycket i sin eufori så säger det ändå en del om Ramseys nivå förra hösten.

Skruvar man fram tiden ett år är situationen annorlunda. Efter tolv omgångar har Arsenal tagit elva poäng mindre än vid motsvarande tidpunkt ifjol.
Spelet hackar, skadelistan är lång och Arsène Wenger är återigen hårt pressad. Under senaste matchen mot Manchester United var plakaten tillbaka som kräver hans avgång.
Aaron Ramsey är en skugga av sitt forna jag. Det är som om den där dieselmotorn plötsligt går på lågvarv. Hans bollvinnaregenskaper är mindre effektivt, hans passningsspel sämre och hotet offensivt har avtagit.

Förra säsongen avslutades med att Aaron Ramsey avgjorde FA-cupfinalen i förläningen mot Hull City. Ett passande slut på ett år då han varit lagets bästa spelare.
Efter en sommar med välbehövlig vila – Wales spelade inget VM till skillnad mot många andra nationer – började Aaron Ramsey säsongen med att göra ett mål och en assist i Community Shield mot Manchester City. Unga, nya Arsenal sprang ifrån ett trögt City.
Ramsey fortsatte med att göra segermålet i 90:e minuten i premiären hemma mot Crystal Palace och sedan göra den viktiga reduceringen borta mot Everton i omgång två.
Två mål på två matcher antydde att Ramsey var redo att ta fart igen.
Men efter en lovande starten dippade formen i takt med att lagets prestationer sjönk.
Det som varit uppenbart för fansen att se går att understryka med statistik. Förra säsongen var han statistiskt sett den mest effektiva spelaren i Premier League efter tio omgångar med 8,18 i rating hos Whoscored. Nu är siffran blygsamma 6,82.
Frågan är vad som är hönan och vad som är ägget. Blev Arsenal sämre för att Aaron Ramsey var ur form. Eller blev Aaron Ramsey lidande av att laget fungerade sämre.

Det man kan konstatera är att Arsène Wenger valde att byta spelmodell till denna säsong. Fransmannen skrotade 4-2-3-1 för 4-1-4-1.
I det nya systemet har Aaron Ramsey fått platsen som en av de två offensivare centrala mittfältarna. Hans utgångsposition är högre, vilket på pappret borde betyda ett större offensivt bidrag. Men den nya positionen gör att hans andravågslöpningar inte längre blir samma överraskningsmoment. Trots att han snittar samma antal avslut per match (2,3) tar han sig inte längre till lika giftiga lägen. Han skapar fler chanser för lagkamraterna (1,8/match jämfört med 1,5/match ifjol).
En förklaring kan vara att Arsenal numera har en annan typ av striker.
Förra säsongen var ett av Arsenals främsta anfallsvapen en passning upp på en felvänd Olivier Giroud som kunde skarva till en framstörtande Aaron Ramsey. Nu har Giroud varit skadad.
Jag skrev inför säsongsstarten hur Arsenals anfallsspel skulle förändras med Alexis Sanchez som falsk nia. Med Danny Welbeck får man ett mellanting mellan targetspelaren Giroud och djupledsspelaren Sanchez.
Så offensivt har Aaron Ramsey hämmats av både systemskiftet och det faktum att Giroud inte har varit närvarande och levererat exakta skarvningar.

Ramseys position förra säsongen.

Ramseys position denna säsong i 4-1-4-1-systemet.

Arsenals spelidé förra säsongen med Giroud som anfallsspets.

Arseblog noterar något intressant om Aaron Ramseys försvarssspel. När han placeras bredvid den Mikel Arteta tycks laget fungera avsevärt bättre defensivt. På 13 matcher med Arteta i 4-2-3-1-systemet höll Arsenal nollan i åtta.
De båda kompletterar varandra bra. Arteta är positions- och passningssäker, men något seg. Ramsey är löpstark och villig att följa med i anfallen. Att Ramsey inte passade ihop med Jack Wilshere på det sittande mittfältet var tydligt i premiären förra säsongen när Arsenals mittfält blev brutalt avslöjat av ett kontringsspelande Aston Villa.
Ramseys försvarsspel har påverkats av positionsskiftet. Ifjol snittade han på 4,7 tacklingar per match. Nu har siffran sjunkit till 1,9 tacklingar per match.
I 4-1-4-1-systemet har hans roll blivit att pressa högre upp i banan – en del i Arsène Wengers intensivare pressfilosofi – och skära av passningsvägar, snarare än att positionera sig längre ned i banan och stoppa bollförare.
Aaron Ramsey har fått springa en massa och det har påverkat hans allroundspel. Kanske finns inte orken längre till att leverera kvalitativa passningar och avslut?

Aaron Ramsey har inte gjort mål sedan den 23 augusti och det har påverkat spelaren. I mötet med Anderlecht var han så sugen på att få slut på måltorkan att han negligerade det defensiva arbetet. Det var en av orsakerna till att Arsenal tappade 3–0 till 3–3. Efteråt sågades han av Dietmar Hamann i Sky Sports.
– Naitivteten är häpnadsväckande. De ledde med 3–0 och 3–1 och fem, sex spelare fortsatte att attackera. Allt de var intresserade av var att göra mål, de brydde sig inte om laget vann. Till slut blev de straffade, sa Hamann.
– En sak jag lärt mig i fotboll är att om man vilar så gör man det i försvaret. Man springer inte framåt så att man inte klarar av att ta sig tillbaka. Den största syndabocken var Ramsey. Han ville hamna i målprotokollet. Han var inte intresserad av att säkra de tre poängen.

Aaron Ramsey spelade de 18 första matcherna i ligan förra säsongen innan han åkte på en muskelbristning på annandagen borta mot West Ham. Skador hade minimerat Arsène Wengers alternativ och när Ramsey egentligen borde ha vilat på grund av tufft matchande drog han på sig en skada. Hans frånvaro blev ödesdiger för lagets titelchanser. När mittfältsstjärnan gick sönder ledde Arsenal ligan. När han gjorde comeback senare under våren var de fyra i tabellen.
Om Arsenal ska kunna vända den negativa trenden behöver de sin Aaron Ramsey i form.
Behövs det ett systemskifte för att han ska hitta tillbaka?
Och hur kommer det i så fall att påverka andra spelare?

Två målvakter utmärkte sig denna helg och det var hugget som stucket om vem som skulle få platsen. Ben Foster var den stora anledningen till att West Bromwich bara förlorade med 0–2 borta mot Chelsea. Engelsmannen svarade för en rad svettiga räddningar. David De Gea var länge omutlig mot Arsenal och svarade för en matchavgörande räddning på Jack Wilsheres friläge (som han dock orsakade själv genom en svag rensning).
Alan Hutton fortsätter att övertyga i Aston Villa och hyllades av tränaren Paul Lambert efter måndagens insats mot Southampton och snabbe Sadio Mané. Scott Dann har varit bra sedan han anlände till Crystal Palace i januari och i söndags hjälpte han till att hålla koll på Liverpools offensiv. Chris Smalling var en del av den inledningsvis skakiga United-defensiven på Emirates, men han växte ju längre matchen led och i andra halvlek var Smalling en jätte som tog hand om allt i eget straffområde. Newcastles vänsterbackar Davide Santon och Paul Dummett har varit skadade eller fått fylla i på andra positioner så Massadio Haidara har fått chansen att spela in sig till vänster. Fortsätter han att spela som mot QPR lär han lägga beslag på platsen permanent.

Leon Osman har klivit ned på de sittande mittfältet efter att Gareth Barry blev skadad och i helgen mot West Ham var han planens bäste spelare och passade på att avgöra matchen med 2–1-målet en kvart från slutet. Michael Carrick var en gigant på defensivt mittfält för Manchester United borta mot Arsenal. Carrick är den pudelkloke, rutinerade spelaren som i nuläget är livsviktig för att väga upp de opolerade lagkamraterna.
Eden Hazard briljerade igen för Chelsea medan Moussa Sissoko såg till att Newcastles fina trend håller i sig. Yannick Bolasie är en av ligans mest undervärderade spelare. En frejdig ytter som kan sysselsätta många försvar. Fråga bara Dejan Lovren som knappt hittade hem efter dribblingsnumret som föranledde 2–1-målet i söndags.
Längst fram väljer jag Wayne Rooney, som både stod för en imponerande arbetsinsats och ett klassmål som avgjorde mötet på Emirates.
Omgångens spelare: Yannick Bolasie, Crystal Palace.

