Också jag tackar för mig. Det har varit roligt, lärorikt, ibland frustrerande, att skriva om valet i USA på den här bloggen. Några saker som varit genomgående:

Aftonbladet är en mycket rolig plats att finnas på: stort genomslag, givande reaktioner.

Att skriva med och mot Manuel Ferrer är väldigt givande.

Med jämna mellanrum har läsarna i sina kommentarer lärt mig i lika hög grad som det omvända.

Tyvärr vann inte rätt man, men man kan inte få allt. Och det är viktigt att minnas att allt som är riktigt viktigt i livet sker utanför politiken. Det skulle Mitt Romney hållit med om. Tveksamt om president Barack Obama skulle gjort det, dock.

Det är dags att ta farväl. Men kanske ses vi igen om litet drygt tre år. Då med två partier som ska gallra fram sina kandidater. Till dess hoppas jag att Obama kan bryta dödläget i kongressen och få landet ordentligt på fötterna igen. Världen behöver ett starkt och lyhört USA. Våra pensionsinnehav likaså. (Grand) Old Party har nu en läxa att göra. Konservatismen är på inget sätt en utdöende ideologi. Men den måste kläs i en modernare kostym där kvinnors livsval och minoriteter får plats. Kanske är det dags att på allvar göra upp med den hårdföra kärnan på högerkanten och ge dem ett ultimatum: förändra er eller dö. Den absurda tävlingen i renlärighet under primärvalen skadade Romneys chanser att vinna valet. Å andra sidan kan aldrig ett partis existensberättigande byggas med valtaktik. Den är en balansgång mellan särintressenas inflytande och partiets långsiktiga ambitioner och ställningstaganden. Vi kan dock konstatera att republikanerna misslyckades och förlorade även i kongressvalen. Bara Gerrymandering räddade dem från att behålla majoriteten i huset. Obama då? Ja, han måste bryta dödläget i kongressen. Inget kan vara viktigare. Även när det kostar politiskt. Lyckades han bli vän med Chris Christie på en vecka måste han väl kunna bjuda John Boehner på en fika.

Låt mig avsluta med att tacka alla ni som kommenterat, mejlat och ringt. Ibland upprörda, ibland uppbackande. Och naturligtvis en stor och varm kram till RPM. Fortsätt följ honom där han skriver om ni vill bli klokare.

Avslutar med en egen topplista bland er kommentatorer på bloggen:

1. Kristoffer Malmström, slår alltid underifrån och från alla riktningar. Gör det en kommentator ska göra: väcker en ny tanke och får en att tvivla över sin egen.
2. Daniel Palma, alltid påläst, alltid kunnig. Tog ner mig jorden när jag svävade iväg. Vän av republikanerna förvisso. Men så har några av de bästa tänkarna genom historien rötterna i GOP.
3. Alla ni som var i mitt lag. Ni stöttade i alla väder och vi hade rätt: Vi vann. Emelie, Johannes, Nathaniel och många fler!

//Elvis has left the building

President Barack Obama kommer att kalla sin valseger för ett tydligt mandat att fortsätta driva sin socialdemokratiskt inspirerade politik. Han kan göra det med rätta, valet avgörs av antalet elektorer, och Obama vann med bred marginal.

När republikanerna studerar siffrorna bör man dock gå ett steg längre, och titta på hur människor faktiskt röstat. Det finns då lärdomar att dra som är både uppmuntrande och nedslående.

Uppmuntrande är att Obamas seger var mycket knapp. Ett par procents skillnad i nyckelstaterna och Mitt Romney hade blivit president: Obamas storseger följde av att han vann många delstater med liten marginal. Dessutom har Obama vunnit med sämre siffror än nästan någon annan omvald president: bara två delstater – Mississippi och Hawaii – gav honom större marginal än för fyra år sedan, och då med bråkdelar av en procent.

Det betyder att medan Obama vann klart, kan valet inte tolkas som att det amerikanska folket står mycket långt ifrån att rösta fram en republikansk president.

Nedslående är att GOP fått rejält stryk bland latinamerikaner och ungdomar, två grupper som är särskilt viktiga får framtiden. Obamas strategi att locka kvinnor, särskilt ensamstående kvinnor, har också lyckats, liksom afrikanamerikaner. Med tanke på den demografiska utvecklingen i USA är detta mycket bekymrande, och något partiet måste ta på stort allvar.

Hur gör man bäst? Jag tror att partiet inte alls bör eller behöver backa från sina socialkonservativa åsikter. Det bör inte göra det, av skälet att partier inte ska förändra sig i takt med kundattitydsmätningar. Det behöver inte göra det, av skälet att det kan vinna ändå.

Knepet är att betona federalismen, frihandeln och den individuella friheten. Konservatism som kräver av andra att de ska rätta sig i ledet förtjänar inte att vinna val. Konservatism som argumenterar för en världsbild med öppenhet och gott humör är svårslagen i USA – fortfarande.

