Arsenalfansen kan andas ut – tills vidare
Tottenham fick en poäng med sig från Stamford Bridge. Men de som borde vara allra mest nöjda med 2–2-resultatet är Arsenalfansen.
Seger för Tottenham idag mot Chelsea hade betytt att ”Gunners” inte längre hade haft avgörandet om fjärdeplatsen i egna händer. Nu ligger de fortfarande en poäng före Spurs i tabellen med två matcher kvar att spela.

Det blev en tempostark, böljande toppmatch på Stamford Bridge.
Chelsea började bäst. Eden Hazard hade vaknat på sin allra bästa sida och satte Tottenhamförsvaret på prov med fart och teknik.
Oscar gav hemmalaget ledningen efter Gary Cahills nickskarv, Emmanuel Adebayor kvitterade med en fin soloprestation i mitten av halvleken. När man kände att Spurs kommit in i matchen sydde Chelsea ihop ett one-touch-anfall och lade upp för Ramires som tofflade in 2-1.
I andra halvlekens inledning var Chelsea klart bättre. Med Frank Lampard och John Terry på bänken visade de hur mycket talang laget besitter och hur ljus framtiden faktiskt är även om de skulle missa Champions League. Eden Hazard och Ramires fick gyllene lägen att stänga matchen. Båda sumpade chanserna grovt.
Istället gjorde Tottenham en sista kraftansamling. André Villas-Boas, som jag kallat ligans bästa matchcoach, hade skickat in Gylfi Sigurdsson från bänken istället för Aaron Lennon. I den 79:e minuten klackade en offsidestående Adebayor till Sigurdsson som iskallt placerade in 2–2 i bortre hörnet.
Det var ett mål som gav hopp, men som inte förändrar läget radikalt.

Spurs-spelarna sprang tillbaka till mittlinjen. De behövde ett mål till. Laget skapade några halvchanser. På tilläggstid fick Gareth Bale, rätt anonym i matchen, frisparksläge. Efter walesarens många avgörande mål under säsongen låg förväntan som ett täcka över bortasektionen. Skulle han avgöra igen? Skulle han göra målet som hade satt Tottenham i förarsätet i racet om CL-biljetterna?
Inte den här gången. Frisparken blev tam och satt i händerna på Petr Cech.
Chelsea–Tottenham slutade oavgjort och slaget om fjärdeplatsen går vidare.
Spurs livlinor blir färre och färre.

Återstående matcher:
Chelsea: Aston Villa (b), Everton (h).
Arsenal: Wigan (h), Newcastle (b).
Tottenham: Stoke (b), Sunderland (h).

Adebayor vaknade ur sin dvala
Det har varit frustrerande för Tottenhamsupportrarna att se Emmanuel Adebayor under säsongen.
Anfallaren fick en permanent övergång och ett lukrativt kontrakt av Daniel Levy. Vad han har gjort för att betala tillbaka? Knappt något av värde. Nada.
Han har varit ointresserad, lat, tafflig – ibland usel.
Men idag var det som om han hade bestämt sig: Han skulle visa att han faktiskt kan vara en toppanfallare när han vill.
Då var han magnifik.

Det var inte bara det att han sprang över hela planen och smekte in 1–1-målet med ett iskallt, på gränsen till nonchalant Thierry Henry-avslut. Inte heller det faktum att hans klack till Gylfi Sigurdssons kvittering var en godbit.
Nej, det som imponerade allra mest på mig var att Adebayor skruvade tillbaka klockan och agerade som den anfallaren som gjorde sig ett namn i den här ligan genom att spela med hjärta (klubbhjärta är en annan sak).
Den här kvällen brann han för Tottenhams sak. Han sprang oavbrutet, sög in bollar, kampade i luftrummet, utmanade, spelade fram lagkamrater. När han spelar så här är han allt man önskar av en ensam striker; djupledslöpare, targetspelare, hårt arbetande lagspelare.

Det är märkligt att han inte anstränger sig oftare. Var i all sin dar har den här Emmanuel Adebayor hållit hus under säsongen? I mötet med Manchester City häromveckan var han så lat att man kunde tro att han slagit rot på offensiv planhalva.
Dagens insats var en påminnelse om att Emmanuel Adebayor kan när han vill.

Alex Ferguson går i pension.
Det känns overkligt att skriva den meningen. Det kommer kännas konstigt när Premier League drar i gång i augusti utan den hetlevrade skotten.
Fotbollsvärlden har blivit fattigare.
Arbetarklassonen från Govan har bjudit på så många minnen, så många ögonblick som vi bär med oss resten av våra liv.
Här har jag samlat mina bästa Fergie-historier.
Det handlar om oförglömliga citat, utbrott, sparkade skor, sparkade spelare, kastat porslin, utslängda festdeltagare och bråken med media. 

Hur det hela började
Visste ni att Manchester United blev tvungna att fejka en skotsk accent för att värva Alex Ferguson? Förre ordföranden Martin Edwards berättar om samtalet från United-direktören Mike Edelson till Aberdeen som skulle förändra klubben för alltid:
– Vi var tvunga att åtminstone få prata med Alex och eventuellt träffa oss. Så vi slog samtalet där Mike la till sig med en skotsk accent och bad om att bli kopplad till Alex.
– Jag kunde inte gärna ringa och säga: ”Hello, det är Martin Edwards från Manchester United, kan jag få prata med Alex Ferguson?”.
– Mike räckte över luren till mig, vi hade ett kort snack och han sa att han var intresserad. Vi körde upp till Skottland, mötte Alex på en servicestation och åkte sedan till hans svägerskas hus. Vi pratade inte villkor. Dagen efter flög vi upp till Aberdeen och gjorde klart allt.
– Det var ingen tvekan om vem jag ville ha för jobbet och styrelsen behövde inte övertygas. Alex var vårt förstaval.

Första segern – tack vare en dansk
Minns ni Danmarks underbara lag i VM 1986? I så fall kommer ni säkert ihåg ytterbacken John Sivebaek. Det var han som ordnade Alex Fergusons första seger i Manchester United.
Ferguson tog som bekant över den 6 november 1986, men starten blev ingen succé. Det började med 0-2-förlust mot Oxford, en klubb som senare ramlat ur Football League. Det dröjde till den 22 november innan första segern kom. Hemma mot Queens Park Rangers. 1-0 blev det efter mål av Sivebaek (som senare blev spelaragent).
– Jag kommer inte ihåg så mycket av det förutom att det var en frispark från 20 yards. Det var ett stort mål eftersom det gav Alex hans första vinst och det var också stort för mig för jag gjorde inte så många mål, säger John Sivebaek.
Tacken för målet? Sivebaek såldes till St Étienne sommaren därpå.

