Kort meningsutbyte mellan domare Anthony Kennedy och regeringens advokat Don Verilli om den enskilde medborgarens relation till staten.

Bill Clintons kampanjledare 1992, James Carville – the ragin’ cajun – menar att ”det bästa som någonsin hänt det demokratiska partiet” vore om Högsta Domstolen slänger ut Obamacare med röstfördelningen 5-4. Det skulle ge partiet ett argument att rösta demokratiskt under en lång tid framöver.

CNN:s juridiske expert, Jeffrey Toobin, diskuterar de första två dagarna av ’Delstaterna vs. Obamacare’. ”Detta var en tågkrasch för Obamas administration.”

Chefsdomare John Roberts diskuterar huruvida staten kan tvinga dig att köpa en mobiltelefon med Verrilli.

Domare Anthony Kennedy utsågs till Högsta Domstolen av Ronald Reagan, och har varit en besvikelse för många republikaner under sina snart trettiofem år på bänken. Det är precis som det ska vara. HD får inte bli en förutsägbar förlängning av partipolitiken. Många tror att han kommer att vara den avgörande – ”den femte” – rösten i utslaget om Obamacare. (Det spekuleras också i att chefsdomaren John Roberts, och kanske någon ytterligare konservativ domare, kommer att rösta med majoriteten om Obamacare överlever, för att sålunda undvika ett 5-4-utslag och kritik om att domarna röstat politiskt.)

I går funderade Kennedy längs intressanta banor. Först frågade han ut regeringens advokat Donald Verrilli Jr på ett sätt som indikerade att Kennedy nog tyckte att Obamacare gick för långt. Kan staten tvinga människor att köpa mobiltelefoner? Kan den tvinga människor att köpa begravningsförsäkring? Sedan kastade han ut en egen fundering: Kanske har delstaterna rätt i att det individuella mandatet är en unik konstruktion som går ut på att tvinga människor att köpa något de inte nödvändigtvis vill köpa, men kanske är det så att försäkringsmarknaden också är unik, på ett sätt som rättfärdigar det individuella mandatets brott mot the commerce clause.

Chefsdomare Roberts tycktes inte se den poängen. Om Kongressen kan reglera allt människor köper med en enkel betalningskonstruktion som alibi, då brister alla dammar: ”Accepterar vi den principen då förstår jag inte varför Kongressens makt är begränsad.” I dag är det sjukförsäkring och ”sedan är det något annat”.

Roberts: ”Nå, det är ju avgörande hur man definierar marknaden. Om jag förstår lagen rätt, de behandlingar som ni kräver att människor köper inkluderar, måste inkludera täckning för graviditet och vård av nyfödda, omvårdnad av barn och behandling för människor som använder receptbelagda mediciner. Jag tycker det verkar som om ni inte kan hävda att alla kommer att behöva behandling som involverar receptbelagda mediciner eller vård av barn, och ändå är det del av det ni kräver av dem att de köper. Ni kan inte påstå att alla kommer att befinna sig på marknaden för receptbelagda mediciner och ändå kräver ni av människor att de försäkrar sig för detta.”

Det kokar med andra ord ner till broccoli, och en poäng som halva den här bloggen gjort tidigare, och andra halvan avfärdat.

Paul Clement argumenterade för delstaterna, och fick i går enormt mycket beröm för sin framställan. Däremot var det många som uttryckte närmast klentrogenhet inför den insats som gjordes av regeringens advokat, Don Verrilli Jr. Jag har till och med sett konspirationsteorier som gick ut på att Verrilli var medvetet usel för att Obamacare ska förlora – så att Obama kan återkomma under sin andra period med ett förslag som innehåller det han inte fick igenom med Obamacare, nämligen att staten ska stå för sjukförsäkringen, s.k. single-payer health care.

Det verkar som en löjlig teori. Andra menade att Verrillis insats helt enkelt var svag på grund av att han har en mycket svår princip att försvara. Verkar rimligare.

