När jag var liten brukade mor och far samla ihop våra samlade fotorullar och lämna in för framkallning. Ibland kunde det gå upp till ett år mellan gångerna och då var det alltid extra spännande att hämta ut kopiorna. En kunde liksom inte föreställa sig vilka motiv som hade fastnat, om en ens kom ihåg från närifrån en rulle var. Nu för tiden fungerar det inte riktigt så. Digitala bilder hamstras i någon mapp på datorn som en sällan eller aldrig kollar in efter att en fört över dem. Jag har inte heller varit särskilt begåvad med att göra backup på bilder. Någonstans i en låda på vinden tror jag mig ha någon skiva med bilder från förr, men jag är inte säker på det.

Sedan den analoga tidsåldern har jag knappt framkallat ett foto till papperskopia om det inte varit av en speciell anledning. Ett foto som ska bli en present eller liknande. Jag kan känna att jag saknar spänningen i att öppna kuvertet med alla fotokopior för att se om några blev lyckade eller inte. Därför ska jag nu låta framkalla ett antal bilder jag har på datorn. Inte för att jag kommer få uppleva någon spänning när jag öppnar kuvertet, men för att det känns mer på riktigt att ha papperskopior än digitala som skräpar i någon datormapp. Hellre att de får skräpa i en låda på vinden, jämte skivan med bilder från förr, så jag vet var jag har dem.

Och när jag ändå berör ämnet gammal skåpmat anser jag mig skyldig att bjuda på ett litet guldkorn från den gamla goda tiden. Då när jag fortfarande var student och envisades med att ha hårdrockslångt hår.

Allt gott,
Malin

Trots att det är söndag idag har jag tillbringat hela tio timmar på jobbet. Jag har byggt lite scenografi till en föreställning som har premiär nästa helg, ska bli spännande att se underverket. Något annat som ska bli spännande är att märka hur min rygg mår imorgon efter en helg av flytthjälpande och kroppsarbete.

Det är oerhört fint när någon skickar en ett sms med en förfrågan ifall en kan köpa med sig mjölk hem. Få saker fungerar så enkelt och inkluderande som en sådan vardaglig undran. När jag studerade delade jag lägenhet med en tjej som har ett nästintill oanständigt förhållande till mjölk. Därför köpte jag alltid minst en liter mjölk på väg hem från jobbet, oavsett om jag köpt en dagen innan eller inte. Det kunde aldrig finnas nog med mjölk i kylskåpet.

Så det var henne jag tänkte på när jag stod med pensel i ena handen och mobilen i den andra medan jag läste nämnda sms. I bröstet kändes tillvaron plötsligt varm och familjär. Jag köpte naturligtvis med mig mjölk hem, som en gör när en är del av ett sammanhang.

Allt gott,
Malin

Jag skrev något i ämnet för ett tag sen, men inte på långa vägar lika briljant som Maria Yvell gjorde i senaste numret av RFSL:s tidning Kom ut. Hon är inte bara begåvad, hon är snygg också!

När ni läst krönikan kan ni ju fundera på hur jag och Maria känner varandra…

Allt gott,
Malin

Av diverse emotionella anledningar är jag tämligen frustrerad och rastlös idag. Ingenting tycks gå min väg och jag upplever tillvaron lite som att röra sig i yoghurt. Därför kan jag inte skriva något av värde, men jag kan tala om var jag ska ikväll. För det kommer bli en fin kväll ändå, med middag tillsammans med före detta kollektivister (numera finaste vännerna) och sedan ska jag skratta så det står härliga till. Vi går till Judy’s och låter oss underhållas av Humormaffian. Det känns bäst så.

Skrattar bäst som skrattar sist, osv, etc.

Allt gott,
Malin

Det är inte helt oproblematiskt ur ett samhällsperspektiv för homosexuella att gifta sig, även om det nu är lagstiftat så att det är möjligt. Framför allt rör det sig om underliggande ”moraliska” uppfattningar om att samkönade äktenskap skulle urholka äktenskapets fundament och i förlängningen försvaga kärnfamiljen. Vad en kärnfamilj nu är, det vet jag inte riktigt men jag hoppas att de som försvarar den med näbbar och klor vet vad de pratar om.

Australian Marriage Equality uppmärksammade mig på ett fint cirkeldiagram som tydligare kan illustrera konsekvenserna och riskerna med samkönade äktenskap.

Konsekvenserna är alltså inte ödesdigra på något sätt.

Allt gott,
Malin

Appar kan en använda till både det ena och det andra. I somliga fall till direkt bra grejer, i andra fall harmlösa tidsfördriv såsom Wordfeud och tydligen också till rent idiotiska saker. Någon fransman* har kommit på den fullständigt verklighetsfrånvända idén om en app som avslöjar om din son är homosexuell eller inte.

Som mor kan du, om du misstänker att din son är homosexuell, svara på tjugo frågor och sedan få veta om du har rätt i dina misstankar eller inte. Dessa frågor är befängda till den grad att jag har svårt att göra något annat än att skratta åt dem. Gillar han fotboll? Stannar han länge i badrummet? Tycker han om musikaler? För alla vet ju att killar som inte gillar fotboll men musikaler och fixar håret längre än en minut inte kan vara heterosexuella.