Football – bloody hell
Manchester United hade gjort det omöjliga redan i semifinalen genom att vände 0-2 borta mot Juventus till seger 3-2. Men när Bayern München ledde med 1-0 i Champions League-finalen och klockan började ticka mot tilläggstid hade till och med Alex Ferguson börjat ge upp.
– Yeah, I thought it was over, sa han efteråt.
Det var det inte. Inhopparen Teddy Sheringham kvitterade och i slutsekunderna styrde en annan inhoppare, Ole Gunnar Solskjaer, in segermålet, 2-1.
När Alex Ferguson, salig som ett barn på julafton, intervjuades efteråt av Gabriel Clarke levererade han ett odödligt citat.
– Football…BLOODY HELL!
I nästa andetag samlade han sig och förklarade det som räddat hans lag så många gånger:
– We never gave in. And that’s what won it.

Fergie-time
Det här med att aldrig ge upp är ju ett av Manchester Uniteds och Alex Fergusons adelsmärken. Det är omöjligt att hålla räkningen på alla sena mål som klubben gjort genom åren. ”Fergie-time” är ett begrepp i fotbollsvärlden.
Var kommer den styrkan ifrån?
Jag minns hur Gary Neville förklarade förmågan med orden: ”Vi har hela tiden övertygelsen om att vi kommer att få en sista målchans. Även om vi spelat dåligt så tvivlar vi aldrig på att vi får ett sista läge”.
Det där är så mycket lättare sagt än gjort. Tusentals tränare pratar varje dag om att ”aldrig ge upp”, om att ”fortsätta i 90 minuter”. Väldigt få klarar av det.
Det finns en Manchester United-vändning som är mer illustrativ än den i Champions League-finalen. Framför allt för att den lade grunden till det som senare skulle bli en del av klubbens dna. Den inträffade den 10 april 1993.
Manchester United hade inte vunnit ligan på 26 år, men den här dagen stod de på tröskeln till den historiska, första Premier League-pokalen. Nu hade de hamnat i underläge sedan Paul Ince orsakat en straff.
Matchen var inne på stopptid när Steve Bruce nickade in 1–1. I sjätte tilläggsminuten dök Bruce upp igen och nickade in 2–1. Bilderna där Brian Kidd glider ned på knä inne på planen är klassiska.

Ferguson som party pooper
Den här händelsen har ingen utomstående fått se – och de som var iblandade hoppades att de hade sluppit.
Manchester United slogs med Leeds United om titeln 1992. De hade precis förlorat sin andra raka match, det var två omgångar kvar av ligan, när Lee Sharpe fick för sig att det var en bra idé att anordna en hemmafest. Ryan Giggs var där och ett gäng tjejer. Det gick bra – tills Alex Ferguson stormade in i huset.
Ryan Giggs berättade senare:
– Jag öppnade Sharpeys dörr. Jag höll en flaska vin och det fanns ingen återvändo.
Alex Ferguson gick bärsärkar och slängde ut alla festdeltagare utom de som lyckats gömma sig i en garderob.
– Det tillhör klubbens historia hur chefen fick ett tips om våra planer, men det var inte förrän för några år sedan jag fick reda på att det var av min egen mamma, berättade Ryan Giggs.
Om Alex Fergusons vrede har han förklarat:
– Han gick runt i huset som en oxe i en porslinsaffär. Han var röd i ansiktet av ilska, en okontrollerbar naturkraft.

Lee Sharpe berättade många år senare öppenhjärtigt om händelsen. Han tror sig ha fått den ”värsta hårtorken” som någonsin skådats:
”He (Ferguson) came in, sat us down, Giggsy on the end of the settee, me on the armchair a few feet away, then subjected us to the father, no, the grandfather of all hairdryers. It was industrial strength; he could have dried the hair of a battalion of the Chinese army. His face was an awesome colour; you wouldn’t know a face could turn that crimson. He leaned into us so he was an inch from our faces and tore shreds off us.”

Bland spelarna är medvetna om att Alex Ferguson får reda på allt. Han har ett gäng ”tipsare” som kontaktar tränaren om de ser spelare som är ute på krogen. Tack vare skottens ställning har det blivit status att tipsa honom. Roy Keane har berättat om att det inte gick att komma undan med någonting. En gång på en träning fick han frågan av Ferguson om han varit ute kvällen innan.
– Jag tog en öl, men det blev inte sent, svarade Keane.
– Jaså? Så du menar att du inte steg in i en taxi klockan halv två vid Deansgate?

Hårtorken
”Hårtorken”, vid sidan av tuggummi, blivit ett av Alex Fergusons kännetecken. Det var förre storspelaren Mark Hughes som myntade uttrycket efter att själv ha blivit utsatt för utskällningar som gav utslag på Richter-skalan.
Alex Ferguson har berättat att hårtorken har följt med honom hela karriären, från första tränarjobbet i East Stirling. Det understryks av anfallaren Bobby McCulley som erkände: ”Jag har aldrig varit rädd för någon förut, men den där Ferguson är en skrämmande jävel”. Själv säger Ferguson om hårtorkarna:
– There are a lot of myths. One of the papers once claimed that I used to go behind the stand at East Stirlingshire and practise screaming. But there’s an element of truth in it. The hairdryer thing was started by Sparky, he owned up to it after he left. I can understand that because of my policy in the dressing room.
Ferguson hävdar att han inte är långsint, även om vissa spelarförsäljningar viskar om motsatsen.
– If I have an argument with a player on a match day, next day it’s all forgotten.

Rio Ferdinand berättade en gång om hårtorken att spelarna som utsätts första gången blir chockade:
– In the old days, players would expect to get hammered by the manager,’ said Ferdinand. ’But they’re not as thick-skinned any more. These young foreign kids come in and when the manager lets off, it’s like, ”Whoah! Where did that come from? That’s not allowed”. I’ve seen them turn pink, and black guys turn white. It’s not pretty, it’s unbelievable!

Ferguson hävdade 2008 att han dragit ut sladden till hårtorken (”jag är som en kissemisse nu”), men jag tvivlar på att klev in i omklädningsrummet efter 1-6 mot City och jamade som en katt…

Hårtorken som inte behövdes
En av de mest minnesvärda matcherna under Premier League-eran är för mig mötet mellan Tottenham och Manchester United i september 2001.
Spurs ledde den här matchen med 3-0 i paus. United var helt utspelat, fullständigt förnedrat. I pausen var de bara inne i omklädningsrummet i fem minuter. Sedan gick samma elva spelare ut på planen och ställde sig och väntade in hemmalaget. När matchen var över hade de vänt till seger, 5-3.