Mitt omgångens lag:
David De Gea, Manchester United (3)
————————————————
Alan Hutton, Aston Villa
Scott Dann, Crystal Palace
Chris Smalling, Manchester United
Massadio Haifara, Newcastle
————————————————
Leon Osman, Everton
Michael Carrick, Manchester United
————————————————
Yannick Bolasie, Crystal Palace
Moussa Sissoko, Newcastle (2)
Eden Hazard, Chelsea (3)
————————————————
Wayne Rooney, Manchester United

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Ciaran Clark (Aston Villa), Jores Okore (Aston Villa), Mile Jedinak (Crystal Palace), Christian Eriksen (Tottenham), Oscar (Chelsea), Wilfried Bony (Swansea), Yaya Touré (Manchester City), Danny Ings (Burnley), Jason Shackell (Burnley).

***
Omgångens mål: Mile Jedinak, Crystal Palace. Perfekt slagen frispark som skruvade sig in i krysset bakom Simon Mignolet.
Omgångens manager: Neil Warnock, Crystal Palace. Oerhört viktig seger hemma mot Liverpool där hans Palace påminde om Tony Pulis gäng ifjol.
Omgångens floppspelare: Claudio Yacob, West Bromwich. Är inte säker på att hans förseelse var värd ett rött kort, men varför hoppa in med båda fötterna på det sättet och riskera en utvisning?

Här är lördagens toppmatch ur två olika perspektiv. Vi börjar med vinnarna.

Manchester United
Det här var en märklig match, en match med två ansikten. Genom åren har jag sett Manchester United göra så många fantastiska insatser på den här arenan. Champions League-semifinalen 2009, 3–1-segern där Cristiano Ronaldo dundrade in två mål, är kanske den mest professionella bortainsatsen United gjort under 2000-talet. 3–1-segern 2010, där Wayne Rooney var matchvinnare med två mål, var defensivt en lika prickfri insats.
Det här var något annat.
Första halvtimmen var Manchester United häpnadsväckande svagt. Visst, Louis van Gaal brottas med en enorm skadelista och inte blev det ljusare när Luke Shaw vrickade foten efter tio minuter. När han byttes ut efter en kvart innebar det att United dragit på sig 40 olika skador under van Gaals fem månader i klubben.
Otroligt. Men inte heller ologiskt med tanke på hur holländaren lade om träningsregimen i somras, kallade hem spelare tidigare från semestern och satsade på rejält ökad träningsdos.
Problemen i försvaret gjorde att han återgick till 5-3-2 för att få mer trygghet. Framåt såg det vasst ut med Wayne Rooney, Robin van Persie och Angel Di María, men bakåt… jösses.
Försvaret han skickade ut på Emirates var så darrigt, så svajigt att det borde ha stått 2–0 till Arsenal redan efter en tio minuter, en kvart. Arsenal grillade United fullständigt.
Jag har sett det här lagen mötas så många gånger och oftast har det varit Arsenal som varit pojkar och mött män, men nu kändes styrkeförhållandet omvänt.
Paddy McNair var den bäste av de tre centrala spelarna Manchester Uniteds backlinje första halvtimmen. Han hade bara bjudit på en huvudlös passning som gav en farlig Arsenalkontring. Tyler Blackett var en ren säkerhetsrisk. När David De Gea slarvade med någon utspark var det givetvis sedan Blackett i förstaläget slarvat med sin hemåtpassning. Hade den varit distinkt nog, hade De Gea aldrig hamnat i tidsnöd. Såna detaljer blir ofta avgörande.
Nu visade David De Gea varför han är ligans mest spektakulära målvakt denna höst. Han räddade alla Arsenals försök och svarade för en frilägesräddning när Jack Wilshere fick öppen gata.
Efter de skakiga inledande 25-30 minuterna växte Manchester United in i matchen och första halvleken slutade mållös.

Med matchinledningen i åtanke var det märkligt hur den här matchen skulle utvecklas. Från att ha inlett matchen hopplöst började Manchester Uniteds backlinje mer och mer uppträda som en enhet. Ashley Young fyllde i som vänster wingback och gjorde det bra. Chris Smalling tog mer och mer plats. Ju lägre de sjönk, desto tryggare kändes Louis van Gaals lappverk, som alltså bestod av två yttermittfältare, en 19-åring, en 20-åring och Chris Smalling.
Efter att Antonio Valencia tryckt in 1–0 via Kieran Gibbs fick Manchester United mandat att sjunka ännu lägre. Och med en backlinje som plötsligt uppträdde mer synkroniserat, en stabil David De Gea och en fantastisk Michael Carrick höll de Arsenal på avstånd. Hemmalaget fick rulla runt, runt, men de kom sällan till lägen i den ”röda zonen”, utanför straffområdet.
Carrick var en stor anledning till det. 33-åringen var så klok och positionssäker och täckte skott som om han fick för sig att han var Gary Cahill.
När kontringsläget dök upp i den 85:e minuten visade Angel Di María och Wayne Rooney sina spetskvaliteter. De sydde ihop en perfekt omställning och Rooney lyfte in 2–0.
En smash ’n’-grab-kupp av sällan skådat slag.
Olivier Giroud skapade lite spänning i slutminuterna sedan han överraskat Uniteds backlinje med en djupledslöpning (alldeles för billigt då försvarslinjen borde ha fallit tidigare), men Louis van Gaals skadedrabbade kriselva knöt ihop säckan och bärgade första bortasegern för säsongen.
Det är märkligt att man ens kan fundera i de banorna med tanke på första 20-25 minuterna, men frågan är om inte slutintrycket är att det var Uniteds bästa defensiva insats för säsongen.
Det säger å andra sidan inte så mycket.

Arsenal
Hur kunde Arsenal förlora den här matchen? Sett till den inledande kvarten borde det inte ha varit möjligt. Sett till hur häpnadsväckande uselt Manchester Uniteds försvar agerade i inledningen borde Arsenal ha massakrerat dem.
Nu blev det en ny tung förlust och nya krav på Arsène Wengers avgång.
Arsenal satte högsta fart från start. Satte hög press, stressade Uniteds juniorbackar till misstag. Tyler Blackett var tacksam att pressa eftersom han knappt kunde sätta en passning med rätt adress förutom när han spelade till David De Gea (men då satte han istället sin målvakt i problem).
Det här gav både halvlägen och fullkaratiga lägen. Danny Welbeck och Alexis Sanchez hade ett par avslut innan den stora chansen dök upp för Jack Wilshere. Men Arsenalmittfältaren blev sönderläst av David De Gea och brände friläget. Hur hade matchen sett ut om han gjort mål där?
Det är förstås inte ”otur” när man missar så mycket chanser. I den enskilda matchen, ja, men inte när man gör det kontinuerligt som i Arsenals fall. Det är tyvärr kvaliteten som brister.
De stora Arsenaltwittrarna gick loss:
”Det här är det sämsta Man United-laget jag sett på flera år”, skrev Feverpitch.
”Helt klart sämsta United-laget jag sett sedan Arsène anlände”, säger YankeeGunner.
Jag säger inte emot, men det säger samtidigt en hel del om Arsenal.

