Sedan det blev klart att Bill Clinton skulle tala på demokraternas konvent har republikanska spinndoktorer gnuggat händerna. Inte kan väl landets förre president undvika att kritisera den nuvarande? De tycker ju särdeles illa om varandra. Hatar, menar några. Ogillar, menar andra.

Men oj så bra det gick. I ett femtio minuter långt tal stakade partiikonen Clinton ut färdvägen för Obamas valvinst och flyttade vänsterflygeln inom partiet med varsam hand mot mitten. Det var ett tal som återställde respekten för politiken – något som gått förlorad de senaste åren.

Demokratiska kampanjarbetare som hade hoppats på hårda personattacker blev nog besvikna. Längst gick han i kritiken mot Ryans lögner om besparingarna i Medicare:

“When Congressman Ryan looked into that TV camera and attacked President Obama’s Medicare savings as quote ‘biggest coldest power play,’ I didn’t know whether to laugh or cry. Because that 716 billion dollars is exactly, to the dollar, the same amount of Medicare savings that he has in his own budget. It takes some brass to attack a guy for doing what you did.”

Men han tillade även under talet:

”Though I often disagree with Republicans, I actually never learned to hate them the way the far right that now controls their party seems to hate our president and a lot of other Democrats.”

Frågan man nu kan ställa sig: kan president Obama överträffa Clinton i kväll?

***

Republikanske mediestrategen Alex Castellanos gav följande analys efter Clintons tal: ”I kväll när alla lämnar konventsarenan – stäng dörren. Konventet är färdigt. Det här var stunden som sannolikt fick Obama återvald som president.”

Guvernören fär New Jersey, Chris Christie, fick en hel del kritik för sitt tal vid GOP:s konvent: för självcentrerat, sade man.

Nå, Christie är i alla avseenden lager than life. Att han inte låtit sig nedslås visade han i går på Jimmie Fallons show, där han gav en trovärdig version av Bruce Springsteens Thunder Road.

På fredag släpps en av valrörelsens viktigaste nyheter så här långt: jobbstatistiken för augusti månad. En svag jobbtillväxt blir ett giftigt vapen i republikanska kampanjhänder. Stark jobbtillväxt – och läget är omvänt. I juli uppgick nyanställningar utanför jordbrukssektorn (”nonfarm payroll”) 163 000 personer. Det var ett rejält hopp från genomsnittet på 73 000 personer under det andra kvartalet i år. Men arbetslösheten ökade trots det till 8,3 procent – en uppgång med 0,037 %.

Så vad säger bedömarna om de kommande augusti-siffrorna?

Kreditvärderingsinstitutet Moody´s förväntar sig en jobbtillväxt med 145 000 personer medan övriga institut ligger något under i sina prognoser. I Gallup-indexet ”US Job Creation” som offentliggjordes i dag ökar nyanställningarna i augusti med två punkter – från +17 till +19. Det är alltså skillnaden i procent mellan personer som hävdar att arbetsgivaren anställer och de som hävdar att arbetsgivaren sparkar folk.

På fredag kommer svaret. Och resultatet blir oändligt mycket viktigare än innehållet i Obamas konventstal. För valutgången, kanske ska tilläggas.

En av många skillnader mellan svensk och amerikansk kampanjteknik är bruket av automatiska röstmeddelanden (robocalls) och styrda opinionsmätningar (push-polls).

I USA är det vanligt att kampanjerna använder mätinstitut för att ställa insinuanta frågor till allmänheten. I presidentvalet 2008 ringde exempelvis institutet Opinion Access till röstberättigade i Ohio och frågade om de kunde tänka sig att rösta på Obama om det avslöjades att han stödde förslag som tillät barnsexbrottslingar att bo nära förskolor. Det var naturligtvis inte sant. Men frågeställaren hävdade inte det heller.

Under det republikanska primärvalet 2000 fick tusentals invånare i South Carolina frågan: “Would you be more likely or less likely to vote for John McCain for president if you knew he had fathered an illegitimate black child?” Den gången hade Bush-kampanjen siktet inställt på McCains adopterade dotter Bridget.