Jag undrade alltid vad Alex Ferguson sagt i omklädningsrummet den dagen. Lät han hårtorken gå på hörvarv? Var han högröd i ansiktet? Sparkade han skor omkring sig i omklädningsrummet?
Nej.
När han fick frågan för ett par år sedan hävdade han själv att han inte alls slagit på hårtorken. Istället hade han knappt sagt någonting, utan kort och gott konstaterat:
– You know what you got to do. Do it!
Beckham, van Nistelrooy och resten lyssnade uppenbarligen för knappt en timme senare hade de fullbordat den mäktigaste vändningen som Premier League upplevt.

Psykkriget med Kevin Keegan
”Mind games”, psykologisk krigsföring är något många tränare ägnar sig åt. Ingen behärskar det lika bra som Alex Ferguson. Fråga Rafael Benítez. Han försökte ge sig på sir Alex i januari 2009 när Liverpool ledde ligan. Han läste upp ett handskrivet brev inför den samlade presskåren och sedan vann hans lag inte en match på en månad. Ferguson svarade inte ens på attacken. Hans lag gick om Liverpool i tabellen och tog ligatiteln i stället.

Samma sak hände 1996 när Newcastle-tränaren Kevin Keegan tappade fattningen. Han hade förmodligen tröttnat på Fergusons ”passningar” och halvskrek rätt in i kameran:
– I will love it if we beat them!
Alex Ferguson fick förstås sista ordet. Newcastle klappade ihop, Manchester United drack champagne ur Premier League-bucklan senare på våren.

Bråken med spelarna
Har man Alex Fergusons svansföring är det ofrånkomligt att det ibland går överstyr. Vid några tillfällen har ”smockan hängt i luften”. Det urartade inte när han kastade porslin på Gordon Strachan på 80-talet (”han lyssnade inte till instruktionerna”), men det var nära en gång när han skällde ut Peter Schmeichel i omklädningsrummet. Ferguson har berättat:
– Han lutade sig fram emot mig och spelarna höll nästan för ögonen. Jag tänkte: ”Om han slår mig är jag död”.

Den i särklass mest kända incidenten är den som inträffade den 15 februari 2003. Det var då världens mest kända tränare sparkade en sko i huvudet på världens mest kända spelare.
Manchester United hade precis förlorat i FA-cupen hemma mot Arsenal (0-2 efter att Ryan Giggs gjort en horribel miss vid ställningen 0-0). United låg långt efter i ligan, och Ferguson var pressad. David Beckham hade börjat hamna i onåd. Ferguson var frustrerad över mittfältarens livsstil med inslag av kändisfester. Han stormade in i omklädningsrummet och väl där sparkade han till en fotbollssko. Den träffade över ögat på Beckham. Efteråt har det framkommit att medspelarna fick gå emellan kombattanterna.
Ferguson försökte tona ned bråket i efterhand:
– Contrary to reports, David Beckham did not have two stitches – it was a graze which was dealt with by the doctor. It was a freakish incident. If I tried it 100 or a million times it couldn’t happen again. If I could, I would have carried on playing.
När Beckhams eget team gick emot tränaren med ett statement var sprickan total:
– David did not want stitches at first, but two hours after the game, blood was still dripping from the wound and the club doctor visited David’s house and fixed two steri-strips to stop the bleeding.

Beckham skrev senare i sin självbiografi:
”There was a boot on the floor. He swung his leg and kicked it,” Beckham wrote. ”At me? At the wall? It could have been anywhere, he was that angry now. I felt a sting just over my left eye, where the boot had hit me. I put one hand up to it and found myself wiping blood away off my eyebrow. I went for the gaffer. I don’t know if I’ve ever lost control like that in my life before. A couple of the lads stood up. I was grabbed by Giggsy first, then by Gary (Neville) and Ruud van Nistelrooy. Suddenly, it was like some mad scene out of a gangster movie.” 

Tre månader senare var David Beckham i praktiken klar för Real Madrid.

Sparkade stjärnor
David Beckham är inte den enda stjärnan som kommit på kant med Alex Ferguson. Det som är gemensamt med alla dessa bråk är att spelaren aldrig har vunnit.
Jaap Stam skrev i sin självbiografi att United-spelare uppmanats att filma i Europamatcher. Det dröjde inte många dagar innan han var såld till Lazio.
Roy Keane sågade lagkamraterna i en intervju med egna tv-kanalen MUTV. Ferguson stoppade intervjun från att sändas och sparkade lagkaptenen.
Ruud van Nistelrooy lackade ur när han bänkades i Ligacupfinalen 2006. Han skeppades iväg till Real Madrid och fick därefter se United ta tre raka ligatitlar.

När andra klubbar behandlar sina stjärnor som gudar har Uniteds envåldshärskare aldrig tvekat på att visa vem som bestämmer.
Ingen spelare är större än klubben. Ingen spelare är ens större än tränaren.

Bråken med media
Media har stor makt, inte minst i England. Alex Ferguson är en av få, kanske den enda, som har ännu större. Hur kan man annars förklara hur han är den enda managern som tillåts stifta sina egna lagar och regler. Han bojkottade BBC under flera år trots att det tydligt står i avtalen att tränarna måste vara tillgängliga för intervjuer för sändande bolag.
Bråket med BBC är vida känt. Alex Ferguson bojkottade kanalen i sju år efter att de gjort en granskande tv-dokumentär om sonen Jason som arbetar som agent. Alex Ferguson var rasande över innehållet, men kunde aldrig peka på vilka uppgifter som inte stämde.
Men bråket med BBC började tidigare.
2002 tog BBC beslutet att visa tidigare okända tv-bilder på när Alex Ferguson skällde ut legendariske tv-kommentatorn John Motson. Bakgrunden var att Roy Keane i en match mot Middlesbrough dragit på sig ett rött kort i slutskedet. Det var Keanes tredje utvisning på de 14 senaste matcherna. Motson gjorde sitt jobb och frågade om incidenten, om Keane skulle få något form av straff. Ferguson slog bakut.
– You’ve no right to ask that question, John. You´re out of order. You know full well my ruling on that.
– Right, that’s the interview finished. I’m going to cancel that interview, the whole fucking lot of it. Cancel it, right? Fucking make sure that does not go out, John.
John Motson försökte lugna ned Ferguson, men United-tränaren gick sin väg och levererade en klassisk line:
– You’re not getting in again, right – you know the fucking rules here.

Alex Fergusons sätt att agera mot medierna är unikt. Hade någon annan tränare – oavsett om vi pratar om Arsène Wenger, José Mourinho eller Roberto Martínez – gjort samma sak hade han blivit fullständigt överkörd av pressen. Ferguson har kunnat köra sina härskarmetoder utan några reprimander.
Som i våras när han fångades av tv-kamerorna när han försökte stänga av en reporter som frågat om Ryan Giggs. Det var AP:s reporter Rob Harris som inför Champions League-finalen undrade hur viktig Ryan Giggs var. Giggs var precis föremål för den otrohetsstorm som drabbade stjärnan i våras och Alex Ferguson ville inte ha några frågor om veteranen.
Han vände sig till presschefen Karen Shotbolt:
– Ban him on Friday.