Detta Arsenal kunde alltså inte luckra upp backlinjen med två yttermittfältare, en 19-åring, en 20-åring och Chris Smalling. De misslyckades med det alla andra PL-lag hittills lyckats med mot Manchester United – stjäla poäng på hemmaplan. Det här var ett United som inte hade vunnit en enda match på bortaplan.
Det är inte bra nog.
Det är heller inte acceptabelt att vid 0–1-underläge så enkelt bjuda Wayne Rooney och Angel Di Maria på ett friläge som de enkelt kan förvalta till 0–2 i 85:e minuten. Med åtta minuters tilläggstid var det ju 13 minuter kvar att spela. Massor av tid att få till en kvittering utan att bli desperat och strunta i hemjobbet.
Tålamodet börjar tryta igen hos delar av Gunnersfansen. Vid underläge i andra halvlek hölls banderoller upp som krävde Arsène Wengers avgång. Jag tycker inte det är rätt lösning här och nu, men fransmannen är så klart ansvarig för truppbygget.
Det här är ett lag som trots sin odiskutabla individuella kvalitet gång på gång kommer tillkorta i toppmatcherna.
Behövs det nya, mentalt starkare spelare för att den trenden ska brytas? Behövs det en ny tränare kan lyfta spelarna på det mentala planet?
Jag vet inte. Denna lördagskväll är inte rätt ögonblick att grotta ned sig i den frågan.
Men jag vet att Arsenal aldrig borde ha förlorat den här matchen.
De har bara sig själva att skylla.

Läs mer:
22 nov: Welbeck vs van Persie.

Den ene var lagkapten och klubbens bärande spelare.
Den andre var tänkt att bli det.
På lördag möts Danny Welbeck och Robin van Persie.
Båda bär fel tröja.

van Persie var synonym med Arsenal
Robin van Persie värvades till Arsenal 2004. I Holland var han ansedd som en supertalang. Efter en säsong i skuggan av Thierry Henry och Dennis Bergkamp fick han sitt genombrott hösten 2005. I november månad blev han utsedd till månadens spelare efter åtta mål på åtta matcher.
Året efter kom målet mot Charlton, inte vilket som helst, och det var uppenbart att Robin van Persie var en framtida stjärna. Potentialen var enorm. Med sin funktionella teknik, styrka och makalösa vänsterfot var han oerhört svårstoppad både som genombrottsspelare och som targetspelare.
När Thierry Henry lämnade för Barcelona sommaren 2007 var platsen som ”main man” i anfallet ämnad åt van Persie. Det enda som hindrade honom från att redan då ta klivet upp bland de stora stjärnorna var de återkommande skadorna. van Persie fick aldrig vara hel. Säsongen 2007/08 startade han bara 13 matcher. 2008/09 blev det 24 starter. 2009/10 endast 14. När han väl fick vara hel visade han sin klass. Säsongen 2010/11 blev det 18 mål på 19 starter (plus 6 inhopp).
Sedan kom drömåret. Säsongen 2011/12 svarade Robin van Persie för 30 ligamål. Stundtals bar han ensam Arsenal på sina axlar. Fansen sjöng om att han ”gjorde mål när han ville”, en ramsa som andra fans över landet har härmat.
Där och då gick han från att vara en skadebenägen spelare som oförlöst potential till att bli en världsspelare.
van Persie var älskad på Emirates. Medan en rad andra spelare hade lämnat klubben hade han valt att stanna. Han var ledaren i gruppen. Hans fru Bouchra var den som såg till att nyförvärvens fruar bjöds in i gemenskapen.
Just därför var hans övergång till Manchester United sommaren 2012 extra hård att smälta.
Bästa polarens svek svider alltid som värst.

För mig var övergången en referenspunkt i engelsk toppfotboll. Ingen spelare hade gått mellan Arsenal och Manchester United på många år (om man inte räknar obetydlige Mikael Silvestre).
Det fanns en mur mellan klubbarna.
Att Robin van Persie valde att krossa den muren öppnade för ett nytt synsätt.
Om Robin van Persie kan lämna Arsenal för Manchester United kunde Wayne Rooney göra motsvarade flytt. Vilket det ryktades om året efter.
Det som tidigare var otänkbart – en flytt mellan Arsenal och Manchester United – är på väg att bli norm. När Arsène Wenger jagade spelare i somras nämndes Nani som ett tänkbart nyförvärv. Thomas Vermaelen var högaktuell för Manchester United innan belgaren valde Barcelona. Bacary Sagna placerades i United innan sin flytt till City.

Robin van Persie blev naturligtvis avskydd efter sitt val. Det blev inte bättre när han ledde Manchester United till ligatiteln året efter. I hemmamötet med Arsenal sköt han segermålet efter bara en minut efter ett misstag från bäste vännen Thomas Vermaelen. Släkten är sannerligen värst.
Med titeln kunde han vidimera sitt val. Han flyttade för att få vinna en ligatitel. Det uppnådde han.
Förra säsongen blev ingen succé då van Persie drabbades av nya skadeproblem och sviktande form. Höjdpunkten för holländaren var ett nytt segermål mot Arsenal. Han höll inte igen när han firade.
För mig som traditionalist känns det dock fortfarande märkligt att se Robin van Persie i Manchester United-tröjan. Han är (åtminstone var) synonym med Arsenal.

Welbeck skulle bli Uniteds frälsare
Det fanns en tid när Manchester Uniteds akademi spottade ur sig spelare i toppklass. Alla känner förstås till Class of ’92-generationen med Giggs, Beckham, Scholes och Neville, men efter det följde också en ny generation runt millennieskiftet med Darren Fletcher och John O’Shea. Inga stjärnor, men ändå spelare som gjort tiotalet säsonger vardera i Manchester Uniteds a-lag.
Det som saknades under alla år var en striker från de egna leden. En målskytt, en arvtagare till Dwight Yorke och Andy Cole.
Hösten 2008 presenterade sig en ny stjärna med ett sanslöst mål hemma mot Stoke. Skottet från 20 meter skruvade sig in i krysset.
Inom klubben och för de mest inbitna fansen var Danny Welbeck redan omtalad sedan många år. Men eftersom det fanns anfallsess som Wayne Rooney, Cristiano Ronaldo, Carlos Tévez och Dimitar Bebatov var vägen till startelvan lång.
Och när han väl var redo dök en Javier Hernández upp från ingenstans och sprang om honom. Egentligen var det bara en säsong som Danny Welbeck var ordinarie, säsongen 2011/12, så han startade 23 matcher och gjorde nio ligamål.
Han var alltid nyttig. Med sin fysik och snabbhet kunde han sätta vilket försvar som helst på prov. Han kunde även göra specifika jobb för laget. Som borta mot Real Madrid där han tog ett enormt jobb i defensiven.
Men han var samtidigt begränsad. Avsluten höll inte alltid önskad kvalitet och det var orsaken till att han ibland användes från kanten. Säsongen 2012/13 blev det bara ett ligamål på 27 matcher (varav 13 från start), vilket vittnar om att Danny Welbeck blivit mer av en komplementsspelare än en poängmaskin.
Alex Ferguson ansåg inte att Danny Welbeck var bra nog för att leda anfallslinjen. Annars hade han inte lagt upp 25 miljoner pund för att locka över Robin van Persie från Arsenal.
När Manchester United i somras valde att värva Falcao fanns det inte längre någon plats för Danny Welbeck.
När Arsène Wenger i slutet av augusti fick veta att Welbeck var tillgänglig på marknaden tvekade han inte. Han lade upp närmare 200 miljoner kronor och fick en ordinarie landslagsanfallare som dessutom uppfyller homegrown-kraven. Rätt billigt.
För vissa fans var affären svår att smälta. Danny Welbeck var en Manchester lad, United-supporter sedan barnsben. Nu skulle han spela för en av rivalerna.
I tider där egenfostrade spelare blivit en bristvara var han extra värdefull för Manchester United. Att klubben skulle kunna fortsätta försörja a-laget med spelare från egna led tycktes orealistiskt när andra klubbar som Chelsea och Manchester City skruvat upp tempot på transfermarknaden. Samtidigt har andra egenfostrade spelare haft svårt att leverera, som Jonny Evans och Darren Fletcher. Danny Welbeck sågs som en framtida kulturbärare. Han hade gått hela vägen genom akademin, i det avseendet en frälsare i tider när klubben riskerade att bli en främlingslegion.
I efterhand har flera tunga Manchester United-namn, både Gary Neville och Paul Scholes, ifrågasatt varför klubben släppte Welbeck till ett topplag. Potentialen finns där och spelaren är fortfarande bara 24 år. Han kan bli en stjärna i Premier League. Var det särskilt klokt att låna Falcao, som precis kommit tillbaka från en knäskada, istället för att behålla en utvecklingsbar spelare som klubben fostrat själv?
Danny Welbeck har börjat godkänt i Arsenal. Ett hattrick i Champions League mot Galatasaray påminde om att han håller hög nivå när allt stämmer. Hans statistik i ligan – två mål på åtta matcher – är inte överdrivet bra.