De s.k. robocalls brukar ofta vara en snällare form av opinionsbildning. De måste framför allt innehållsdeklareras med en tydlig avsändare på samma sätt som TV-annonser. Just nu sänder Romney-kampanjen ett röstmeddelande till hushållen som skjuter in sig på de kommande besparingarna i Medicare – som även finns med i Paul Ryans budgetplan.

***

Lyssna på Romneys robocall:

***

Var själv med om att lansera robocalls i svensk valrörelse. Det gick åt helvete, för att tala klarspråk. Flera partimedlemmar blev arga när Göran Persson ringde på kvällen och ”vägrade” att svara på tilltal. ”När jag frågade varför han ringde just mig fortsatte han bara att prata och sen lade han på luren”, sa en upprörd S-medlem till mig dagen efter det automatiska samtalet från statsministern.

I natt var det Michelle Obamas tur att prisa sin make från scenen. Efter Ann Romneys starka framträdande i Tampa i förra veckan var the First Lady utsatt för viss press – hon kunde inte tillåta att Romneys fru gjorde ett bättre jobb.

Hon hade inte behövt oroa sig. Det gick inte att peka på ett enda misstag i Michelle Obamas tal, varken innehållsmässigt eller hur hon utförde sin uppgift.

Just detta var mitt problem med showen. Medan Ann Romney intog scenen som en (väldigt duktig) amatör, framstod Michelle Obama som ett fullfjädrat politikerproffs. Det har talats om hur hon vill satsa på en egen politikerkarriär efter Obamas tid i Vita Huset, och det talas om hur viktig hon är som Obamas rådgivare. Efter att ha sett hennes tal i natt får man känslan att båda dessa spekulationer äger stor sanning.

Ann Romney var känslosam, trevande, personlig. Michelle Obama var perfekt. Jag är ingen stor supporter av Michelle Obama – hon har gjort en del uttalanden som verkligen stört mig – och är såklart påverkad av det, men hennes försvar för Obama kändes som ett försvar levererat av en mycket skicklig politisk supporter. Därför gav det heller inte lika starkt intryck som Ann Romneys.

Jag noterar dock att många kommentatorer i USA – också på högerkanten – inte gjort samma observation. Man framhäver hur oerhört skicklig Michelle Obama var, men drar inte samma negativa slutsats som jag. Vi får se hur eftersnacket utvecklas.

Jag hade för övrigt samma intryck av San Antonios (en dryg timme från Wimberley, där jag bor) borgmästare Julian Castro. Han log ungefär som de bilförsäljare vi träffat de senaste veckorna i jakt på en ny bil, och kändes ungefär lika intresserad av mitt bästa. Om en politiker någonsin gått upp på scenen med målsättningen att göra något riktigt bra för sig själv, så var det Castro i går – och det lyste igenom i varje avfyrat leende.

Den åsikten, noterar jag, är det fler kommentatorer som delar.

Spelbolaget Betsson har sänkt oddset för Obama till 1,46 vid en eventuell valvinst. Samtidigt har Romneys odds ökat till hela 2,70. Spelbolagets representant Thomas Bertilsson kommenterar det förändrade oddset:

– Den senaste tidens turer kring republikanen Akin har självklart viss betydelse för att oddsen på Obama nu sjunkit ytterligare, om än marginellt. Till skillnad från Romney har Barack Obamas väg fram till presidentvalet hittills varit relativt ”mjuk” och därför ser vi honom som fortsatt favorit till att bli omvald i november.

***

Det är ett vågat odds, måste jag säga. Just nu talar ingenting för att Obama ska vinna med någon större segermarginal. En ögonblickbild av elektorskartan säger att andelen delstater som står och väger (”toss up”) uppgår till mellan 90 och 120 elektorsröster. Därutöver kan vi redan nu räkna med att ytterligare några delstater som i dag ”lutar” åt någon av kandidaterna hamnar i ”toss up”-fältet.

Förmodar att oddset därför kliar i RPM:s fingrar.