Berbatov i baksätet
Av alla transferhistorier som inträffat på deadline day kan Manchester Uniteds köp av Dimitar Berbatov var det allra mest galna.
Tottenham hade gett Manchester City tillåtelse att tala med bulgaren. När denne steg på planet i London trodde han att han skulle träffa representanter för Manchester City. Men när han landade på flygplatsen i Manchester stod Alex Ferguson där och tog emot honom.
För att undgå uppmärksamhet ska Ferguson ha stuvat in Berbatov i baksätet och täckt över honom med en filt. Taxi driver Ferguson körde till Carrington där de gjorde klart affären.
Dimitar Berbatov berättade senare:
– I am flattered that he (Sir Alex) gave me so much of his time. He personally came to pick me up at the airport. It was a shock to me, but it was a pleasure to get to know him.

Fotnot: Den här texten förekom i en annan version i min tidigare blogg på Eurosport.

En omgång med en mängd imponerande mittbacksinsatser. West Hams Winston Reid och James Collins agerade resolut mot Newcastle, som i sin tur gynnades av comebackande Fabricio Coloccini. John O’Shea var betydelsefull för Sunderland och Ashley Williams var som alltid stabil för Swansea. Men jag väljer Evertons duo Phil Jagielka och Sylvain Distin som var felfria i derbyt på Anfield.
Luke Shaw blev snuvad när Gareth Bale gjorde segermålet för Tottenham, men det överskuggar inte en i övrigt prickfri insats från den unge vänsterbacken som neutraliserade Aaron Lennon (dessutom borde lagkamraterna gett honom bättre understöd).
Steven Gerrard var framträdande mot Everton och Ashley Westwood svarade för två assist från sin sittande roll på Aston Villas mittfält.
Framåt var det hård konkurrens. Adam Johnson var lysande i andra halvlek för Sunderland, men jag väljer ändå Theo Walcott på högerkanten. Juan Mata avgjorde stormötet på Old Trafford medan Shaun Maloney blev matchvinnare för Wigan.
Gabriel Agbonlahor fortsatte sin fina form med att sätta två mål mot Norwich.
Omgångens spelare: Gabriel Agbonlahor, Aston Villa.

Mitt ”Omgångens lag”:
Hugo Lloris, Tottenham
—————————————
César Azpilicueta, Chelsea
Phil Jagielka, Everton (4)
Sylvain Distin, Everton
Luke Shaw, Southampton (3)
—————————————-
Ashley Westwood, Aston Villa
Steven Gerrard, Liverpool (7)
—————————————-
Theo Walcott, Arsenal (3)
Juan Mata, Chelsea (8)
Shaun Maloney, Wigan (2)
—————————————-
Gabriel Agbonlahor

Här är fler som utmärkte sig (krävs minst betyg 8):
Adam Johnson (Sunderland), Danny Rose (Sunderland), John O’Shea (Sunderland), Charlie Adam (Stoke), Bryan Ruiz (Fulham), Jem Karacan (Reading), Ashley Williams (Swansea), Pablo Zabaleta (Manchester City), Gareth McAuley (West Bromwich), Winston Reid (West Ham), James Collins (West Ham), Fabricio Coloccini (Newcastle), Rob Elliot (Newcastle), Nathaniel Clyne (Southampton), Arouna Koné (Wigan), James McCarthy (Wigan), Joel Robles (Wigan), David Luiz (Chelsea).

***
Vem tycker du förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”? Och vem var ”Omgångens manager”?

För andra matchen i rad åkte Sunderland på en utvisning.
Det blev till slut en poäng i den hyperviktiga måndagsmatchen mot Stoke – men nu tvingas de klara sig utan sin tre bästa målskyttar.

Med tio minuter kvar av första halvlek, vid ställningen 0–1 på Stadium of Light, kastade sig Craig Gardner vårdslöst in i en duell med Stokes Charlie Adam.
Med sträckt ben träffade han Adam med dobbarna över foten. Gardner, Sebastian Larsson och de andra Sunderlandlirarna försökte få det till att det inte alls var så farligt, men domaren Lee Mason var klok nog att inte låta sig påverkas. Han plockade fram ett av säsongens mest givna röda kort.
Där och då var Sunderland riktigt illa ute.
Efter den fantastiska derbysegern mot Newcastle, när Paolo Di Canio firade som om hans lag vunnit VM-guld, och den meriterande segern över Everton har laget åkte på en stjärnsmäll mot Aston Villa (1-6) där man fick bästa spelaren Stéphane Sessègnon utvisad och avstängd.
Skyttekungen Steven Fletcher är redan på skadelistan. När Craig Gardner dragit på sig rött kort i den 34:e minuten var läget detta:
Underläge hemma mot Stoke. Två poäng före Wigan, som ligger under nedflyttningsstrecket och som har en match mindre spelad. Tre av de bästa spelarna otillgängliga framöver (Fletcher, Sessègnon, Gardner).
Krisen var nära.
Men utvisningen blev en väckarklocka.

I andra halvlek visade Sunderland direkt en vilja att gå framåt. Danny Rose fortsatte att attackera från sin vänsterbacksposition och Adam Johnson var fantastisk när han flyttades ut på högerkanten där han sysselsatte Stokeförsvaret gång på gång.
I den 63:e minuten kom utdelningen. John O’Shea tryckte in en boll från nära håll med mer vilja än ackuratess, men ack så viktigt det målet kan bli.
Matchutvecklingen var symptomatisk för ett Stoke som så ofta den här säsongen varit alltför försiktigt, alltför svagt framåt. De fick ett jätteläge att vinna den här matchen, men tappade istället allt spel och bjöd in hemmalaget.
Sunderland fick med sig en poäng trots att man spelade med tio man i 56 minuter. Nu har de tre poängs avstånd ned till Wigan och bättre målskillnad.
Men de röda korten har ställt till det. Paolo Di Canio vädjade efteråt till sina spelare att hitta balansen mellan passion och aggressivitet.
– Det är tydligt att jag gillar passion, jag älskar hjärta, men om vi ska förbättra oss är det en förutsättning att vi kan hantera aggressionen. Jag hoppas att vi inte gör liknande misstag.
– Vi måste sluta upp med det vi gjorde förra veckan (Sessègnons utvisning för en stämpling) och den här veckan. Det har gett oss problem och vi är inte i behov av att hjälpa de andra lagen.