Om några år kan vi utvärdera den här anfallsrockaden. Då vet vi om Danny Welbeck blev den spelare som Manchester United hoppades att han skulle bli i deras röda dress.

West Ham dominerade mötet med Aston Villa på Upton Park. Hemmalaget hade bland annat 21 avslut. Längst bak agerade Brad Guzan med pondus matchen igenom.
I backlinjen var Fabricio Coloccini (igen) bra för Newcastle medan Ryan Shawcross var en jätte på White Hart Lane. På vänsterbacken gjorde Luke Shaw sin bästa insats hittills för Manchester United. Men jag väljer den otroligt stabile César Azpilicueta som stängde sin kant på Anfield.
På mittfältet går jag på två tankers Nemanja Matic, Chelsea, och Victor Wanyama, Southampton.
Shane Long har blivit utknuffad på kanten i Southampton i och med Graziano Pellès succé. Där har han varit nyttig, men inte tagit sig till lika många avslutslägen. Mot Leicester kom han in från bänken och avgjorde med två mål. Bojan Krkic var planens lirare mot Tottenham och inledde med ett läckert solomål. Jefferson Montero var planens bäste när Swansea besegrade Arsenal. Vi visste att ecuadorianen var snabb, men att han gång på gång skulle blåsa förbi Calum Chambers på det sättet… det var imponerande.
Superlativen börjar ta slut när det gäller Sergio Agüero. Argentinaren räddade ensam en poäng åt Manchester City med två klassmål.
Omgångens spelare: Sergio Agüero, Manchester City.

Mitt omgångens lag:
Brad Guzan, Aston Villa
—————————————–
Daryl Janmaat, Newcastle (2)
Fabricio Coloccini, Newcastle (3)
Ryan Shawcross, Stoke (2)
César Azpilicueta, Chelsea
—————————————–
Nemanja Matic, Chelsea (2)
Victor Wanyama, Southampton
—————————————–
Shane Long, Southampton
Bojan Krkic, Stoke
Jefferson Montero, Swansea
—————————————–
Sergio Agüero, Manchester City (3)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Luke Shaw (Manchester United), Diego Costa (Chelsea), Charlie Austin (Queens Park Rangers), Stewart Downing (West Ham), Ryan Bertrand (Southampton), Jason Shackell (Burnley), Alex Oxlade-Chamberlain (Arsenal), Gylfi Sigurdsson (Swansea), Jon Walters (Stoke), Gary Cahill (Chelsea).

***
Omgångens mål: Nacer Chadli, Tottenham. Sergio Agüero gjorde ett par fina mål, i ena fallet med hjälp av armen och en utebliven offsideavvinkning. Jag gillade även Bojan Krkic prestation, men ingen av dem rår på Nacer Chadli som fick drömträff på volley när han reducerade för Tottenham.
Omgångens manager: Sean Dyche, Burnley. Första segern i Premier League, givetvis måste vi lyfta fram ”The Ginger Mourinho”.
Omgångens floppspelare: Calum Chambers, Arsenal. Blev ifrånsprungen gång på gång av Jefferson Montero. Hela skulden ligger förstås inte på Chambers utan på Arsène Wenger som lät det fortgå.

De har tagits ut i omgångens lag

4 uttagningar:
Alexis Sanchez, Arsenal

3 uttagningar:
Sergio Agüero, Manchester City
Fabricio Coloccini, Newcastle
Cesc Fàbregas, Chelsea
Angel Di María, Manchester United
Branislav Ivanovic, Chelsea

2 uttagningar:
Nathan Baker, Aston Villa
Saido Berahino, West Bromwich
Ryan Bertrand, Southampton
Diego Costa, Chelsea
Craig Dawson, West Bromwich
David De Gea, Manchester United
Stewart Downing, West Ham
Edin Dzeko, Manchester City
Eden Hazard, Chelsea
Daryl Janmaat, Newcastle
Vincent Kompany, Manchester City
Nemanja Matic, Chelsea
Victor Moses, Stoke
Graziano Pellè, Southampton
Ryan Shawcross, Stoke
David Silva, Manchester City
Julian Speroni, Crystal Palace
Raheem Sterling, Liverpool
Dusan Tadic, Southampton

1 uttagning:
Emmanuel Adebayor, Tottenham
Adrián, West Ham
Toby Alderweireld, Southampton
César Azpilicueta, Chelsea
Wilfried Bony, Swansea
Lee Cattermole, Sunderland
Thibaut Courtois, Chelsea
James Chester, Hull City
Gaël Clichy, Manchester City
Nathaniel Clyne, Southampton
Séamus Coleman, Everton
James Collins, West Ham
Michael Dawson, Hull City
Rafael Da Silva, Manchester United
Ritchie De Laet, Leicester
Damien Delaney, Crystal Palace
Fabian Delph, Aston Villa
Eric Dier, Tottenham
Graeme Dorrans, West Bromwich
Nathan Dyer Swansea
Samuel Eto’o, Everton
Marouane Fellaini, Manchester United
Steven Fletcher, Sunderland
José Fonte, Southampton
Robert Green, QPR
Brad Guzan, Aston Villa
Joe Hart, Manchester City
Jordan Henderson, Liverpool
Ander Herrera, Manchester United
Mile Jedinak, Crystal Palace
Stevan Jovetic, Manchester City
Younes Kaboul, Tottenham
Martin Kelly, Crystal Palace
Aleksandar Kolarov, Manchester City
Niko Kranjcar, QPR
Bojan Krkic, Stoke
Erik Lamela, Tottenham
Joleon Lescott, West Bromwich
Hugo Lloris, Tottenham
Shane Long, Southampton
James McCarthy, Everton
Allan McGregor, Hull City
James Milner, Manchester City
Jefferson, Montero, Swansea
Alberto Moreno, Liverpool
Wes Morgan, Leicester
Oscar, Chelsea
Ramires, Chelsea
Andy Robertson, Hull City
Danny Rose, Tottenham
Morgan Schneiderlin, Southampton
Gylfi Sigurdsson, Swansea
Moussa Sissoko, Newcastle
Alex Song, West Ham
Yun Suk-young, QPR
Yaya Touré, Manchester City
Jamie Vardy, Leicester
Victor Wanyama, Southampton
Jack Wilshere, Arsenal
Pablo Zabaleta, Manchester City
Mesut Özil, Arsenal

SOUTH NORWOOD, London. Håller den engelska läktarkulturen på att dö ut?
Har den sjungande publiken dränkts i en identitetskris av höga biljettpriser, sittplats och en delvis ny, utländsk åskådarmassa?
Jag besökte en arena där en hängiven supportrargrupp har bestämt sig för att ta tillbaka stämningen till Premier League.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågor senaste åren om inramningen på de engelska läktarna.
Vad har egentligen hänt?
Vad hände med de sjungande, gungande fansen? Sången som gick rakt genom rutan och gav oss gåshud även hemma i tv-soffan?
Är läget hopplöst?
I webbtv-program som EuroTalk har vi otaliga tillfällen diskuterat att Old Trafford kallats ”biblioteket” och det faktum att så stor andel turister ser storklubbarnas matcher.
Det här ämnet har stötts och blötts så många gånger att det egentligen inte behövs någon vidare bakgrundsinfo.
Ni känner så klart till Hillsborough-katastrofen och den efterföljande Taylor-rapporten som krävde att ståplats byttes ut mot modernare sittplatsläktare. En rigorös säkerhet kring arenorna fick högsta prioritet.
Ni har förstås koll på de skenande övergångssummorna och lönerna som gjort att klubbar varit tvungna att höja biljettpriserna. Ni har knappast kunnat missa att Premier League sedan slutet av 1990-talet gått från att vara en brittisk angelägenhet som även intresserade vissa nordbor till att bli en världsomfattande mångmiljardindustri. Idag visas Premier League-matcher på tv överallt, från Indonesien till San Francisco.