Det pratas en hel del om vad Bill Clinton kommer att säga när han håller sitt tal på prime time på onsdag, kvällen innan Barack Obama. Ska han ta tillfället i akt och positionera sig själv och i förlängningen Hillary Clinton på bekostnad av Obama? Har Obamas kampanj skäl att oroa sig? Svaren på frågorna är ’nej’ och ’ja’.

Självklart kommer Clinton att göra vad han kan för att framställa Obama i god dager. Presidenten är inte särskilt populär i sitt parti – insiders tycker att han är för mycket solospelare, gräsrötter att han svikit hope and change – men just nu gäller det att vinna presidentval. Om det sprids en uppfattning att Clinton agerat illojalt skulle det skada honom mycket, och den risken överväger inte ens den förre presidenten.

Han kommer att förklara med så mycket trovärdighet som han kan uppbåda att Obama gjort ett bättre jobb än vad folk begriper för att bekämpa den ekonomiska krisen. Han kommer att berömma stimulanspaketet och räddningsaktionen för bilindustrin. Han kommer att prata om Obamacare i historiska termer. Och så vidare. Genomgående tema: tro inte på vad republikanerna slår i er om detta, lita på mig (som styrde landet genom det fantastiskt framgånsrika 1990-talet), Obama gör det bättre än vad någon har rätt att hoppas.

Frågan är sedan hur det budskapet går hem. Risken finns alltid att avståndet mellan en rosenskimrande beskrivning och folkets upplevelse är så stor att man inte köper budskapet. Och tro inte annat än att folket i USA fortfarande lider av krisen. Det finns inte någon som inte är direkt drabbad eller känner någon som är drabbad – ett förlorat jobb, ett sålt hus, aktier eller pensionssparande som minskat kraftigt i värde, bensinpriser, ingen semester, &c. Då måste man vara försiktig med budskapet att Obama varit fantastisk och att alla bör vara tacksamma.

Det är inget omöjligt budskap Clinton ska förmedla, men det bär alltså med sig risker.

En annan sådan risk är att Clinton allt för hårt säljer stimulanspaketet och Obamacare, med tanke på att båda är impopulära hos väljarna.

Men den största risken är en helt annan. Alla kommentatorer kommer att nagelfara varenda ord, varenda gest, för att hitta en dold förolämpning mot Obama. Jag är som sagt säker på att Clinton kommer att göra allt för att undvika detta, men det betyder inte att han lyckas. Media lever på konflikter, och det är en mycket illa dold hemlighet att Clinton och Obama inte tycker om varandra. (Skälet till att Clinton fått Joe Bidens hederplats som keynote speaker dagen innan presidenten sägs exempelvis vara att Clinton förklarade att han skulle stanna hemma om han inte fick den platsen.) Man kommer att tolka in en konflikt, en förolämpning, ett hån, en utmaning, om det är möjligt. Om den är avsedd spelar ingen roll.

Hur Clinton sedan hanterar det i efterspelet är oförutsägbart. Så, för att återvända till frågorna i inledningen: Nej, Clinton kommer inte att försöka ställa till det för Obama. Han kommer att använda all sin betydande skicklighet för att hjälpa denne till ett lyckat konvent.

Ja, Obama har all anledning att vara orolig för hur Clintons framträdande kommer att tas emot.

Det republikanska konventet kom i stora stycken att likna lanseringen av det klonade fåret Dolly. Ni vet: professorerna som på rad bedyrade att Dolly var som vilket får som helst – med riktigt blod och egna känslor.

Under tre dagar stapplade den ena Romney-kännaren efter den andre fram till talarstolen och förkunnade för delegaterna att Mitt älskar, tänker och tror som alla oss andra. Där och då inser man Romney-kampanjens stora utmaning i detta val.

Så hur gick det?

Enligt Gallup, som sedan 1984 mäter konventstalen inverkan (NET Impact) på allmänheten, gick det närmast uruselt. Aldrig har någon kandidat eller sittande president fått så lågt betyg av allmänheten. Därmed inte sagt att strategin var fel. Tror bara att jobbet med att definiera Mitt Romneys person och politisk vision skulle ha börjat långt tidigare. Politik är liksom ingen ”Etch A Sketch” som går att nollställa när det behagar.