På söndag väntar en ny måstematch för Sunderland, hemma mot Southampton, som också blivit indraget i bottenstriden.
– Det är en stor, stor match. Det är en Champions League-final för oss. Vi vet att vi har två matcher kvar och den matchen blir livsviktig för vårt öde.
Frågan är vem som ska göra målen.
Steven Fletcher (11), Stéphane Sessègnon (7) och Craig Gardner (6) är lagets bästa målskyttar. Anfallaren Danny Graham, som värvades i januari från Swansea, är fortfarande mållös. Igår sprang han lojalt och oavbrutet, men framför målet är han fortfarande iskall.

***
Bottenstriden är spektakulär. Inte ens Stoke på elfte plats i tabellen är på trygg mark. Fyra poäng skiljer mellan Wigan på plats 18 och Stoke.
Ikväll spelar Wigan den uppskjutna matchen hemma mot Swansea.
Vinner Roberto Martínez gäng den fajten har vi fyra lag runt strecket på 38 poäng: Wigan, Newcastle, Norwich, Sunderland.

Hull City är tillbaka i Premier League.
Mannen bakom framgången är varken managern Steve Bruce eller stjärnan Ahmed Elmohamady.
Det är en 73-årig egyptisk flykting.
Det här är historien om ägaren som hjälpt en klubb av filantropiska skäl – för att ge något tillbaka till staden som tagit hand om honom.

Efter den galna slutomgången i Championship stod det klart att Hull City tar den andra direktplatsen till Premier League.
Hull var uppe i Premier League under två år, 2008–2010, under Phil Browns ledning. Debutåret överraskade de genom att ligga med i toppen en bit in på hösten för att sedan dala i tabellen och få kriga för kontraktet ända in i sista omgången.
Andraåret blev tufft, Phil Brown fick sparken under våren, och Iain Dowie kunde inte rädda laget kvar. Det blev nedflyttning till Championship.
Ett sådant bakslag är förödande för en liten klubb som Hull City. De har inte traditionen och de ekonomiska musklerna för att garantera en omedelbar satsning för att studsa upp igen utan hamnar vid det vägskäl som många klubbar står inför vid en degradering:
Satsa på nytt eller bygga om och bygga ungt.
Det ska kombineras med striktare ekonomiska ramar, vilket medför krav på sänkta lönekostnader och, förmodligen, spelarförsäljningar.
Det hängde alltså ett stort frågetecken över Hull Citys kortsiktiga framtid.
Som tur var fanns Assem Allam.

Hösten 2010 var Hull City i ekonomisk knipa. I oktober började rykten surra om att en ”lokal affärsman” var beredd att kliva in och hjälpa klubben.
Den 18 oktober bekräftades att Assem Allam och sonen Ehab inlett förhandlingar om att gå in som huvudägare.
Det intressanta med Allam är att han skiljer sig från andra klubbägare i engelsk fotboll.
Ni känner ju till hur det sett ut det senaste decenniet.
Utländska money makers har köpt fotbollsklubbar med outtalade agendor.
Roman Abramovitj ville ha en leksak. Thaksin Shinawatra ville förbättra sitt rykte. Venky’s ville ha pr till sitt företag. Glazers ville tjäna ännu mer pengar. Stan Kroenke ville… ja, vad ”Silent Stan” ville vet vi inte riktigt.
En sak kan vi vara överens om: Få av dessa herrar har gjort det av filantropiska skäl. Få har gjort det tack vare kärlek till fotbollen. De har snarare gjort det för egen vinning.
Assem Allam bär på en annan historia.

Under kriget i Egypten 1967 arbetade Assem Allam på finansministeriet i hemlandet. Allam var kritisk till den styrande Nasser-regimen. Det var man inte ostraffat i ett land utan yttrandefrihet.
– En dag kom de till mitt hem och grep mig, säger han i en intervju med The Times i mars.
– Jag hade tur för efter nederlaget -67 var Nasser lite nedstämd. Han ändrade policyn till sträng, snabb tortyr och sedan blev man frisläppt efter tre dagar. Innan dess hade folk blivit gripna och man hade inte hört från dem på flera år. Jag fick stå naken mot en vägg medan de gav mig piskrapp. Jag behövde sys, men fick inte tillåtelse att gå till läkarna så skadorna blev värre och märkena på kroppen blev kvar i två år.
Alla hade inte lika ”tur”.
– Mina grannar fick sitt hus nedbränt till grunden. De fick bo hos oss. Vi var elva som bodde i ett litet hus!
– Min familj kände att jag var tvungen att lämna landet.
Det var så Assem Allam hamnade i England.
Han anlände utan en enda krona på fickan. Men han hade en dröm.
Han skulle bygga ett nytt liv och en ny karriär i sitt nya hemland. Allam började studera ekonomi på University of Hull. Han fick anställning på Tempest Diesel som försäljningsdirektör 1977.
År 1981 skulle företaget outsourca. Allam tog han lån och köpte ut ägarna. Han döpte om det nya bolaget till Allam Marine och expanderade.
Det dröjde inte länge innan företaget blivit en viktig leverantör av generatorer och koncernen genererade stora inkomster. Nu är företaget värderat 3,3 miljarder kronor och familjens egen förmögenhet lär överstiga tre miljarder, enligt Sunday Times Rich List.

Så när Hull City var på ruinens brant hösten 2010 kände Assem Allam att han ville ge något tillbaka. Till landet som tagit hand om honom. Till regionen. Till invånarna i Hull. Till fotbollsklubben som betyder så mycket för området.
– Jag köpte klubben för samhället. Min filosofi är att om du har ett företag och tjänar en massa pengar så kommer de pengarna från samhället och du har du en skyldighet att ge något tillbaka.
– Så tänkte många företag förr, innan de blev aktienoterade och fick utländska ägare. Det där att ”ge tillbaka” verkar ha glömts bort. Det är möjligt att jag är gammaldags, men när jag ser vad det betyder för staden är det inget jag ångrar, säger Hulls egen filantrop.
– Jag märkte det verkligen är jag besökte en begravning för några dagar sedan. Folk ville ändå bara prata fotboll med mig.
Allam har redan skänkt pengar till universitetet, barnsjukhus och andra projekt. Hull City har kostat i särklass mest.