Allt det här medförde att den ursprungliga, genuina publiken stängdes ute från arenorna. Biljettpriserna blev så höga att det var svårt för låginkomsttagare att kunna se sina favoritlag. De unga arbetarklass-männen, de som sjung högst och mest entusiastiskt, ersattes av välbärgade familjer som besökte en sporadisk match likt ett trevligt helgnöje eller turister som inte hade någon förankring i sporten. Inte av kärlek till laget.
Samtidigt som Premier Leagues varumärke nådde nya höjder blev avståndet till fansen större och större. Marknadsekonomin regerade. För att öka tv-avtalens storlek hamnade klubbarna i tv-bolagens händer. Spridda avsparkstider för att ge så mycket som möjligt till tv-konsumenterna.
Publiken behandlades som kunder snarare än supportrar. De nya åskådarna kom för att bli underhållna, inte för att själva bidra till underhållningen.
Jag är inte så gammal att jag besökte engelska arenor på 70-talet, eller ens 80-talet, men jag minns hur min sedan nio år framlidne morfar Gösta berättade om sina besök på White Hart Lane och Highbury för en herrans massa år sedan. Om stämningen, om det återkommande ”oooaaaaaaaahhh” när en målvakt sköt en inspark.

Går det att kommersialisera fotbollen, dra in miljarder på souvenirförsäljning, men samtidigt behålla viktiga grundvärden som tillvaratar supportrarnas intressen? Eller förblir den fina stämningen på läktarna minnen från en svunnen tid innan toppfotbollen moderniserats?
Jag har funderat mycket på det.
Det behöver inte vara så. Bundesliga har lanserats som antitesen, det goda exemplet. Där har man lyckats behålla en supportervänlig fotboll. Tyska klubbar ägs inte av oligarker eller rika shejker utan ägandet regleras av 51-procentsregeln. Biljettpriserna är låga. Den som köper säsongskort till Dortmunds matcher kan komma undan så billigt som 90 kronor per match. Fansen står upp, dricker öl, äter bratwurst och sjunger.
Alla som sett Eintracht Frankfurt eller ”Gula väggen” på Westfalenstadion vet vad jag menar.

Så det var hög tid att åka till England och hitta själen inom engelsk fotboll. Valet av arena var givet.
Ända sedan första omgången förra säsongen har jag velat åka tillbaka till Selhurst Park.
Crystal Palace förlorade premiären mot Tottenham med 0–1 efter straffmål av Roberto Soldado, men mitt bestående minne – säkert hos många – var att Palace-fansen bjöd på en fantastisk inramning.
Det har fans till andra nykomlingar också gjort i enskilda matcher. Är man en liten klubb som når Premier League är det ju lika bra att passa på – man vet aldrig om chansen kommer igen.
Men Selhurst Park förra säsongen var annorlunda. Trycket var mer massivt. Mer sång. Bättre sång.
Och framför allt: En läktare med stående fans som gjorde att läktarna såg ut som man mindes dem från Tipsextratiden.
Man hajade till hemma i soffan.

Mötet med Tottenham var ingen engångsföreteelse, ingen punktinsats för att markera klubbens comeback i högstaligan. Trots att Crystal Palace sladdade i tabellen under Ian Holloway var stämningen imponerande på hemmamatcherna. Fansen backade upp sitt lag i vått och torrt.
I slutet av november kom Tony Pulis in som ny manager. Palace började vinna matcher. Och Selhurst Park förvandlades till en arena som kunde skrämma vilket bortalag som helst.
Crystal Palace besegrade Chelsea hemma med 1–0 när ligan gick in i ett avgörande skede. I näst sista omgången – när laget redan säkrat kontraktet – hämtade de upp 0–3 till 3–3 hemma mot Liverpool. Stämningen på Selhurst Park under den andra halvleken är den bästa jag kan minnas i Premier League det senaste årtiondet.

Det är ingen slump att just Selhurst Park lyckats skapa sådan eftersträvansvärd inramning.
Deras kortsida är den enda ultrasstyrda läktaren i Premier League.
Holmesdale Fanatics är den främsta anledningen till att Crystal Palace idag kan skryta med den, enligt mig, bästa stämningen i Premier League.
Grupperingen bildades 2005. Sex hängivna Palace-supportrar var trötta på att läktarkulturen i England höll på att dö ut i takt med att arenorna blev turistattraktioner och de yngre fansen inte hade råd att gå på matcher.
De bestämde sig för att agera. Så de bildade Holmesdale Fanatics, en gruppering på drygt 150 medlemmar i åldern 17–40 år. Deras syfte är att backa upp laget enligt ultraskulturen; med sånger, tifon, flaggor.

Under min resa i England försöker jag få kontakt med dem. Det bästa vore förstås att få träffa dem i samband med en match, men de svarar inte. Kanske vill de inte ha uppmärksamhet från utländska medier och riskera att Selhurst Park (också) blir en turistattraktion?
Jag hittar en gammal intervju med sajten Groundhoppingetc från januari 2013. I den berättar medlemmar från Holmesdale Fanatics att de i början blev motarbetade. Den engelska läktarkulturen hade i princip förintats och klubben såg inte odelat positivt på att en hårdnackad gruppering gjorde allt för att ta tillbaka den gamla traditionen med ståplats.
I England förbjöds som bekant ståplats i de två högsta divisionerna efter Taylor-rapporten, men Holmesdale Fanatics skulle aldrig kunna vara Holmesdale Fanatics om de satt ned. Så de står upp i sin hörna längst nere vid ena hörnflaggan på den mäktiga Holmesdale-läktaren.
Vilket, förstås, betyder att alla andra bakom dem måste stå för att få se något av matchen.
Och vips, så har vi en ståplatsläktare.

Crystal Palace utfärdade avstängningar för gruppens medlemmar och införde restriktioner. Medan Holmesdale Fanatics försökte minska avståndet mellan fansen och spelarna – bland annat genom att ha sitt eget pris till säsongens spelare där vinnaren fick komma till deras stampub och hämta priset – ville klubben minska grupperingens inflytande. Bland annat förbjöds spelarna att värma upp framför Holmesdale Stand.
En av publikvärdarna försökte till och med sätta dit ultrasfans genom att skapa en profil på deras forum på nätet och där uppmana medlemmarna att starta bråk på läktaren. Publikvärdens identitet avslöjades och han sparkades från sitt uppdrag.
Holmesdale Fanatics tog sig igenom stormen. Nu, nio år senare, tillåts de att sälja egna souvenirer utanför Holmesdale-läktaren.

Det enda jag minns från mitt förra besök på Selhurst Park 1997 är att Vinnie Jones spelade för Wimbledon i matchen mot Leeds och att resan ut till South Norwood tog en jäkla lång tid.
Den gången måste vi ha startat resan från någon annan del av London, för denna gång tar det bara cirka 20 minuter med tåget från London Bridge.
När vi stiger av kliver vi in på Palace-puben The Cherry Tree. Där serveras det öl och cheeseburgare. Gästerna verkar mer intresserade av ölen än av Jamie Carraghers analys av Southamptons försvarsspel i Monday Night Football som visas på tv-skärmarna.

Palace-puben The Cherry Tree är fullpackad en timme före avspark.