Betyder det här att Romney inte har en chans i valet i november?

Självfallet inte. Tvärtom kommer det bli otroligt jämnt. Veckans utmaning för demokraterna är inte Obamas konventstal utan jobbstatistiken som släpps på fredag. Där och då inser man även Obama-kampanjens stora utmaning i detta val.

Det verkar som om juridiken hinner i kapp de förändrade vallagarna som ett stort antal republikanskt styrda delatater genomfört i år.

I veckan beslutade en federal domstol att Texas nya vallag stred mot Voting Rights Act. Och nu har en annan domstol bestämt att Ohios nya regler vid förtidsröstning strider mot konstitutionen. Enligt domslutet är det inte tillåtet att göra skillnad på medborgarna, vilket delstaten gör när de endast ger militär personal (UOCAVA) fortsatt möjlighet att förtidsrösta tre dagar före valdagen. 

Två dagar efter Clint Eastwoods framträdande vid republikanernas konvent har alla inom media och det demokratiska partiet förklarat hur pinsamt det var hur denna presenila gubbe närmast systematiskt förstörde sitt eftermäle. Till och med president Barack Obama fann sig föranledd att twittra om saken.

Problemet med detta? Att Clint Eastwoods framträdande var en monumental succé.

Hur vet jag det? Well, i själva verket har jag inte en susning om saken. Att han gick hem i själva kongresshallen var uppenbart. Men vad tyckte folket framför TV:n? Reagerade de som kommentatorerna – en pinsam tönt – eller reagerade de som publiken?

Detta är vad jag tror. Clint Eastwood är en amerikansk ikon, älskad av folk i alla läger (minns hur demokrater omfamnade honom efter Super Bowl-reklamen i vintras). Han har mycket stort utrymme att inte vara perfekt innan folk börjar bli kritiska. Han framträdande var inte, enligt varje rimlig bedömning, så uselt att den genomsnittlige Eastwoodfantasten hade skäl att reagera.

I politikens välregisserade värld tror jag att många tvärtom tyckte det var befriande och roligt att se Eastwood komma in och tänka högt i tio minuter. Det rimmade perfekt med bilden av honom som rebell och sanningssägare. Han bryr sig inte särskilt mycket om det ena eller andra, men står för det goda – den ikoniske gode i Sergio Leones dollarfilmer. Det var Blonde som blivit gammal som stod på scenen. Ingen missade det – förutom kommentatorerna.

Varför missade de vad som egentligen pågick på scen? På grund av att de är förprogrammerade att betrakta allt genom samma lins, och det som syns på andra sidan ska vara mätt och fokusgrupptestat och regisserat och passa som en nedslipad pusselbit i den tradiga bild som kampanjpolitik så ofta utgör – och när de ser något som inte passar in då blir det automatiskt pinsamt och uselt.

Att inte passa in = pinsamt och uselt

Det var inte ett politiskt strömlinjeformat tal, alltså förstod de inte vad som pågick. De drabbades av den förvirring som genrebrottet kan ge inskränkta betraktare.

Men de allra flesta människor befinner sig inte på avsändarsidan i politiska kampanjer. De såg Clint Eastwood komma in på scen och ha roligt. De älskade avbrottet från den show de vet bara är till för att manipulera dem, och de älskade honom för det.

Det har skrivits en del om vad tittarna tyckte om framträdandet. Det råder ingen tvekan om att vanligt folk på twitter i hög utsträckning älskade Eastwoods no nonsense, lätt absurda, klacksparksaktiga framträdande. (”Varför ska vi stänga Gitmo när det kostat så mycket pengar?”) Men ytterst har jag såklart ingen aning om huruvida jag har rätt. Låt mig dock understryka en sak med så mycket emfas som jag kan uppbåda:

Att professionella kommentatorer säger att Clint Eastwoods framträdande var pinsamt och uselt är fullständigt irrelevant för bedömningen av sagda framträdande bland människor som inte är professionella kommentatorer.