När han köpte klubben kunde han ha avvaktat några dagar och köpt klubben efter att de blivit försatta under förvaltning. Då hade han fått ta över en skuldfri klubb. Men Assem Allam ville göra saker och ting korrekt. Så han köpte klubben och betalade av skulderna på drygt 200 miljoner kronor.
– Jag visste vad som skett med klubbar som Leeds när de blivit satta under förvaltning (bland annat blir man av med tio poäng). Det har tagit år att reparera.
Sedan dess har Assem Allam spenderat ytterligare cirka 46 miljoner pund på klubben. Målet var först att stabilisera situationen. Den här säsongen har målsättningen varit att gå upp. Med Steve Bruce som manager och ett gäng smarta värvningar (Ahmed Elmohamady! David Stockdale! David Meyler!) seglade Hull City tidigt i höstas upp som en av favoriterna till uppflyttning.
I lördags blev drömmen sann efter den högdramatiska upplösningen.
Nu väntar Premier League för Assem Allams projekt. Hull City kommer att få ta del av de gigantiska tv-pengarna inför nästa säsong och det behövs eftersom truppen måste förstärkas rejält.
– 60 miljoner pund är mycket pengar, men 16 har redan spenderats på att fixa uppflyttningen och 5 kommer att ges ut i bonusar. Lönekostnaderna kommer att stiga från 19 till 35 miljoner pund.
Assem Allam tog en kalkylerad risk med årets satsning. Det fick bära eller brista.
– Om vi inte hade gått upp hade nästa år blivit tuffare. Vi hade inte kunnat göra en liknande satsning igen. Pengarna kommer från min ficka, men nu finns det inga fickor att gräva i längre.
Men tack vare helgens triumf har han fått anledning att drömma.
– Jag skulle vilja se Europaspel på den här arenan. Det är drömmen och det går att uppnå. Det blir svårt att sluta bland de fyra första i Premier League utan stora investeringar, men det kommer att finnas chanser i cupspelen. Supportrarna förtjänar en framgångsrik klubb och det ska vi försöka leverera. Uppflyttningen är ett av mina mest stolta ögonblick i livet, utan tvekan, men det var för fansen och staden. Utan dem hade vi inte kunnat göra det.
– Det är som när man ger någon en present. Man vill ge det de vill ha och förhoppningsvis har jag gjort det.
Uppflyttningen var en av flera gåvor. Assem Allam har även sett till att Hull City låtit bli att höja biljettpriserna.
Supportrarna älskar sin filantropiske ägare, som verkligen visar genuin förståelse för fansens bekymmer.
– Fotboll är som luft. Det borde vara tillgängligt för alla, har han sagt.

Steve Bruce och Assem Allam.

Assem Allam har försäkrat sig mot otrevliga överraskningar. Spelarna i truppen har tecknat kontrakt med ”relegation-klausuler”, det vill säga deras löner kommer att sjunka om Hull åker ur. Så var inte fallet när laget ramlade ur Premier League förra gången. Då stod klubben kvar med spelare som tjänade över 300 000 kronor i veckan i Championship.
Men Allam är inte odelat positiv. Han ser problem framöver – bland annat med kommunens hållning över arenafrågan.
Hull City äger inte sin arena och kommunen vill inte sälja den. Assem Allam vill bygga ut KC Stadium med 10 000 sittplatser så att arenan rymmer 35 000 åskådare. I byggplanerna ingår även vip-utrymmen för att öka intäkterna på matchdagar. Men han tänker inte göra det så länge klubben hyr arenan.
Och det är bara med en egenägd arena som Hull City kan ta nästa kliv, enligt Allam.
– Det finns en gräns för hur mycket jag kommer att spendera. Jag vill inte sätta någon summa, men jag kan inte fortsätta göra förluster. Sedan har vi även Financial Fair Play som kommer att reglera hur stor del av tv-pengarna man får lägga på spelarlöner.
– Uppflyttning är underbart, men var klubben tar vägen nu ligger inte i mina händer.

Källor: Hull Daily Mail, The Times, Sunday Times.

***
Igår skedde något ovanligt. Jag missade båda stormatcherna i Premier League. Vår match i division 6 var nämligen inklämd mittemellan dessa toppmöten med starttid kl 16 så istället för att njuta av engelsk fotboll ledde jag Gamla KB till en något tursam 1–0-seger på ett blåsigt Stadshagen.
För er med Plus rekommenderar jag att ni läser Peter Wennmans krönika.

Valde ni att vara ute i solen idag istället för att följa upplösningen av Championship?
Skyll er själva! Ni missade årets idrottsdrama.

Det var upplagt för en Hitchcock-thriller när Championship skulle avgöras på lördagen. Inte mindre än 13 lag hade något att spela för i toppen och i botten.
Men vem kunde räkna med det här?!
Slaget om den andra direktplatsen till Premier League blev något utöver det vanliga. Något av det värsta jag sett idrottsväg, faktiskt.

Hull City hade avgörandet i egna händer eftersom seger hemma mot redan uppflyttningsklara Cardiff gav avancemang. Watford hade chansen genom att vinna hemma mot Leeds om Hull samtidigt tappade poäng.
Men Gianfranco Zolas Watford stötte på problem när målvakten Jonathan Bond blev skadad och fick lämna planen på bår (vilket gav 16 stopptidsminuter i första halvlek). Det betydde att tredjemålvakten Jack Bonham, 19 år, fick göra debut i ödesmatchen.
Han började med att göra ett misstag som ledde fram till Dominic Poleons 0–1 för Leeds.
Watford kvitterade till 1–1 i den sjätte tilläggsminuten av första halvlek genom Almen Abdi.
Eftersom Fraizer Campbell gett Cardiff ledningen borta mot Hull City betydde det att Watford var i Premier League.
Men den här dagen var långt från över.
Hull City vände till 2–1 efter mål av Nick Proschwitz och Paul McShane.
Då var de i Premier League.
Jublet på KC Stadium visste inga gränser när domaren blåste i pipan i den tredje tilläggsminuten.
Fansen invaderade planen. Här skulle det firas uppflyttning!
Problemet var bara att domaren inte blåst för slutsignal.
Han hade blåst för straff för Hull City.

Stort kaos utbröt. Hemmaspelarna fick mota av supportrarna, som ändå var tämligen segersäkra.
Nick Proschwitz hade ju chansen att säkra avancemang med knappa minuten kvar av tilläggstiden. Men David Marshall räddade.
Men det här var ju ändå ”klart”. Eller?
I de allra sista sekunderna av tilläggstiden fick Hullförsvararen Abdoulaye Fayé bollen på handen i straffområdet. Domaren hade inget annat val än att peka på straffpunkten. Målkungen Nicky Maynard placerade in den säkert och de supportrar som minuten innan firat ”avancemang” var plötsligt knäckta.
Nu fanns en överhängande risk att Hull City slängt bort chansen till direktavancemang med historiska mått av klumpighet och små marginaler.
Matchen i Leeds var inte slut ännu. På grund av de 16 tilläggsminuterna blev det en otålig väntan för Hullspelarna.
Om Watford gjorde mål mot Leeds skulle de gå upp. Om Leeds stod emot var Premier League-platsen Hull Citys.
Watford pressade på, tryckte på, skapade chanser.
Bollen ville inte in.
Istället kontrade Leeds i den 90:e minuten. Ross McGormack lobbade in 1–2 över en olycklig Jack Bonham.
Jubel i Hull City.
Förtvivlan i Watford.
Förra veckan hade vi det sinnessjuka slutet med Brentford och avancemanget i League One. Nu det här.
Football bloody hell.

