Det brukar sägas att TV-kanalen Fox News är högers megafon i etern och MSNBC vänsterns. Nu är frågan om inte Fox tagit sin kampanjroll på litet för stort allvar. TV-programmet Fox & Friends sände i går en egenproducerad och fyra minuter lång attackannons mot Obama. Enligt amerikanska mediebyråer uppgick annonskostnaden till närmare 700 000 kronor – om reklamspotten hade köpts av utomstående.

Även den konservativa nyhetsbloggen Hotair ställer sig kritisk till annonsen och skriver i ett inlägg:

“Should a news organization produce and publish attack ads like this?(…) If CBS News produced a four-minute video extolling all of Obama’s accomplishments, or a four-minute video with this dramatic music and animation ripping Romney for his years in Massachusetts and at Bain Capital, we’d be screaming our heads off, and rightly so.”

Jag inser att jag trampat på en öm tå i mitt förra inlägg om Obamas hyllningstal till Vietnamkriget. Några är upprörda för att jag bytte sida – jag blev en påhejare för republikanerna. Någon annan för att jag inte beskrev sammanhanget – Memorial Day.

För det första: min uppgift är inte att agera megafon för Vita Huset. Även om jag – på olika sätt – drar mitt strå i stacken i årets val, kommer jag självfallet inte sluta att säga min mening. Varken för det demokratiska partiet eller för er. Den som tror att lojalitet mäts i tystnad har helt enkelt missuppfattat politikens väsen.

För det andra: Memorial Day är en viktig dag i USA. Jag har själv medverkat på några. Men Obamas tal måste betecknas som unikt i sitt slag. Han är den förste demokratiska presidenten att hylla Vietnamkriget efter dess slut. När exempelvis Jimmy Carter svors in som president 1977 sa han i sitt tal om kriget:

”We will not behave in foreign places so as to violate our rules and standards here at home, for we know that the trust which our nation earns is essential to our strength.”

Dagen efter bad han alla amerikaner som hållt sig undan tjänstgöring om ursäkt och gav dem även amnesti mot brottet.

***

Följande mejl skickade Vita Huset till mig i tisdags. Jag undrar om Mitt Romney missade 50-årsjubileet i sitt tal eller om han gjorde en helt annan bedömning? Typ, det finns andra krig att vara stolta över än just Vietnamkriget. Och att denna dag traditionsenligt ägnas alla stupade soldater i alla krig.

I går var det 50 år sedan Vietnamkriget startade. Ett krig som väckte och formade det politiska medvetandet hos en hel generation unga människor världen över. Minnesdagen firades med ett tal av president Obama som ansåg att det var en skam att USA inte gav de hemkomna soldaterna det erkännande de förtjänade. Ty, de var patrioter och hjältar som vann alla större slag i kriget, och vars insats säkrade friheten åt alla oss andra. ”Låt oss aldrig mer använda patriotismen som ett svärd i debatten”, uppmanade Obama lyssnarna.

Det är naturligtvis en svår balansakt för Obama. Krigsveteranernas betydelse för valet i november ska inte underskattas. Men å andra sidan: det går att både stå upp för alla unga soldater som då beordrades ut till ett orättfärdigt krig och samtidigt – med hedern i behåll – nämna Vietnamkrigets ohyggliga konsekvenser för civilbefolkningen. Man kan ju tycka att det vore ett mer passande tilltal för en fredspristagare…

***

En dag som denna kan det därför vara värt att citera boxaren Muhammad Ali som vägrade att skickas iväg till Vietnamkriget:

”My conscious won’t let me go and shoot my brother, or some darker people, or some poor hungry people in the mud for big powerful America. And shoot them for what? They never called me nigger, they never lynched me, they didn’t put no dogs on me, they didn’t rob me of my nationality, rape and kill my mother and father… Shoot them for what? …How can I shoot them poor people, just take me to jail.”

***

Så här tycker USA:s veteraner om valet mellan Obama och Romney:

***

Tänk att en gång i tiden var även Mitt Romney mot Vietnamkriget. Som 23-åring sa han till tidningen Boston Globe:

”If it wasn’t a political blunder to move into Vietnam, I don’t know what is.”