En tiominuterspromenad senare är vi framme vid Selhurst Park.
Jag kommer dit med höga förväntningar. Det var länge sedan engelska läktare gjorde intryck på mig. Jag besöker trots allt allsvenska arenor ibland – där fansen ofta håller toppklass. Så kraven är höga.
Mitt livs bästa läktarupplevelse är fortfarande från SM-finalen i bandy 1993 när farbror ”Kaka” Karlsson var libero i VSK och Per Fosshaug avgjorde i sudden death. Då var jag elva år, ung och formbar, och del av ett grönvitt hav på Studenternas.
Ett besök på Selhurst Park kan aldrig framkalla samma känslor, men kanske något som inger hopp inför framtiden?  Något som vittnar om att själen på de engelska läktarna finns där, bara man letat tillräckligt noga?

Vi, jag och min vän, har fått bra placering på långsidan, inte alls långt från hörnan där Holmesdale Fanatics håller till (vi betalade trots allt 750 kronor styck för biljetterna på svarta marknaden så det vore illa om vi fick dåliga platser!).
På grund av köerna i vändkorsen missar vi inmarschen till klassiska ”Glad All Over”, men när matchen startar är det uppenbart att det här är en speciell arena med en genuin, sjungande publik. Knappast något tillhåll för turister.
Holmesdale Fanatics, där alla är klädda i svart, drar igång läktarsången.
Red ’n’ Blue Army
Red ’n’ Blue Army
Red ’n’ Blue Army
Red ’n’ Blue Army (länk)
Den följs av den trallvänliga ”The Famous Red And Blue”:
So here’s to you famous red & blue,
Selhurst loves you more than you will know, woooaaahh,
We’ll fight for you famous red blue,
Palace boys are with you when you play,
Woooaaahh,
La la la, la, la la la, la la la la la la la la laaa,
Heeeyyy…. (länk 1, länk 2)
Den pågår i ungefär fem minuter, en lovande uppvärmning.
Sångerna, ackompanjerade av ljudet från den mäktiga trumman, varvas med tifon, flaggor och banderoller.
Hemmafans som ständigt hoppar. Det är en skön syn eftersom det numera är ovanligt på Premier League-arenor.

Trots att Crystal Palace hamnar i underläge efter en välriktad Steven Fletcher-nick fortsätter Holmesdale Fanatics att sjunga för full hals.
Here We Are,
You Know Us By Our Voice,
Pride of South London,
The Famous Palace Boys
Whoa, oh whoa
Oh, whoa, whoa, whoa (länk)
När Wilfried Zaha snurrar upp Sunderlands Will Buckley som måste orsaka en varning stämmer delar av arenan upp och skanderar:
”He’s just too good for you!
He’s just too good for you!
He’s just too good for you!
He’s just too good for you!”
Dessförinnan har de hunnit med att håna motståndartränaren Gustavo Poyet, som har förflutet i rivalen Brighton & Hove Albion.
”Gus Poyet… he shits on the floor!”, skanderar de och många verkar tycka att ramsan är vansinnigt rolig.

Att bedöma upplevelsen på Selhurst Park är tudelat.
Å ena sidan de hängivna fansen som lider med sitt lag, de som får mig att bli nostalgisk och minnas engelska läktare ”in the good old days”.
Å andra sidan tvingas man bevittna cheerleader-tjejerna, en amerikansk företeelse som inte fyller något syfte på de brittiska fotbollsarenorna.
”The Crystals”, som de heter, har blivit omtalade i England sedan de spelat in covers på kända låtar som ”Gangnam Style” och ”Call Me Maybe”. Dessa videos har miljontals visningar på Youtube.
The Crystals gör, tack och lov, inget väsen av sig under matchens gång. De får sin plats i rampljuset i pausen. När de presenteras av speakern möts de av avmätta applåder. Ingen verkar uppskatta deras närvaro eller funktion särskilt mycket.

Tillbaka till väsentligheterna, matchen. Vid starten av andra halvlek passar Holmesdale Fanatics på att protestera mot Premier League och vd:n Richard Scudamores planer på en omgång med Premier League-matcher utomlands.
”No to the 38th game abroad. English games on English Soil”, kan hela arenan läsa på de utvecklade banderollerna. På ett mindre plakat står ”Against modern football”.

Holmesdale Fanatics banderoller där de protesterar mot att lägga matcher utomlands.

När banderollerna vecklats ut bränner supporterfalangen av ett antal knallskott, likt de man kan höra på italienska arenor. Det blir tumult med säkerhetsvakterna, men det lugnar snabbt ned sig.
Premier League symboliserar onekligen ”modern football” mer än någon annan fotbollsliga. På gott och ont. Mest ont.
Finns det någon motvikt hittar man den här i hörnan av Holmesdale-läktaren på Selhurst Park.
Holmesdale Fanatics vill inget hellre än att skrota sittplats och ta tillbaka ståplatsläktarna. Det skulle ge billigare biljettpriser och större andel inhemska fans på arenorna.
Ultrasgruppen för en kamp mot etablissemanget. Vid deadline day i september genomförde de en protestaktion mot Sky Sports där de helt enkelt hindrade kanalens utsände reporter att sända från klubbens träningsanläggning. Gruppen ser tv-kanalen som direkt bidragande till utvecklingen med höga biljettpriser och annorlunda avsparkstider.

Den här kvällen får Holmesdale Fanatics verkligen visa att de kan stötta sitt lag i motgång. Streckmötet med Sunderland går inte som det är tänkt. Trots att Palace börjar bäst är det Sunderland som tar ledningen och håller den i första halvlek.
Jag väntar förgäves på min favoritsång, ”We love you”, som enligt mig är den mäktigaste läktarramsan i England.
Det dröjer till andra halvlek. Då kommer ett hemmamål som en skänk från ovan när Sunderlands Wes Brown får felträff och placerar bollen i eget nät bakom Costel Pantilimon.
Efter sedvanligt måljubel stämmer sektion X upp med ett inledande ”Aaaaaaaaaaa” följt av:
”We Love You, we love you, we love you
And where you play we follow, we follow, we love
Cos we support the Palace, the Palace, the Palace
And that’s the way we like it, we like it, we like it
Whoaaaaaaa, whoaaaaaaa…”

Under de minuter som sången pågår kommer jag på mig själv att helt tappa fokus på matchen. Jag som alltid annars brukar vara superkoncentrerad på det som sker på planen. Det är lätt att dras med, även för en oinvigd. Den brittiska kvinnan på stolen bredvid mig frågar vad de sjunger och när hon får veta stämmer hon in.
Det händer att Holmesdale Fanatics får uppbackning av en oberoende supporterfalang som står högt upp på långsidan, intill bortasektionen.
När hemmapubliken vädrar ett segermål kontrar Sunderland och Jordi Gomez placerar in 1–2. Han springer fram och firar demonstrativt framför Holmesdale Fanatics. Inte så populärt.
Holmesdale Fanatics försöker peppa igång, men den här gången är gensvaret sämre.
Crystal Palace gjorde en sensationell uppryckning förra säsongen under Tony Pulis och slutade på elfte plats. Nu är kraven högre. Palace-fansen inser att det mycket väl kan bli krig kring strecket denna säsong. Förra säsongen var allt annat än nedflyttning bonus. Nu finns det en reell risk.
Hemmafansen försöker tända igång sitt lag, men det är inga helhjärtade försök och den här aftonen når de aldrig upp i sin högsta nivå. En svag match av spelarna, en knappt godkänd insats av fansen.
Men jämfört med andra arenor blir betyget ändå högt.

