Det gick som förväntat i Wisconsin. I mycket svåra tider för landet – och i delstaten Wisconsin en fullkomligt krisande ekonomi – valde guvernör Scott Walker att förändra de offentliganställdas villkor, så att de skulle gå från att vara mycket bättre än alla andras till bara betydligt bättre.

Facket protesterade givetvis, och begick sedan misstaget att förväxla sina sympatisörers reaktioner med världens reaktioner. Man samlade in tillräckligt med namn för ett extraval, där Walker utmanades.

Resultatet i går var kristallklart. I en delstat som 2008 röstade för Barack Obama vann den republikanske kandidaten med 53,2 procent av rösterna över den demoratiske utmanaren, Tom Barrett, som fick 46,3 procent, d.v.s. nästan exakt samma marginal som när Barack Obama betryggande besegrade John McCain i presidentvalet 2008.

Reaktionen från Obamas kampanj? Man förklarar att väljarna i Wisconsin sänt ett tydligt budskap till Scott Walker. Well, så långt är jag med, men vilket budskap hörde Obamas kampanjfolk? Jo, att väljarna inte tolererade Walkers politik. Det är en närmast bisarr reaktion.

Det fanns annat i samband med valet som man hade kunnat lyfta fram. Exempelvis visade exit polls att väljarna i Wisconsin just nu föredrar Obama med god marginal. Men det visar ju i sådana fall bara ännu tydligare att man ger Walker sitt stöd för dennes politik: trots demokratiska sympatier fick republikanen Walker deras röster.

Varför är Obamas kampanjfolk så tondöva i sina budskap?

Ska en delstat tvinga sina medborgare att köpa broccoli? Ni som följer denna blogg eller är allmänt intresserade av amerikansk inrikespolitik känner igen frågan. Detta är republikanernas enskilt viktigaste argument mot ”Obamacare.” Alltså: om staten tvingar medborgarna att teckna sjukförsäkring kan samma stat även tvinga medborgarna att köpa broccoli. Samma argument gäller naturligtvis en delstat – även om acceptansen för politiska beslut är högre när de fattas på delstatsnivå.

I går avslöjade tidningen Wall Street Journal ett stort antal mejl från Mitt Romneys guvernörsperiod i Massachusetts. Detta trots att han kraschade samtliga sjutton datorer och de flesta mejlkonton han haft tillgång till. Mejlen och de bifogade filerna kretsar kring Romneys arbete med sjukförsäkringsreformen.

Bland annat kan man läsa att Romney själv föreslog hårdare skrivningar i texter som gällde just kravet på tvingande sjukförsäkring. Under arbetet med en debattartikel skriver han exempelvis själv följande textstycke som sedan mjukas upp i slutversionen:

”And with lower cost insurance available, we insist that everyone either purchase a product of their choice or show us that they can pay for their own healthcare. We call it the Personal Responsibility Principle: no more free ride. Some of my libertarian friends balk at an individual mandate. But is it libertarian to insist that government pick up the tab for those without insurance or means to pay? An uninsured libertarian might counter that he could refuse the free care, but under law, that is impossible – and inhumane.”

När man läser mejlen och dokumenten står det klart att de tvingande delarna i sjukförsäkringsreformen var oerhört viktiga för Romney. Han brinner helt enkelt för det ”individuella mandatet”, som tvånget kallas. I dag hatar han det – ja, om det föreslås av Obama kanske ska tilläggas.

***

Minst lika intressant är att ta del av Romneys nuvarande talesperson, Eric Ferhstroms, mejlkorrespondens med medarbetare och journalister. Då i rollen som pressekreterare.

***

Enligt skvallersajten Gawker har en ensam hackare knäckt lösenordet till Romneys privata hotmailkonto – efter Wall Street Journal avslöjande i går. Så här skriver hackaren i ett mejl till Gawker:

Mitt Romneys ekonomiska politik bygger i stora stycken på ”trickle down”-principen eller som nationalekonomen John Kenneth Galbraiths skämtsamt kallade för ”hästskit-teoremet”:

”If you feed enough oats to the horse, some will pass through to feed the sparrows.”

Följaktligen är det bra om landets rikaste inte straffas med progressiva skatter – för då skiter de ut mindre till alla oss andra. Därmed krymper den gemensamma välståndskakan vi alla fikar på.