Slutomgångar i engelsk fotboll är uppenbarligen inget för hjärtsvaga.
Återstår att se om slaget om fjärdeplatsen i Premier League ger samma dramatik.

***
Summering från Championship:
Klara för Premier League: Cardiff, Hull.
Playoff: Watford, Brighton, Crystal Palace, Leicester.
Åker ur: Peterborough, Wolverhampton, Bristol C.

Aston Villa har ett gäng unga spelare som fått spela under en enorm press under säsongen. I måndags, i måstematchen mot Sunderland, visade ungtupparna att de tagit stora kliv under året. Det blev seger med 6–1 efter en mäktig laginsats. Anfallaren Christian Benteke gjorde tre mål, men jag fastnade mest på högerbacken Matthew Lowton. Han har gjort en del enkla misstag under säsongen, precis som flera av hans lagkamrater, men den senaste tiden har han sett ut som en blivande storspelare. Han gjorde det mäktiga volleymålet borta mot Stoke som gav seger i slutminuterna och i måndags mot Sunderland svarade han för sitt livs insats. Efter första halvlek hade han slaget flest passningar (31), mest passningen på sista tredjedelen (16), skapat flest chanser (4), gjort flest dribblingar (4) och flest tacklingar (2). Dessutom hade han serverat Andy Weimann till det viktiga 2–1-målet.
I mittförsvaret var Laurent Koscielny given efter sin fina insats mot Manchester United. Gareth McAuley svarade för en stark match för WBA och framstår mer och mer som chefen i försvaret.
Frank Lampard hoppade in tidigt för Chelsea mot Swansea och var planens lirare. Yaya Touré avrundade med ett kanonmål.
Charlie Adam har inte rosat marknaden i Stoke, men i helgen var han framträdande i segermatchen mot Norwich. Liverpools nye guldklimp Coutinho var briljant mot Newcastle och hjärnan bakom flera av målen.
Två belgiska anfallare slogs om platsen i anfallet: Christian Benteke i Aston Villa och Romelu Lukaku i West Bromwich. Det är hårt att behöva rata Lukaku, men med endast en anfallsplats i elvan måste någon väljas bort.
Bentekes hattrick på 17 minuter var svårt att förbise.
Omgångens spelare: Matthew Lowton.

Mitt ”Omgångens lag”:
Mark Schwarzer, Fulham (2)
—————————————–
Matthew Lowton, Aston Villa (3)
Laurent Koscielny, Arsenal
Gareth McAuley, West Bromwich
Leighton Baines, Everton (6)
—————————————–
Frank Lampard, Chelsea (4)
Yaya Touré, Manchester City (3)
—————————————–
Charlie Adam, Stoke
Coutinho, Liverpool (2)
Steven Pienaar, Everton (6)
—————————————–
Christian Benteke, Aston Villa (3)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Daniel Sturridge (Liverpool), Jordan Henderson (Liverpool), Daniel Agger (Liverpool), José Enrique (Liverpool), Tom Huddlestone (Tottenham), Romelu Lukaku (West Bromwich), Alexander Kacaniklic (Fulham), Kevin Mirallas (Everton), Andy Carroll (West Ham), Michael Carrick (Manchester United), Juan Mata (Chelsea), Oscar (Chelsea), Andreas Weimann (Aston Villa), Ron Vlaar (Aston Villa), Artur Boruc (Southampton).

***
Vem tycker du förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”? Och vem förtjänar att lyftas fram som ”Omgångens manager”?

***
Blev inlurad på Instagram under en barrunda i helgen. Har inte förstått vitsen, men så tänkte jag att det blir ett bra sätt att bjuda på lite ”bakom kulisserna”-bilder från jobbet.
Följ på ”kallekarlsson81”.

När det som allra mest behövdes – då föll alla bitar på plats för Aston Villa.
Kan de bara klara kontraktet – och ett stort steg togs igår – kan gårdagens 6–1 mot Sunderland vara kvällen då allt vände och fansen började se ljuset i tunneln.

När matchen tickade in på tilläggstid kunde hemmafansen på Holte End knappt tro vad de hade sett.
En låst, händelsefattig match under de första 20 minuterna hade förvandlats till en målexplosion. Deras Aston Villa hade gjort vad de kämpat för under hela säsongen och krossat formstarka Sunderland med 6–1.
Det var som om allt klaffade samtidigt.
Mittbacken Ron Vlaar inledde målskyttet med ett distansskott från 35 meter. Sunderland stack emellan med ett otroligt vackert 1–1-mål signerat Danny Rose som väggade två gånger innan han placerade in bollen bakom Brad Guzan.
Då hade den dittills sömniga tillställningen tagit fart.
Matthew Lowton, planens bästa spelare, snodde en boll och serverade Andy Weimann till 2–1. Ett psykologiskt viktigt mål före paus.
I andra halvlek var det bara Aston Villa. Och väldigt mycket Christian Benteke.
Först nickade han in 3–1 på en retur på ett Gabby Agbonlahor-skott som ändrade riktning och ställde Simon Mignolet.
Sedan lät Carlos Cuéllar Benteke ta sats på en hörna (ingen bra idé). Belgaren käkade upp allt och alla i luftrummet och nickade in 4–1. Cuéllar bjöd även på 5–1 när han slarvade och skänkte bort bollen som hamnade hos Benteke som fullbordade ett hattrick på 17 minuter.
Då hade Sebastian Larsson sedan länge blivit utbytt, svensken hade en tung kväll på vänsterkanten.
”We want six”, skanderade hemmafansen.

Paolo Di Canio, den smått galne, underbare Sunderlandmanagern, hade ingen anledning att glida ned på knä den här kvällen. Han stod handfallen i sitt tekniska område.
”Sit down, Di Canio!”, sjöng hemmafansen, fortfarande lite lack över italienarens kommentar tidigare under säsongen om att Villa skulle åka ur.
Hans kväll blev än mörkare när domaren Lee Probert valde att ge rött kort till Stéphane Sessègnon för en stämpling (kunde ha varit gult, kunde ha varit rött). Nu måste Sunderland kriga om kontraktet i sista tre omgångarna utan sin bäste offensive spelare.
Smekmånaden är över för Di Canio.
Det är nu vi får se hans ledaregenskaper. Att leda laget i framgång är en sak. Att lyfta tunga huvuden efter 1–6 i en livsviktig bottenkamp är en helt annan.
Det skulle nämligen bli ett mål till. David Vaughan, inhopparen, slog en helt galen passning till en fri Gabby Agbonlahor, som sprang in med 6–1.
”We want seven”, skanderade Holte End.