Debatten om den utdöende läktarkulturen är på intet sätt ny. Vi har inte glömt hur Roy Keane vid tiden efter millennieskiftet beskyllde Manchester United-publiken för att mest vara intresserad av att käka räkmackor på matcherna.
– På bortaplan är våra fans fantastiska. Jag kallar dem hardcorefans. Men hemma dricker de drinkar och käkar räksmörgåsar och har ingen aning om vad som försiggår nere på planen, sa Manchester United-kaptenen.
Men något har hänt. Supportrar har diskuterat frågan i många år, men senaste tiden har ämnet även nått styrelserummen.
Manchester United införde förra året en ”singing section” på Old Trafford, där röststarka, entusiastiska fans kunde samlas för att få igång övriga läktarna. Det var ett tecken på att klubbledarna åtminstone börjat hantera frågan istället för att passivt se på.
Tränarna har också uttalat sig om stämningen på arenorna. Förra säsongen ifrågasatte André Villas-Boas stämningen på White Hart Lane efter en match mot Norwich.
– Vi hade inte det stöd som vi borde ha. Det var så mycket nervositet från läktarna, spelarna fick göra det på egen hand, sa portugisen.
När Chelsea kryssade mot West Bromwich för ett år sedan undrade José Mourinho om den obefintliga stämningen bidragit till insatsen.
– Vi vet att Stamford Bridge inte har fantastisk atmosfär, och vi accepterar det.
Häromveckan kritiserade Mourinho på nytt Chelseas fans, men den här gången fick han mothugg. De som pungar ut med tusentals kronor för att se favoritlaget på Stamford Bridge kände sig orättvist behandlade.

Selhurst Park går just nu i bräschen för en nytänd supporterrörelse.
Jag går från matchen med en positiv känsla i kroppen.
I ett par års tid har jag uppskattat det jag sett och hört på tv från Selhurst Park. Nu har jag på nära håll sett att Palace-fansen, med Holmesdale Fanatics i spetsen, håller på att upprätta hedern för den engelska läktarkulturen.
Andra supportergrupper sneglar avundsjukt på det som Holmesdale Fanatics lyckats med. Det är nog bara en tidsfråga innan andra ultrasgrupper står upp och sjunger på andra arenor.
Ståplatsfrågan är högaktuell i England, även på politisk nivå. Liberaldemokraterna aviserade i augusti att de kommer att gå till val nästa år med det populistiska kravet att ståplats ska tillåtas, så kallade ”safe standing”. De används bland annat i Tyskland.
Jag tror vi får se samma sak i England inom en snar framtid. Jag vill tro det.
Den engelska fotbollen som är världens mest populära liga förtjänar läktare och fans som håller samma klass som spelet på planen.

FAKTA/Fler sånger som framfördes på Selhurst Park

Eagles!
Eagles!
Eagles! (länk)

Olé olé olé olé
Eagles… eagles!
Olé olé olé olé
Eagles… eagles! (länk)

Can you hear the Sunderland sing?
Oaaah, oaaah, schyyyyyssh!

Stand up if you love Palace
stand up if you love Palace
stand up if you love Palace (länk)

CPFC,
CPFC,
CPFC, CPFC, CPFC… (länk)

SE25, SE25, We’re the boys from the SE25.

Swansea utnyttjade Arsenals defensiva problem
Ytterligare en tappad ledning. Ytterligare en dag då Arsène Wenger blev ifrågasatt. Arsenal förlorade mot Swansea borta och efter matchen antydde Wenger att laget får svårt att vinna titeln. Redan nu, i november. Det var inte det som var tanken när klubben lade ut stora pengar för att säkra spelare som Alexis Sanchez i somras.
Chilenaren gjorde mål igen, hans åttonde på nio starter i Premier League, och så långt såg det bra ut.
Det hade visserligen varit en jämn match. Swansea är bra, riktigt bra, och Liberty Stadium är ingen arena där du kan dominera matcher. Swansea har bytt manager ett par gånger senaste åren, men de har kvar sin possession-filosofi och i första halvlek vårdade hemmalagets mittfältare Ki Sung-yueng och Tom Carroll bollen så klokt att Arsenal ibland fick ägna sig åt att jaga (vilket de inte är vana vid).
Men problemet var inte centralt utan på vänsterkanten där Calum Chambers gång på gång snuvades av Jefferson Montero. Vi visste att ecuadorianen var snabb, men det är sällan man ser en spelare ha ett sådant speedövertag på en ytterback. Montero körde klassiska peta-sticka och Chambers fick ägna sig åt att jaga Swanseaspelarens skugga.
Modou Barrow, en annan sprinter, byttes in i andra halvlek och fick göra PL-debut. Den förre Östersundsspelaren ordnade en frispark som Gylfi Sigurdsson smekte in. Ett par minuter senare sprang Montero om Chambers – för vilken gång i ordningen? – och slog ett inlägg som Bafétimbi Gomis nickade in till 2–1. Det var ingen slump att han vann nickduellen mot Nacho Monreal, vänsterbacken som fått fylla i som mittback i brist på alternativ.

Credit till Garry Monk så klart som vann matchen med lyckade byten. Samtidigt kan vi sätta frågetecken för Arsène Wenger.
Hur kunde han låta Calum Chambers bli förnedrad gång på gång utan att åtgärda problemet? Även om han inte ville sätta in den snabbe Héctor Bellerin och offra ett tidigt byte i paus hade han kunnat tvista taktiken något. Låtit Chambers styra Montero inåt i banan på Swanseaspelarens högerfot, och samtidigt sett till att Mathieu Flamini gett extra understöd. Det är inte säkert att det hade hjälpt, men det hade ökat chanserna. Att Chambers inte klarade en mot en-spelet mot den vindsnabbe Montero var uppenbart redan efter första tjugo minuterna.
Nu blev det matchavgörande.

Di María líder av systemskiftet
Manchester United vann mot Crystal Palace med 1–0 sedan Juan Mata hoppat in och pangat in segermålet. Det var dock ingen övertygande insats. Spelet hackar fortfarande och en som dalat senaste veckorna är sommarvärvningen Angel Di María.
Ni såg säkert hur han tog Premier League med storm, öste in mål och poäng första matcherna och bjöd på mål i världsklass (som mot Leicester). Det som var allra mest uppseendeväckande var att han så fort bar Manchester United på sina axlar.
Det här var under en tid då Louis van Gaal använde en mittfältsdiamant och Di María utgick från en mer central roll. Därifrån kunde han variera mellan att styra spelet och gå ut mot kanten.
Men defensiven läckte så till mötet med West Bromwich 20 oktober hade van Gaal bytt spelsystem till ett 4-2-3-1 där Di María flyttades ut på kanten.
Sedan dess har Di Marías effektivitet minskat drastiskt. I fyra raka matcher har hans bidrag varit blygsamt. Istället för att hota med snabba bolltransporter och han blivit alltför förutsägbar på kanten. Mot Crystal Palace blev han utbytt i den 71:a minuten. Louis van Gaal försvarade argentinaren efter lördagens insats:
– Han har spelat på små ytor och han är en dribbler. Men ibland kan man inte dribbla, du måste passa bollen och Di María är inte en spelare som vill spela enkelt varje gång han får bollen. Men i det här fallet behövde vi det snarare än dribblers. Därför tappade han bollen och det var inte bra för lagets balans.

Angel Di María har spelat ytter i både Benfica och Real Madrid och i det argentinska landslaget. Men det var flytten in centralt i Carlo Ancelottis elva som gjorde att han tog steget från ”mycket bra” till ”världsklass”.
Systemskiftet till 4-2-3-1 har förbättrat Manchester Uniteds defensiv. Nollan mot Crystal Palace var lagets första sedan 14 september. Men det har missgynnat lagets bästa spelare.
Louis van Gaal har fortfarande en obalanserad trupp och Angel Di Marías dalande form är ytterligare en aspekt som holländaren behöver överväga.

Bojan visar framfötterna i Stoke
Det var en del som blev förvånade när Bojan Krkic skrev på för Stoke i somras. Vad skulle en La Masía-skolad minilirare göra i Stoke-on-Trent av alla ställen?
Nu har ju Mark Hughes visserligen lagt om spelsättet och laget spelar avsevärt mer frekvent efter marken idag jämfört med under Tony Pulis-eran. Men det fanns ändå frågetecken kring Bojan.
Efter att ha kommit fram som 17-åring och gjort tio mål i La Liga (!) säsongen 2007/08 sågs han som nästa stora stjärna i Barcelona. Jag minns hur jag vevade det här klippet om och om igen.