***

Undrar vad Vietnamveteranen och demokraternas förre presidentkandidat John Kerry anser om Obamas tal? Han som 1971 vittnade inför Senaten med orden:

”We who have come here to Washington have come here because we feel we have to be winter soldiers now. We could come back to this country, we could be quiet, we could hold our silence, we could not tell what went on in Vietnam, but we feel because of what threatens this country, not the reds, but the crimes which we are committing that threaten it, that we have to speak out.”

American Crossroads har släppt sin senaste reklamfilm mot president Barack Obama. Det allmänna temat är känt, nu tycks det som om den sovande jätten Solyndra ska bringas till den amerikanska allmänhetens kännedom.

I senaste numret av New York Magazine skriver John Helleman ett långt och läsvärt reportage om Obamakampanjen. Grundstrategin görs tydlig. Dels hoppas Obamas kampanj på att demografi ska besegra ekonomi, d.v.s. att man åter ska lyckas samla en koalition av hispanics, afrikanamerikaner, unga och kvinnor, som ska rösta på Obama i så överväldigande siffror att de trumfar de vita, medelålders männen.

Dels tänker man öveträffa till och med 2008 års kampanj – då Barack Obama bombarderade John McCain med fler negativa annonser än vad någon politisk kampanj i historien tidigare vågat sig på. I år ska således Mitt Romney utmålas – till tonen av miljarder kronor av TV-reklam – som kadaverkapitalist, högerextrem, kvinnofientlig, främlingsfientlig och reaktionär.

David Plouffe, Obamas kampanjchef: ”Låt oss vara tydliga med vad han skulle göra som president. Abort kan komma att kriminaliseras. Kvinnor kan förvägras preventivmedel.”

”Han är femtiotalet, han är retro, han är baklänges. Om du är kvinna, hispanic, om du är ung, om du lämnats utanför, då tittar du på Romney och säger, ’This fucking guy kommer att ta oss tillbaka till hur det alltid varit…”, säger en annan hög medarbetare till Obama, som vill vara anonym.

Problem med detta? Ja, för det första att mycket av det som Obamakampanjen säger om Romney inte är sant. För det andra, att mycket av det inte hakar i något som är nästan sant – ett säkert recept på när eget spinn slår tillbaka. Och, för det tredje, att mätningar tycks visa att strategin hittills inte fungerar. Om något har trenden sedan dessa budskap började trummas varit att kvinnor och hispanics börjar snegla i högre grad på Romney som sitt val.

Titta på den här intervjun med Mitt Romney. Det är en Fox News-intervju, så Romney behandlas vänligt, frågorna är upplagda för honom att smasha, han får prata till punkt och programledarna nickar instämmande. Ungefär som Barack Obama behandlas i alla andra nyhetskanaler.

Men bortse från den vänliga omgivningen. Intervjun sammanfattar på ett tydligt sätt hur och varför Romney just nu har greppet på Obama. Den som menar att Romney har fel och hoppas på en Obama-seger bör skrämmas av den här intervjun. Problemet för Obama är att många som hoppas på och jobbar för honom tycks ha svårt att låta sig skrämmas.

Dick Morris var rådgivaren som Bill Clinton inte ville visa upp. Han har en framtoning som inte inger förtroende, och var dessutom inblandad i en sleazy prostitutionsskandal under tiden han jobbade med Clinton. Man får förmoda att det är bitterhet som gjort att Morris de senaste tio åren varit en stenhård motståndare till everything Clinton.

Vad man inte kan ta ifrån honom är att han då som nu varit en skicklig bedömare av opinioner, politiska effekter, kampanjbudskap, &c.

Hans senaste utspel gäller presidentvalet i höst, som han menar kommer att vinnas av Mitt Romney i utklassningsstil – a landslide. Läs gärna hans förklaring till varför de som utgår ifrån att valet kommer att bli jämnt har helt fel.

Min egen bedömning är att allt Morris säger nu för tiden måste förstås i skenet av hans bitterhet mot Clinton & Clinton och i förlängningen det demokratiska partiet. Han har rätt när han påstår att siffror och attityder i dag av olika skäl – både statistiska och politiska – målar en ljusare bild av Barack Obamas situation än vad en kylig bedömning av läget i höst ger. Jag tror också att han har rätt i sitt grundpåstående, om man tolkar honom vänligt som att han påstår att det finns tre utgånger av valet som är de mest sannolika:

1. Barack Obama vinner ett jämnt val.

2. Mitt Romney vinner ett jämnt val.

3. Mitt Romney vinner med bred marginal.

I dag är det däremot svårt att se hur Barack Obama skulle kunna vinna med bred marginal – men mycket kan såklart hända.