Efter två dagar är kommentatorerna överens om en del saker. För det första, domstolens fyra liberala domare – Ruth Bader Ginsburg, Stephen Breyer,  Sonia Sotomayor och Elena Kagan – tycks inte tveka, de kommer att rösta för Obamacare. Domstolens tre mest konservativa domare – Sam Alito, Antonin Scalia och Clarence Thomas – tycks inte heller tveka, de kommer att rösta emot Obamacare. Saken står och faller med Roberts och Kennedy, och känslan efter Dag 2 är att de lutar åt att rösta ner Obamacare, men ingen känner sig övertygad om detta. Framför allt är man alltså osäker på Kennedy. Kan han övertygas om att det individuella mandaten medför en princip som begränsar statens makt?

UPPDATERING – Läs Loretta Walsh hälsning till Aftonbladets läsare här.

Det så kallade ”kriget mot kvinnorna” möter nu moteld. Runt om i USA föreslås ett antal olika lagförslag från kvinnliga politiker om att jämställa spermier med ofödda barn. Detta som ett svar på republikanernas upptrappade abortmotstånd. Under 2011 las hela 1100 delstatsförslag om att inskränka de nuvarande aborträttigheterna – av vilka rekordmånga 135 stycken antogs.

Delstatssenatorn Constance Johnson från Oklahoma föreslår nu bland annat ett förbud mot ”manlig masturbering”. I sitt lagförslag skriver hon: ”…any action in which a man ejaculates or otherwise deposits semen anywhere but in a woman’s vagina shall be interpreted and construed as an action against an unborn child.”

I Wilmington, North Carolina, har kommunen i början av mars antagit ett liknande förslag. Med röstsiffrorna 8-4 föreslås ett förbud mot att ”förstöra spermier.” Kommunpolitikern Loretta Walsh, initiativtagaren bakom förslaget, kräver vidare att spermier ges statuts som människa. Det godkända förslaget ska nu upp i högre instanser.

Läs förslaget som PDF-dokument.

(Constance Johnsons lagförslag)

Det kom fullkomligt sensationella uppgifter från Los Angeles i går. Presidentkandidaten Mitt Romney avslöjade att han överväger att erbjuda talk show-värden David Letterman platsen som vice president-kandidaten.

Letterman, som under sin långa och roliga karriär blivit allt mer politisk och dragit sig allt längre åt vänster, har ännu inte kommenterat.

Kanske beror det på att Romney kom med sitt avslöjande vid ett framträdande i konkurrenten Jay Lenos soffa.

Romney fick också i korta ord säga vad han tänkte när han hörde vissa namn. Exempelvis New Jerseys guvernör Chris Christie, som Leno kallade för ”en man med omkrets”. Romney: ”Okuvlig, en man med stark vilja, stor styrka.”

Om Marco Rubio: ”The American Dream.”

Om Paul Ryan: ”Kreativ.”

Om Nikki Haley (guvernör i South Carolina, som givit Romney sitt stöd): ”Energisk.”

Om Donald Trump: ”Enorm.”

Om Rick Santorum: ”Pressekreterare.”

Newt Gingrich vägrar erkänna sig besegrad, men gav ändå upp i går. Han avskedade sin kampanjledare Michael Krull och lät kommunikationschefen Joe DeSantis berätta för omvärlden att Newts kampanj nu ska kallas en big choice-kampanj med fokus på konventet i Tampa i augusti.

DeSantis var vag när det gällde vilka som får sparken i kampanjen, men det verkar vara en hel del av den sortens personal som håller en kampanj funktionell: advance stab, organisatörer. Ny kampanjchef – eller ska vi kalla det ”kampanjchef” – blir trogne vapendragaren Vince Haley.

