Hon som jag skrev om i det här inlägget är alltså på andra sidan jorden. Det tycker jag inte är praktiskt för jag skulle gärna ha henne i min närhet mest hela tiden, vilket säkert också skulle bli lika opraktiskt som att hon är på andra sidan jorden i längden. Men jag tror ni förstår att andra-sidan-jorden-avstånd inte är att föredra jämfört med i-samma-stad-avstånd.

Min tillvaro präglas därför av tvära kast mellan saknad, glädje, nedstämdhet och jag-klarar-mig-själv-kaxighet. Emotionellt är jag alltså något av en rysk roulette. Jag har därför planer på att rikta all min fokus på arbete och matlagning. Egentligen bör jag fokusera på träning också – men det känns svettigt.

Allt gott,
Malin

Ni andra kanske såg den redan under Prideveckan men själv har jag låtit veckor passera utan att jag tagit mig för att se Kyss mig. Nu har det blivit av och det är klart peppigt att se en svensk film med lesbiska i huvudrollerna. Filmen i sig var hyfsad, varken bättre eller sämre än något jag sett på senaste tiden. Däremot var temat välkommet och kanske kan öppna ett par ögon eller två. Temat är knappast så provokativt som DN:s recensent påstod.

Jag måste säga att jag tycker att Krister Henriksson gjorde en blott habil insats. Han var inte fantastisk som DN lät påskina i sin recension. Vidare handlade det inte om hans karaktär – det handlar om Liv Mjönes och Ruth Vega Fernandez roller och om deras kärlekshistoria. Vi känner igen storyn. Två älskande som inte kan vara tillsammans på grund av yttre såväl som inre hinder. Lyckligtvis behöver de inte begå självmord på slutet för att vara ihop.

Allt gott,
Malin

Idag har jag tillbringat ungefär 80 procent av tiden i soffan framför en flimrande tv-skärm vars program kräver absolut minsta möjliga insats från min sida. Framåt eftermiddagen piggnade jag till så pass att jag orkade hålla upp en bok framför ansiktet och jag lyckades koncentrera mig tillräckligt för att läsa ut den. Så dagen har ändå inte varit fullständigt bortkastad.

Som ni säkert förstår blev det sent igår med mer eller mindre djupa samtal på vägen hem genom Stockholmsnatten. Vi konstaterade både det ena och det andra angående känslomässiga tillstånd som jag minns blott i vaga fragment och då ytterst suddigt. Det är även sannolikt att vi löste problemet med världssvält, aids och kolonialism.

Ikväll kommer jag således befinna mig inom hemmets fyra väggar. Medan jag ligger där ska jag stilla det outsägliga chokladbollsbehov som uppstod för några timmar sedan. På något vis känns det märkligt att få ett begär efter chokladbollar, min vän föreslår att jag är gravid men jag bedömer det som ytterst osannolikt. Det känns mer rimligt att Leif GW Persson skulle ringa upp mig, säga att han beundrar mina vader och fråga om jag ville ses över en kaffe. Skulle han göra det skulle jag svara ja under förutsättningen att jag får chokladbollar till kaffet.

Allt gott,
Malin

Hit ska jag ikväll efter att jag varit på Stand up med bland andra Moa Svan. Jag kommer även ha på mig kanske världens finaste hängslen som jag inhandlade i veckan. Joho, nu är det fredag.

Allt gott,
Malin

Kampanjen It gets better startades i USA förra året för att uppmärksamma det faktum att flera ungdomar runt om i landet tagit livet av sig efter att ha utsatts för trakasserier för sin faktiska eller påstådda sexuella läggning. Andra hbtq-personer/öppensinnade uppmanades att spela in videor och berätta sin historia. Poängen var att skapa förebilder som kunde bekräfta att trots att det är åt helvete nu så kommer det att bli bättre. Att de kommer att lämna det som plågar dem och hitta nya vänner, nya platser och nya sammanhang. Sammanhang som inkluderar och uppskattar en precis som en är. Jag tycker att det är ett bra initiativ för det är ofta förebilder som saknas när en ska försöka hitta sin identitet.

Därför blir jag inte alls glad när jag läser om Jamey, som trots allt inte orkade vänta tills det blev bättre. Så oerhört sorgligt och onödigt.

Allt gott,
Malin

För ett par år sedan arbetade jag inom äldreomsorgen, vilket jag under en period trivdes bra med. När jag tänker tillbaka på det minns jag att jag inte var särskilt öppen med min läggning men inte heller stängd. På många sätt var den inte aktuell och det fanns sällan tid att beröra privatlivet i någon större utsträckning. Men jag minns också den gången jag på en direkt fråga nekade till att vara lesbisk. Situationen var pressande på många sätt, flera kollegor var närvarande och jag var ung. Jag kan hitta en miljon förklaringar och ursäkter fast det förändrar inte det faktum att jag svarade nej.

RFSL ska nu hbt-certifiera arbetsmiljöer hos organisationer för att öka medvetenheten kring att människor inte nödvändigtvis lever som i Solsidan. Det kan räcka med att i en konversation utgå ifrån att när en kollega pratar om sin sambo så är det en person av det motsatta könet, det behöver inte vara någon som uttrycker sig grovt och nedvärderande om hbtq-personer. För det är i omedvetenheten som fördomar växer och blir sanningar som ligger långt ifrån verkligheten. Varje gång en förutsätter något om en annan människa har en fråntagit den personen rätten att definiera sig själv. Det gäller såklart andra frågor än sexuell läggning också. Ett öppnare sinne och förutsättningslösa möten skulle gagna långt fler än hbtq-världen.