Jag lutar allt mer åt att Romney har en viktig uppgift kvar att bocka av, som han ännu inte fixat, och om han lyckas med den kommer det här att gå vägen. Det är en uppgift som alla presidentkandidater för eller senare måste lyckas med. Det finns en hel del kompetenta och erfarna kandidater i historien som gått bet, och därmed förlorat utan några andra egentliga skäl.

Nämligen att få väljarna att på en psykologisk och oreflekterad nivå uppfatta att kandidaten hör hemma i Vita Huset.

Särskilt när man möter en sittande president är det viktigt, och svårare, men det gäller alltid att vinna den trovärdigheten. Jag menar exempelvis att varken John McCain eller John Kerry ingav väljarna den känslan, trots att båda var kvalificerade enligt alla rimliga mått.

Hotellmiljardären Donald Trump fortsätter att ifrågasätta äktheten i president Obamas födelseattest. Många trodde nog att Trump skulle avbryta häxjakten efter hans beslut att inte ställa upp i presidentvalet. Men i en intervju för nättidningen Daily Beast i dag trappar han snarare upp smutskastningen:

”Look, it’s very simple, a book publisher came out three days ago and said that in his written synopsis of his book, he said he was born in Kenya and raised in Indonesia. His mother never spent a day in the hospital. That’s what he told the literary agent. That’s the way life works… He didn’t know he was running for president, so he told the truth. The literary agent wrote down what he said. He said he was born in Kenya and raised in Indonesia. Now they’re saying it was a mistake.”

Ni som följer Proffstyckarna minns säkert att tryckfelet i katalogen redan avhandlats här och att den dåvarande assistenten på bokförlaget Acton & Dystel förklarat misstaget. Men det hindrar naturligtvis inte Trump från att fortsätta hävda att Obama är Kenyan.

***

På förra årets middag för Vita Huset-korrespondeterna passade Obama på att häckla Trump för hans – och många andra republikaners – konspirationsteori. Det hjälpte föga, kan man nu konstatera. ”Birthers”-rörelsen som den så vackert kallas fortsätter därmed korståget efter ”sanningen”.

***

Mitt Romney är nog inte så glad åt Trumps uttalande. Inom kort håller de en gemensam insamlingsmiddag till Romneys kampanj.

***

På tal om insamlingspartners – även Obama bör vara något bekymrad. I går cirkulerade en bild på nätet som föreställer Bill Clinton omgärdad av några kvinnliga porrskådespelare. Om två veckor håller den förre och nuvarande presidenten en insamlingsmiddag på anrika Waldorf.

Mitt Romneys kampanj har släppt del 2 av kampanjvideon, What Would A Romney Presidency Be Like?

USA:s tidigare utrikesminister, Colin Powell, är ute på en reklamturné för sin nya bok ”It worked for me.” I TV-programmet ”Morning Joe” berättar Powell öppenhjärtligt om Irakkriget och de misstag som administrationen då begick.

Men han passar även på att ge Mitt Romney en ordentlig uppsträckning som han menar omger sig med alltför många högerinriktade rådgivare. Colin Powell kritiserade även Romneys uttalande att Ryssland är USA:s största geostrategiska hot med orden:

”C’mon, Mitt…think!”

Lite senare i samma kanal ifrågasatte Powell dessutom Romneys höga brösttoner i den pågående Irankonflikten:

”I don’t know what Mr. Romney would prefer to do (läs: jämfört med Obamas nuvarande linje). The fact of the matter is we need a negotiated solution and the only way you can get a negotiated solution is to talk to the other side.”

***

När jag ser hela intervjun med Colin Powell i ”Morning Joe” – nej, det har inget att göra med hans kritik mot Mitt Romney – inser jag hur saknad han är i politiken. Man önskar bara att det gick att spola över hans fantasifulla redogörelse för FN:s säkerhetsråd 2003.