Gingrich går tillbaka till vad han gjort i åratal, d.v.s. åker runt och håller tal, ger intervjuer, framträder i radio och TV, provar idéer. Men nu kommer han att kalla det för presidentkampanj.

Enligt George Zimmerman, mannen som sköt ihjäl Trayvon Martin och som släpptes på platsen med hänvisning till Stand Your Ground-lagen, hade han tappat bort Martin och var på väg tillbaka till sin bil när Martin kom ikapp honom snett bakifrån, och frågade, ”om han hade problem med något”.

Zimmerman svarade nej, och greppade efter sin mobiltelefon.

”Nu har du”, sade Martin (eller något liknande med samma innebörd), och slog Zimmerman i ansiktet, så hårt att denne bröt näsan.

Zimmerman föll till marken, varpå  Martin satte sig på honom och började dunka hans huvud mot trottoaren. Zimmerman skrek på hjälp och någon gång under handgemänget sköt han sedan Martin i bröstet, med dödlig utgång.

Vittnen och polisen skänker stöd åt Zimmermans redogörelse av händelseförloppet. När polisen anlände till platsen två minuter senare blödde Zimmerman från bakhuvudet och näsan, och hans jacka var åtgången och smutsig på ryggen.

Så där har vi det alltså.

Vi vet ingenting om vad som hände under minuterna som ledde fram till Martins död. Det är uppenbarligen fullt möjligt att Zimmerman sköt Martin för att han rättmätigt känt sig hotad till livet. Det hade jag gjort om en okänd, ung man slagit ner mig och satt sig på mitt bröst och dunkat mitt huvud mot en trottoarkant.

Det är också uppenbart möjligt att Zimmerman ljuger eller hårdvinklar sitt vittnesmål för att legitimera att han sköt ihjäl Martin. Telefonsamtalet som Martin hade med sin flickvän tyder, vad vi vet, inte på att han stod i beredskap att attackera sin förföljare. I de beskrivningar som givits av Martin framkommer ingenting som tyder på att han var en våldsam person – snarare motsatsen.

Att vittnen och polisens undersökningar ger Zimmermans version sitt stöd stärker givetvis dennes trovärdighet, men passar också fullkomligt väl in i en annan berättelse: den om hur en ung svart man inte kan få rätt mot en vit förövare och polisen.

En aspekt av den här hemska historiens utveckling är att den ställer Stand Your Ground på sin spets, och utan tvekan kommer en livaktig och varaktig diskussion att både ifrågasätta och försvara lagen. Visst är det rimligt att man har rätt att inte fly om man blir attackerad? Och visst är det lika rimligt att man använder motvåld som sista, eller åtminstone andra eller tredje, utväg?

En annan sak som händelseutvecklingen garanterar är att fallet med George Zimmerman och Trayvon Martin kommer att förbli i mediernas fokus, med konsekvenser som måste övervägas noga av de personer som söker väljarnas förtroende i landet (Mitt Romney och Barack Obama), i Florida och i delstater och valdistrikt med en betydande andel afrikanamerikanska väljare.

Jag har svårt att se goda konsekvenser av det. Här finns flera viktiga diskussioner med förankring i amerikanska samhällsproblem, men valkampanjer brukar inte frammana den eftertänksamhet och respekt som måste ligga till grund för ett fungerande offentligt samtal. När det gäller den utsatta situation i vilken många afrikanamerikaner lever är det behovet extra stort – och närheten till motsatsen extra stor.

Den förre presidentkandidaten Herman Cain är en smart och kapabel man, med akademisk examen i matematik och en imponerande karriär bakom sig. Men han har inte fingertoppskänsla när det gäller politiska reklamfilmer.

Det senaste beviset består av en söt kanin som skjuts ihjäl. Kaninen står för småföretag. Dödandet symboliserar den amerikanska skattepolitiken för småföretag. Den avslutas med en liten flicka som undrar: ”Några frågor?”

Eh, ja, ett par stycken.