Det här var Paul Lamberts tyngsta seger sedan han klev in på Villa Park. Det var första gången hans lag gjort över tre mål i en ligamatch. Lambert har haft ett tufft förstaår och degradering skulle betecknas som ett fiasko.
Kan Aston Villa klara sig kvar finns det hopp inför framtiden.
Startelvan igår bubblade av talang. Alla utespelare förutom Ron Vlaar och Gabriel Agbonlahor var mellan 21 och 23 år. Matthew Lowton gjorde en stormatch på högerbacken. Ashley Westwood var en jätte på mitten i andra halvlek. Trion framåt med Andreas Weimann, Gabby Agbonlahor och Christian Benteke var fantastisk; deras omställningsspel påminde lite om det tempofyllda spel vi såg tyska lag prestera förra veckan. Benteke blev den förste Villa-spelaren att nå 20-målsgränsen sedan Juan Pablo Angel.
Får Villa behålla honom i sommar? Tveksamt, men i så fall kan de åtminstone räkna hem stora pengar.
– Han har hållit världsklass-nivå, sa Paul Lambert efteråt i Sky.
Segern igår gav efterlängtat avstånd till Wigan. Sunderland, Aston Villa och Newcastle är fem poäng före Wigan, som dock har en match mindre spelad.
Aston Villa riskerar fortfarande att åka ur. Men gårdagen var ett stort steg mot en ljusare framtid.

Alldeles nyss offentliggjordes PFA Team of the year, det vill säga årets lag framröstat av spelarfacket. Enligt uppgifter i engelsk press kommer Gareth Bale på samma gala att motta priset som årets spelare.
Laget blev så här:

PFA Team of the year:
David De Gea, Manchester United
—————————————–
Pablo Zabaleta, Manchester City
Rio Ferdinand, Manchester United
Jan Vertonghen, Tottenham
Leighton Baines, Everton
——————————————
Eden Hazard, Chelsea
Juan Mata, Chelsea
Michael Carrick, Manchester United
Gareth Bale, Tottenham
——————————————
Luis Suárez, Liverpool
Robin van Persie, Manchester United

***
Vad säger ni om laget? Någon ni saknar?

***
Mitt lag kommer som vanligt att presenteras efter säsongen.

Det som började så bra för Arsenal slutade med blott en poäng.
Den kan bli avgörande i kampen om Champions League-biljetter, men sett till händelserna idag på Emirates kändes det här som en missad möjlighet.

Champions League-jagande Arsenal fick en drömstart när Theo Walcott (i offside-läge) löpte sig fri och placerade in bollen bakom David De Gea. Då hade gått drygt en minut av matchen.
Manchester United hade vandrat in till en guard of honor. Alex Ferguson hade spelat ett starkt manskap trots att ligatiteln redan var säkrad.
Med underläge 0–1 redan efter första minuten var det nog många som trodde att United kommit till London för att spela av matchen.
Arsenal dominerade inledningsvis. De klev högt, stressade, pressade och vann boll. Tomas Rosicky var som alltid en tillgång med sin energi och speed.
Där och då skulle de ha avgjort den här tillställningen. Lukas Podolski hade exempelvis ett gyllene läge att göra 2–0 (eller åtminstone servera Theo Walcott öppet mål), men tysken valde att skjuta och avslutet räddades av David De Gea.
Manchester United drog på sig ett gäng varningar. Inte för att de var aggressiva, snarare ett tecken på att de inte var på tå och ständigt steget efter.
Men de tilläts arbeta sig in i matchen. Phil Jones hade två farliga nicklägen innan Bacary Sagna skänkte bort ett mål till spelaren som ingen Arsenalsupporter unnade det minsta idag.
Sagna slog en för tam passning, Robin van Persie snodde bollen och när en frustrerad Sagna jagade efter hade han inte kylan för att ta de  grundläggande besluten som försvarsspelare: a) var försiktig med att tackla innanför straffområdet, b) var extra försiktig om spelaren har dålig vinkel, det vill säga inget bra skottläge.
Bacary Sagna tacklade hårt, snuddade vid bollen men inte tillräckligt mycket för att kunna snacka bort en odiskutabel straffspark. Det var ett signifikativt moment för högerbackens säsong, han har verkligen tappat.
Robin van Persie, spelaren som krossade Gunners-fansens hjärtan och hopp i somras med sin flytt till Manchester United, dunkade in bollen otagbart.
Kvitterat och nya förutsättningar inför andra halvlek.

Om det syntes att Arsenal var mer taggat och hade mer att spela för i matchinledningen var det omvända roller nu. Manchester United kunde spela avslappnat, kunde spela ut. Arsenal kände kravet att leverera poäng.
United var plötsligt det bättre laget. Michael Carrick, planens bäste spelare, tog tag i mittfältet och lyckades med svårigheten som han gjort hela den här säsongen – både städa effektivt defensivt och agera klok playmaker för de tidiga uppspelen. Wayne Rooney, fullständigt anonym stora delar av första halvlek, fick ytor i korridoren mellan Arsenals backlinje och mittfält och började länka ihop anfall.
Arsenal ska vara glada att Uniteds inläggsspel var så oskarpt, annars hade spelövertaget förmodligen gett bortaledning (otroligt att Manchester United vinner ligatiteln när de ordinarie yttermittfältarna varit så formsvaga).
Arsène Wenger bytte in Jack Wilshere från bänken. Senare tog han ut den för dagen iskalle Lukas Podolski, som borde ha uträttat mer nu när han fick chansen i favoritpositionen som striker, och satte in Gervinho (marginell, om ens någon, förbättring).
Men Arsenal skapade inte mer än några halvchanser under slutkvarten när man lyckades etablera lite tryck. Det, i sin tur, var signifikativt för ett lag som saknar spets framåt.

Robin van Persie hade fått ett bra läge att avgöra i slutminuterna om Ryan Giggs inte bestämt sig för att avsluta med högerfoten.
Det hade varit mardrömsscenario för hemmapubliken som buade ut holländaren vid varje bolltouch.
Arsenal sitter fortfarande i förarsätet eftersom Chelsea och Tottenham ska mötas. De har det bästa utgångsläget av de tre klubbarna sett till spelschemat.
Men dagens match var en missad chans snarare än en vunnen poäng.

Slaget om Champions League:
3) Chelsea      34  19  8    7  68–35  65
4) Arsenal       35  18  10  7  66–36  64
5) Tottenham  34  18   8   8  60–43  62

Återstånde program:
Chelsea: Manchester United (b), Tottenham (h), Aston Villa (b), Everton (h).
Arsenal: QPR (b), Wigan (h), Newcastle (b).
Tottenham: Southampton (h), Chelsea (b), Stoke (b), Sunderland (h).

***
Vad tror ni om CL-racet? Jag har vacklat fram och tillbaka under våren. Trodde stenhårt på Tottenham tidigare, sedan var jag övertygad om att de skulle slänga bort det.
Men har nu en känsla av att Chelsea kommer att ta hem Europa League, men missa Champions League.