Till och med Ronaldinho såg häpen ut på bänken.
Men sedan stagnerade spanjoren. Efter att ha startat 14 matcher som 17-åring blev det bara sex starter som 18-åring. Efter ytterligare två trevande säsonger blev det en flytt till Roma, utlåning till Milan, nytt lån till Ajax.
Så när den nu 24-årige anfallaren värvades till Stoke i somras behövde Mark Hughes endast betala runt 1 miljon pund. Högre än så var inte marknadsvärdet för en spelare som nästan blivit bortglömd.
Lagkamraterna i Stoke har vittnat om att nyförvärvet såg ruskigt vasst ut på försäsongen, men när Bojan startade premiären mot Aston Villa (0–1) kom förväntningarna på skam.
Det blev ytterligare en start mot Leicester i september, men sedan har Bojan främst fått se matcherna från bänken.
Igår på White Hart Lane startade han sin andra raka match och då var det som om han påminde oss alla om den där potentialen som en gång var så omtalad i Katalonien.
I den sjätte minuten sprintade han ifrån Tottenhams tröga mittfält och distanssköt 1–0. Resten av matchen var han ett ständig oroskälla för hemmalaget. Alltid rörlig, ofta spelbar och finurlig.
– Vi är glada över att han äntligen får stå i centrum. Han startade otroligt bra när han kom till oss på försäsongen och kanske skenade folk iväg för tidigt för vi kände att det skulle ta lite tid att anpassa sig, säger Mark Hughes.
– Han har dragit fördel av tre-fyra månaders intensiv träning och han ser ut att vara en riktigt bra spelare igen. Vi kommer att tjäna på hans kvalitet och målskytte.

Tottenham var visserligen riktigt svagt (pratade med min far igår på Fars dag och han lät uppgiven över Spurs chanser att hävda sig denna säsong. Nu kan han inte ens skylla på Michael Dawson längre). Men Stoke demonstrerade sin bredd. Efter 26 minuter hade två försvarare, Phil Bardsley och Marc Wilson, fått lämna planen. Ändå klarade de att öka på ledningen till 2–0 och hålla ut mot Tottenham.
Mark Hughes valde att sätta Peter Crouch på bänken och istället satsa på fart framåt. Frontfyran med Bojan, Victor Moses, Mame Diouf och Jon Walters kan inte vara lätt att möta. Fyra rörliga, löpstarka spelare. Moses flög förbi Kyle Naughton, vilket tvingade denne att orsaka en frilägesutvisning.
Då fanns ändå sparkapital på filten i form av Marko Arnautovic, Stephen Ireland, Charlie Adam och Crouch.
Stoke ser gediget ut.
Kan Bojan Krkic kliva fram som joker kan det bli en riktigt rolig säsong på Britannia.

Seger mot Liverpool borta och 15 poängs försprång mot förra säsongens ligatvåa.
Efter ännu en tung triumf börjar Chelsea klamra ett allt fastare grepp om titeln.

Visst, det är tidigt på säsongen. Det har bara spelats elva omgångar. Mycket kan hända när vi går in i den tuffa julperioden, mycket kan hända när vi kommer fram till ”sqeaky bum time”.
Men det är länge sedan jag såg ett så komplett lagbygge i Premier League som detta Chelsea.
Nu har de tagit nio segrar på elva matcher och de har redan mött Manchester City, Liverpool och Manchester United på bortaplan.
Därför är det svårt att se något annat scenario än att de håller ifrån konkurrenterna och lyfter ligatiteln framme i maj.
Efter att ha vobblat lite för två veckor sedan mot Manchester United och sedan tagit en knapp seger mot Queens Park Rangers väntade Liverpool i lördagens tidiga match.
Inte någon lätt uppgift.
Brendan Rodgers gäng har inte fått till det i höst, men i veckan vilade han stjärnorna mot Real Madrid för att de skulle vara fräscha till den här nyckelmatchen.
Det var ett möte mellan läromästaren (José Mourinho) och hans tidigare adept (Brendan Rodgers). Det blev precis som i våras den gamle som drog det längsta strået.

Liverpool började bäst första tio minuterna och Chelsea var inte riktigt synkroniserat i försvarsspelet. De verkade vilja pressa högt, men när Liverpool skickligt spelade sig förbi den förstapressen i den nionde minuten och Raheem Sterling fick vända upp på mittfältet hade Emre Can några sekunder senare skjutit in 1–0 via Gary Cahill.
För förra säsongens Chelsea hade ett baklängesmål varit katastrof. Den årgången hade egentligen bara ett spelsätt: lågt försvar och kontringsspel och om laget hamnade i underläge medförde det att motståndarna kunde backa hem och ägna sig åt försvarsspel.
Och då hade Chelsea många gånger svårt att bemästra det.
Men det här är ett modernare, förfinat Chelsea.
Med Eden Hazards fart, med Diego Costas genombrottskraft, med Cesc Fàbregas genialitet finns alltid tillräckligt med kvalitet för att öppna låsta försvar.
Liverpools ledningsmål med en väckarklocka och sedan började maskineriet tugga igång. Fem minuter senare höll sig Gary Cahill framme på en hörna och tryckte in 1–1 (tack vare målkameran, tack gode Gud för dessa hjälpmedel som undviker fler förödande måldomslut!).
Sista tjugo minuterna i första halvlek var Chelseas. De var tyngre, starkare och spelade med lägre risk. När Liverpool samtidigt bjöd på för många ödesdigra bolltapp levde hemmalaget farligt.

Andra halvlek var inte lika tempostark. När José Mourinho bytte ut Ramires och satte in Willian i den 54:e minuten var det en indikation på att han gick för segern. En defensivt lagd tvåvägsspelare ut, en offensivt lagd tvåvägsspelare in.
I den 67:e minuten betalade det sig. Willian slog en utsökt crossboll till César Azpilicueta. Denne tog sig förbi Coutinho. När Glen Johnson fuskade i understödsspelet blev det gata för Azpilicueta som vandrade in, slog ett inlägg och när Diego Costa högg på returen var det 1–2.
Målet var ett fint exempel på varför Chelsea just nu är mer framgångsrikt än andra lag. Glen Johnson tog inte/ville inte ta/orkade inte ta – välj själv – jobbet som krävdes för att säkra ytan bakom Coutinho, vilket kostade ett baklängesmål. Samtidigt fanns det mängder med tillfällen i matchen där Chelseas spelare täckte upp ytor för varandra, riskminimerade för att försäkra sig om att inte bjuda på något.
Närmare än en utebliven straff då Gary Cahill blockade ett skott med armen kom inte Liverpool.
Chelseas prickfria arbete i defensiven i kombination med deras individuella kvalitet är den stora anledningen till att de leder de ligan.
Och därför kan jag inte se hur något lag ska kunna rå på dem denna säsong.

Möjliga anledningar till att Chelsea INTE vinner titeln

Chelsea har redan skaffat sig pole position i ligaracet. Det har andra lag gjort tidigare år också, men skillnaden är att Chelseas truppbygge känns så komplett. Så jag försökte hitta anledningar som talade emot att de vinner titeln. Det var inte så lätt.

> Skada på Diego Costa.
Anfallaren dras med återkommande muskelskador och en längre frånvaro kommer förstås påverka lagets offensiva styrka. Costa har gjort målen som saknades ifjol. Givetvis kan skador på andra nyckelspelare som Cesc Fàbregas, Eden Hazard och John Terry ställa till det.

> Tufft spelschema framme i vår.
Chelsea väntas slåss på flera fronter och framme i vår kan truppen komma att testas rejält. Samtidigt finns ett januarifönster för att ge José Mourinho ännu fler alternativ.

> Konkurrenter får upp farten.
Varken Manchester City, Liverpool, Arsenal eller Manchester United har startat säsongen övertygande. Man kan utgå från att flera av dessa klubbar, om inte alla, kommer att prestera bättre framöver. Men räcker det för att komma ikapp ligaledaren?