Upphovsmannen säger sig vara i chock över att han får kritik för sin app – han vill bara hjälpa mammor att acceptera sina homosexuella söner. Men om appen bedömer att sonen inte är bög gratuleras modern till att hon inte behöver oroa sig och fortfarande kan bli farmor. Ett sådant uttalande hjälper sannerligen ingen att öka sin acceptans och förståelse för andra än heterosexuella relationer.

Allt gott,
Malin

*Jag förutsatte fördomsfullt, utan att ha läst det, att det var en man som kommit med idén. Det är trist när ens fördomar går i uppfyllelse.

Hon som jag skrev om i det här inlägget är alltså på andra sidan jorden. Det tycker jag inte är praktiskt för jag skulle gärna ha henne i min närhet mest hela tiden, vilket säkert också skulle bli lika opraktiskt som att hon är på andra sidan jorden i längden. Men jag tror ni förstår att andra-sidan-jorden-avstånd inte är att föredra jämfört med i-samma-stad-avstånd.

Min tillvaro präglas därför av tvära kast mellan saknad, glädje, nedstämdhet och jag-klarar-mig-själv-kaxighet. Emotionellt är jag alltså något av en rysk roulette. Jag har därför planer på att rikta all min fokus på arbete och matlagning. Egentligen bör jag fokusera på träning också – men det känns svettigt.

Allt gott,
Malin

Ni andra kanske såg den redan under Prideveckan men själv har jag låtit veckor passera utan att jag tagit mig för att se Kyss mig. Nu har det blivit av och det är klart peppigt att se en svensk film med lesbiska i huvudrollerna. Filmen i sig var hyfsad, varken bättre eller sämre än något jag sett på senaste tiden. Däremot var temat välkommet och kanske kan öppna ett par ögon eller två. Temat är knappast så provokativt som DN:s recensent påstod.

Jag måste säga att jag tycker att Krister Henriksson gjorde en blott habil insats. Han var inte fantastisk som DN lät påskina i sin recension. Vidare handlade det inte om hans karaktär – det handlar om Liv Mjönes och Ruth Vega Fernandez roller och om deras kärlekshistoria. Vi känner igen storyn. Två älskande som inte kan vara tillsammans på grund av yttre såväl som inre hinder. Lyckligtvis behöver de inte begå självmord på slutet för att vara ihop.

Allt gott,
Malin

I vanliga fall ser jag inte på Svenska Hollywoodfruar. Visserligen såg jag första säsongen, om nu någon minns den, men efter det har jag inte gjort det. Delvis då jag varit totalt ointresserad och delvis eftersom jag inte fått in den kanalen om jag nu händelsevis skulle sitta och titta på tv. Så när tv:n står på hemma fastnar jag vilket till större delen berodde på sällskapet snarare än programmet. Men däremot återfann jag min stora kärlek till Maria Montazami som hade sitt ursprung ur säsong ett. Hon går alltså inte bara hem hos bögar.

Maria hade i ett av de första avsnitten bjudit hem sina väninnor på middag varpå hon hamnat i samspråk med en kvinna i köket. Då hade hon erkänt att en annan väninnas dotters frisyr inte fallit henne i smaken. Strax efteråt upptäckte hon att fönstret stått öppet och att denna väninna möjligen hade kunnat höra hennes uttalande. Det var hennes reaktion på detta som fick mig att falla som ett löv. Hon blev fullständigt utom sig, plågades av dåligt samvete och tillbringade resten av kvällen med att forska i om väninnan hört hennes ord eller inte. Det gjorde hon inte kan jag informera, men det spelade ingen roll för mig. Om någon blir genuint ledsen över att eventuellt ha sårat en annan människa av någon så trivial anledning som ett milt uttryck om någons frisyr – ja, då kan det inte vara en dålig människa.

Det hör alltså inte till vanligheterna att jag ser på Svenska Hollywoodfruar. I afton händer ytterligare något utöver det vanliga. En av mina käraste vänner från studietiden kommer på besök och det ger all anledning att fira! Då hon är nybliven moder gissar jag att hon kommer fira med att sova. Jag tänker att vi ska fira med cava.
Vi får se vem som får rätt.

Allt gott,
Malin

Av en händelse slår jag på tv:n när Bonde söker fru börjar. Någonstans i bakhuvudet förnimmer jag att det skulle vara en flata med och eftersom jag inte har något bättre för mig byter jag inte kanal. Mycket riktigt dyker det upp en kvinnlig bonde vid namn Johanna som söker fru. Därefter ett gäng tjejer som visat intresse för hennes person och därefter ska de speeddejta henne.

Johanna har ett digert formulär bestående av mestadels ja- och nejfrågor att ta sig igenom med varje aspirant. Det var gulligt tyckte jag, speciellt eftersom hon efterfrågat en spontan tjej. Ja- och nejfrågor har en tendens att inte lämna öppet för spontanitet. Däremot avslöjar de en tämligen strukturerad och och grundlig upphovskvinna.

Jag tror inte att jag kommer fortsätta följa programmet mer än sporadiskt, om det av en händelse skulle dyka upp i min närhet. Mina hyresvärdar föreslog istället att de skulle göra ett program för Öppna kanalen. ”Inneboende söker fru”.
De hade höga förhoppningar om tittarsuccé.

Allt gott,
Malin