Baserad på Romneys senaste offentliggjorda inkomstdeklaration för 2010 kommer han därför med sina egna skatteförslag att skrapa ihop ytterligare ca 21 miljoner kronor i skattesänkningar. Men omvänt tvingas Romney betala ca 15 miljoner mer i skatt om Obamas skatteförslag blir verklighet.

Så här kommer skatten för federal inkomstskatt, sociala avgifter och Medicare att förändras för Romney och Obama enligt deras egna förslag:

Romney:

• Inkomst 2010: 172 miljoner kronor
• Skattenivå med eget förslag: 13,1 procent
• Skattenivå med Obamas förslag: 34,3 procent

Obama:

• Inkomst 2011: 6,5 miljoner kronor
• Skattenivå med eget förslag: 28,4 procent
• Skattenivå med Romneys förslag: 18,1 procent

***

Med Mitt Romneys egna gnäggande ord:

“I know that there are some who say, ‘Let’s just get more money from the higher-income people, let’s just tax them some more,’ and I understand that’s popular in a lot of people’s minds. But just don’t forget that old Margaret Thatcher line, ‘Sooner or later you run out of other people’s money.’ ”

***

Vad spenderar Romney sin förmögenhet på – kanske du undrar? Ja, förutom valkampanjen 2008 och nu 2012 går en del pengar till familjens olika hus. Så här såg exempelvis Romneys semester-kryp-in ut i Utah innan han sålde det 2009.

Här är ett meddelande från Obamakampanjens ledare, Jim Messina. Avsikten är att höja den vacklande entusiasmnivån bland gräsrotsarbetare.

Funkar det på dig?

p.s. Det funkar inte, enligt min mening, att hänvisa till mätningarna mot John McCain för fyra år sedan. Det var ett helt annorlunda race, och under våren, då McCain emellanåt ledde över Barack Obama, fanns hela tiden en mycket stark framåtkänsla och övertygelse att Obama skulle vinna. Att han var oslagbar. Det var rätt, då, och den som säger att Obama faktiskt ligger bättre till i dag än för fyra år sedan, well… han får ett trovärdighetsproblem. Man får känslan av att han försöker släta över problemen.

Ed Rendell var tidigare motsvarande partisekreterare i det demokratiska partiet, och guvernör i Pennsylvania. Han är inte mitt inne i smeten längre, men är en tung demokrat. Just nu är han i ropet på grund av sin nya bok, A Nation of Wusses – en nation av mesar.

I går framträdde han i en talk show, där han gav Bill Clinton rätt: självklart är Mitt Romney kvalificerad att bli president, och Clintons ord om Romneys ”lysande karriär” som affärsman var helt riktiga.

Obamas kampanj tycks fortfarande vara inne på att porträttera Romney som en opålitlig kadaverkapitalist. Men det finns ganska många klipp nu, som Romneys kampanj kan leka med, när hösten kommer.

Under MTV:s filmgala i går sändes en annons av ”Sex and the city”-stjärnan Sarah Jessica Parker som förutom att hylla president Obama för att han avslutat Irak-kriget även innehöll en inbjudan till hennes privata insamlingsmiddag i New York den 14 juni.

Men för att ha chansen att vinna krävs att man först skänker minst 20 kronor. En lycklig vinnare kommer sedan att få ta med en vän till New York och äta middag med Sarah Jessica Parker och paret Obama. Flygbiljetter och hotellnotan betalas av Obamakampanjen.

***

Det här är inte riktigt min kopp av te, för att vara ärlig. Väntar hellre på att Jack Nicholson eller Robert De Niro bjuder till innan jag kastar in min tjuga.

I morgon går man till val i Wisconsin. Det gäller misstroendevalet mot den republikanske guvernören Scott Walker, som under de senaste åren satsat sin politiska framtid på att minska de offentliga anställdas förmåner, vilket bland annat inneburit att han tagit strid mot facket.

När den kontroversiella striden stod som hetast tyckte Demokraterna och facket att det verkade som en god idé att samla in de namnunderskrifter som krävs för en recall election. I dag ångrar man troligen det. Inte mycket tyder på att Scott Walker kommer att förlora valet.