Om min arbetsplats varit hbt-certifierad när jag jobbade där hade jag kanske aldrig fått den direkta frågan. Personen som ställde den skulle eventuellt aldrig ha behövt ställa den om jag känt mig trygg nog att på eget initiativ vara öppen. Idag skulle jag aldrig svara nej utan snarare ifrågasatt varför det var viktigt. Det skulle vara intressant att höra hur många som behövt bekräfta sin heterosexualitet och om någon då har förnekat den…

Allt gott,
Malin

Sova eller cava? Det blev cava!

I vanliga fall ser jag inte på Svenska Hollywoodfruar. Visserligen såg jag första säsongen, om nu någon minns den, men efter det har jag inte gjort det. Delvis då jag varit totalt ointresserad och delvis eftersom jag inte fått in den kanalen om jag nu händelsevis skulle sitta och titta på tv. Så när tv:n står på hemma fastnar jag vilket till större delen berodde på sällskapet snarare än programmet. Men däremot återfann jag min stora kärlek till Maria Montazami som hade sitt ursprung ur säsong ett. Hon går alltså inte bara hem hos bögar.

Maria hade i ett av de första avsnitten bjudit hem sina väninnor på middag varpå hon hamnat i samspråk med en kvinna i köket. Då hade hon erkänt att en annan väninnas dotters frisyr inte fallit henne i smaken. Strax efteråt upptäckte hon att fönstret stått öppet och att denna väninna möjligen hade kunnat höra hennes uttalande. Det var hennes reaktion på detta som fick mig att falla som ett löv. Hon blev fullständigt utom sig, plågades av dåligt samvete och tillbringade resten av kvällen med att forska i om väninnan hört hennes ord eller inte. Det gjorde hon inte kan jag informera, men det spelade ingen roll för mig. Om någon blir genuint ledsen över att eventuellt ha sårat en annan människa av någon så trivial anledning som ett milt uttryck om någons frisyr – ja, då kan det inte vara en dålig människa.

Det hör alltså inte till vanligheterna att jag ser på Svenska Hollywoodfruar. I afton händer ytterligare något utöver det vanliga. En av mina käraste vänner från studietiden kommer på besök och det ger all anledning att fira! Då hon är nybliven moder gissar jag att hon kommer fira med att sova. Jag tänker att vi ska fira med cava.
Vi får se vem som får rätt.

Allt gott,
Malin

Igår kväll trillade jag ut genom dörren och hamnade (i vanliga ordning) på söder. Nygamla stället Judy’s öppnade för en vecka sedan och då var jag dessvärre i Norge så ett besök där snarast möjligt kändes klart befogat. I lokalerna låg tidigare Högkvarteret, ett ställe som besöktes i tid och otid. Av förklarliga skäl var det inte alls som på den tiden och pulbiken var högst blandad.

Kanske berodde det på att jag varit i exil några veckor men jag blev glatt överraskad över att se många nya ansikten. Det här med nya människor får mig i vanliga fall att plocka fram mitt inre sociala lejon och mingla som vore det Nobelfesten. (Oklart hur mycket de egentligen minglar där men ni förstår jämförelsen.) Därför är jag besviken över att jag inte lyckades hälsa på fler än en ny person. Å andra sidan har jag inte hängt med mina vackra vänner på vad som känns som en evighet. Ibland blir en som nykär i sina gamla vänner!

Allt gott,
Malin

Till min stora förtjusning börjar det gå mot höst. Morgnarna är kyliga och äntligen kan en bära scarfs runt halsen igen. Det är oklart varför men höstmånaderna ligger mig varmt om hjärtat, rimligen för att de inbjuder till en annan tillvaro och mustiga grytor med ett flankerande rödtjut. Min uppfattning är att människor i allmänhet gärna ingår i relationer kring den här tiden på året. Inte nödvändigtvis för att de är kära utan för att det är mysigt att dela mörka höstkvällar med någon.

För att hitta denna någon finns en mängd strategier med varierande resultat. Fina Lina tipsar om ett nytt sätt att hitta någon i den redan existerande umgängeskretsen via en ny app. Konceptet går ut på att en gör en lista över folk som en är intresserad av och om/när en person du är intresserad av lägger till dig på listan får bägge veta det. Innan dess är din lista dold för omvärlden och en slipper visa sitt intresse förrän en ömsesidighet är bekräftad. Visst låter det praktiskt?

Fast är inte halva grejen med att hitta någon att behöva utsätta sig för möjligen obekväma situationer? Jag tycker det låter som ett mellanmjölksalternativ till att ta för sig och våga möta människor som en kan lära sig något utav. Som att smyga in bakvägen när en varit ute för länge som tonåring och vet att en ilsken förälder sitter och väntar på en. Som att välja Chicken TIkka Masala på indiern nere vid hörnet för trehundratjugofjärde gången i rad istället för att undersöka hur stark en Vindaloo egentligen är.

Om jag redan laddat ner appen? Jojo, det kan väl hända…

Allt gott,
Malin