Tidigare exempel är den berömda rökarfilmen med Cains kampanjledare Matt Block, som på ett enormt corny sätt förklarar Cains storhet, för att avsluta med att dra ett djupt halsbloss på en cigarett.

Det tycktes ganska uppenbart att Högsta Domstolen inte kommer att  vänta med det här målet. Det finns ett prejudikat från 1867, som säger att HD inte bör besluta huruvida en skatt är grundlagsvidrig förrän människor faktiskt har börjat betala skatten. Om den tvingande avgiften för att köpa sjukförsäkring betraktas som skatt innebär det att HD ska vänta till 2015 innan den tar sig an frågan.

Chefsdomaren John Roberts förklarade emellertid att HD fällt omdöme om Social Security under liknande omständigheter som dessa, och att de båda fallen liknar varandra så mycket att det kan betraktas som ett prejudicerande undantag.

Precis som förväntat kom frågan upp huruvida den tvingande avgiften för sjukförsäkring är en skatt – och i sådana fall inte ett problem för grundlagens commerce clause. Invändningar till att straffavgoften är en skatt kom från både konservativt och liberalt håll. Domare Samuel Alito förklarade för regeringens biträde att, ”i dag hävdar ni att straffavgiften inte är en skatt [i argumentet angående frågan ovan] och i morgon kommer ni hit och hävdar att straffavgiften är en skatt [för att undvika commerce clause]”. Domare Ruth Bader Ginsburg påpekade att straffavgiften inte har som syfte att dra in pengar till staten, ”om den är framgångsrik … kommer det inte att finnas några intäkter”.

Och då är det onekligen svårt att kalla det en skatt.

En annan fråga som var uppe var huruvida HD kommer att följa utslaget från Florida v. United States Department of Health and Human Services från januari 2011, där domare Roger Vinson drog slutsatsen att hela Obamacare faller om det individuella mandatet faller. Det tycktes som om chefsdomaren lutade åt samma slutsats: ”Den är en befallning. Ett mandat är en befallning. Om det inte finns något bakom befallningen, då är det ungefär som att säga, ’Nå, vad händer om du inte följer mandatet?’ Och svaret är ingenting. Det tycks mycket artificiellt att skilja straffet från brottet. Varför skulle man ha ett krav som är fullkomligt tandlöst? Du vet, köp försäkringen annars… Annars vad? Annars ingenting.”

Slutsatser från första dagen, enligt denna variant av Kremlologi: HD kommer att ta sig an fallet, frågan gäller huruvida Obamacare ryms inom commerce clause, och blir svaret nej ryker hela Patient Protection and Affordable Care Act.

Lyssna själv här.

Efter en pressträff på G8-mötet i november förra året trodde både Barack Obama och Frankrikes president Nicolas Sarkozy att mikrofonerna var avslagna. De började därför tala privat med varandra om sin allt sämre relation till Israels premärminister Benjamin Netanyahu. Men allt spelades in av en fransk journalist.

Nu har Barack Obama gjort det igen. Innan pressträffen med Rysslands president Dmitrij Medvedev startade i går fångar en TV-kamera Barack Obama säga att ”han är mer flexibel efter valet”. Samtalet handlar om försvarspakten Natos missilförsvar som Obama ber Medvedev att inte kritisera öppet. Medved svarar att ”han förstår” och att han ”även ska framföra budskapet till Putin.”

Mitt Romney högg snabbt på misstaget:

***

New York Times reporter Jeff Zeleny åkte på en ordentlig avhyvling av Rick Santorum efter ett tal i Wisconsin i går. Inte ofta man får se vredesutbrott av det här slaget.

Som RPM tidigare påpekat är jag svag för ”opposition research.” En gammal yrkesskada, tror jag. Ni som delar denna läggning bör därför läsa McCain-kampanjens utmärkta granskning av Mitt Romney 2008.  200-sidor politisk genomgång av motkandidaten.