Frågan är vad det betyder för Wisconsin i höst. Det finns en utbredd uppfattning att delstaten – som är en battleground state – kommer att luta mer åt Mitt Romney vid en övertygande seger för Walker. I vilket fall som helst kommer det att innebära ytterligare momentum för Romney och republikanerna just nu. Omvänt skulle givetvis ett svagare resultat än väntat för Walker innebära en god nyhet för president Barack Obama och demokraterna i en period då de verkligen behöver goda nyheter.

I dag skriver jag och Manuel i Aftonbladet om vem vi tror kommer att vinna i valet mellan president Barack Obama och Mitt Romney.

Tyvärr blir mitt tips Mitt Romney.

Missförstå mig inte. Jag vill att Romney ska vinna. Men det är alltid roligt att kunna tippa mot förväntningarna, och det är väl inte många som blir förvånade av att jag tror högerkandidaten ska ta hem det.

Dock, hade jag tvingats tippa för 3-4 veckor sedan, då hade jag fortfarande trott på Obama. Sedan dess har dock flera saker inträffat, som gör att det i mina ögon nu ser ut som om Romney är knapp, men klar favorit. Viktigast av allt var givetvis arbetslöshetssiffrorna och de nya prognoserna som kom i förra veckan. De var sämre än förväntat, och väldigt mycket tyder nu på att Obama kommer att gå till val inte bara i en svag ekonomi, utan i en ekonomi som inte är på väg åt rätt håll i mer än knapp styrfart.

Inget är viktigare än detta för valets utgång. Men givet den situationen ska dessutom kampanjer bedrivas, som gör det bästa av läget. I detta har Obamas kampanj visat sig vara närmast chockerande klantig under den senaste tiden. Och problemet är att deras klantighet inte kan förknippas enbart med tillfälliga grodor. Det är själva grundtemat man dels valt konstigt, dels behandlar uselt. Senaste strået på den allmer knäande kamelens rygg kom i förra veckan, när Bill Clinton kallade Romney för en affärsman med ”sterling” karriär, som ett inlägg i debatten om huruvida Obama har rätt som säger motsatsen.

När Clinton dagen därpå skulle rädda situationen ”råkade” han upprepa exakt samma ord…

Samtidigt börjar mätningarna visa det jag sagt under en period, att Romney ligger närmast att vinna i dag. Man ser det på delstatsnivå och på nationell nivå, senast var det Gallup som hade de båda i absolut jämnt läge i en period då Obama av olika skäl ”borde” leda med marginal.

I Sverige har ungdomsförbundens ”störningsgrupper” en lång och framgångsrik historia bakom sig. Trots väder och vind är de ofta på plats med plakat och tryckta t-shirts när motståndarens partiledare kommer på besök. Allt i syfte att störa partiets kommunikation och om möjligt tränga igenom mediebruset med protestaktionen. Exempelvis brukar moderata ungdomsförbundet sedan en tid tillbaka marschera sida vid sida med socialdemokraternas första majtåg. Ett harmlöst och ganska gulligt inslag i valkampanjer, tycker jag.

I USA är ”störningsgrupperna” något vassare i både form och språk. Bland annat skuggade den demokratiskt styrda kampanjorganisationen ”hundar mot Romney” den republikanska presidentkandidaten under primärvalen. Bilar med fastsurrade hundkojor på taket parkerades framför mediauppbådet för att ge Romneys ”hund-på-taket-historia” fortsatta vingar.

Men frågan är om kampanjerna nu behöver ta gräsrötterna i örat. I går tvingades Obamas rådgivare David Axlerod se delar av sitt Bostontal förstört av republikanska aktivister. En sådan upptrappning av markkriget har till slut bara förlorare.

***

I veckan blev förre presidentkandidaten John McCain utbuad av ensam åhörare på Memorial Day. En leende McCain sträckte sig fram över micken och kallade den bortsläpade buaren för ”Jerk!”. För den kommentaren fick han berättigade applåder från publiken.

***

I borgmästervalet i Toledo 2009 fick kandidaten Ben Konop hela sin presskonferens förstörd av en ensam buare. Konop kunde inte annat än skratta åt eländet (vem kan det som ser klippet?) som tyvärr slutade med att presskonferensen fick avbrytas.