Federalismen sådan amerikanerna vill ha den är satt på undantag under Obama, och här har GOP arbete att göra och en mottaglig opinion. Det gäller allt från skatter till Roe v. Wade: flytta makt och politik till delstaterna, låt den federala regeringen göra det bara den kan. Att kräva kraftigt sänkta skatter på federal nivå är INTE att kräva kraftigt sänkta skatter och mindre politik, på delstatsnivå står det Kalifornien och Vermont fritt att förstatliga och utveckla skattefinansierade socialförsäkringssystem. Men tvinga dem inte på Texas.

Den här diskussionen har funnits lika länge som USA, det är de konservativa som har folket med sig, men man har inte lyckats – eller vågat? – argumentera för sin hållning.

Nästa två val blir avgörande för hållfastheten i påståendet att USA i grunden har förändrats. Enligt ”reglerna” ska GOP komma tillbaka i mellanvalet 2014, och det ska vara oerhört svårt för en demokratisk president att vinna 2016 efter åtta år med en demokratisk president.

Om demokraterna gör framsteg i kongressen 2014 och en demokrat vinner 2016, då ska jag ta påståendet att USA har förändrats på större allvar. Just nu är stalltipset att vi har framför oss en typisk korrigering under de kommande två valen.

Med 7,9 procents arbetslöshet, växande skuldberg och nästan 50 miljoner människor som är beroende av matkuponger borde Obamas möjlighet att bli omvald vara en omöjlig uppgift.

Men då tar man varken hänsyn till den snabbt förändrade demografin eller republikanernas politik. Förutom att förlora presidentvalet misslyckas de även att ta kontroll över senaten. Därmed blir det status quo i Washington DC.

***

Hoppas folkets signal i kväll når representanthuset. Nu när valet är över är det hög tid för ledamöterna att ta ansvar för landet och sluta den barnsliga obstruktionen.

***

Hemma hos Rick Santorum smids det säkert stoartade planer i kväll.

***

Jag lovade i förra veckan Aftonbladets läsare att odla mustasch om Obama förlorade valet. Med tanke på att jag ser ut som porrskådis de få gånger i livet jag experimenterat med hårväxten var valresultatet av stor vikt också för min fru.

***

Nu slipper Romney oroa sig för hur finansieringen av skattesänkningarna ska gå ihop. Måste vara en lättnad.

Det finns en mängd saker som talar för att Mitt Romney i dag väljs till USA:s president – allt ifrån ekonomins tillstånd till antalet skyltar på människors gräsmattor, entusiasmen bland gräsrötterna, stämningen om man läser, pratar med, tittar på, lyssnar till partiaktivister.

Om det inte fanns några opinionsmätningar skulle bookmakers inte ge mycket tillbaka på en Romney-seger, det vågar jag lova.

Sedan har vi dessa mätningar. Nationellt har Romney legat bra till länge, men om man studerar de delstater som kommer att avgöra valet är det inget snack: antingen vinner Obama eller så har mätningarna fel. Konsekvent och kontinuerligt.

Om Romney vinner kommer vi att få två mycket intensiva debatter. Den ena kommer att handla om dessa mätningar, hur många de är, hur mycket plats de får i medierna, hur pålitliga de är, hur politiska de är. Det är en bra och nödvändig debatt (i vilket fall, egentligen).

Den andra debatten kommer att gälla hur krångligt det är att rösta, och vänstern kommer att hävda att högern stulit segern genom att hindra minoriteter att rösta. I detta har de fel, men bakom den anklagelsen ligger en debatt som också är viktig: hur väger man valsäkerheten mot tillgängligheten? USA har inte träffat rätt i den avvägningen. Förklaringen är enkel, man betonar valsäkerheten väldigt mycket på grund av sin historia, som är belamrad med valfusk.

Att GOP ger stöd åt bestämmelser som gör det svårare att rösta för grupper som typiskt röstar på demokraterna är självklart, så fungerar politiska partier. Det tydligaste exemplet jag känner till är det demokratiska partiets historiska kamp för att hålla afrikanamerikaner från valurnorna, men detta är inte en vänster/höger-fråga. Sådan är partipolitiken.

Två mil från farmen Shady Brooke stängdes plötsligt huvudleden av. ”Too many people”, skrek motorcykelpolisen till mig när jag frågade var jag nu skulle ta vägen. Men efter lite trixande genom bondgårdar och enskilda vägar var jag till slut framme vid Romneys valmöte i Pennsylvania.

Från bilen såg den provisoriska utescenen ut som ett rymdskepp som landat på leråkern och längs med vägarna ringlade köerna av förväntansfulla människor. Barn, vuxna, krigsveteraner, pensionärer – alla typer och former syntes till utom svarta och latinamerikaner. Med mitt spanska utseende fyllde jag omedelbart ett behov i den politiska Maslow-trappan. Och vem är jag att döda stämningen med att avslöja min svenska bakgrund?

Men några minuter in i Mitt Romneys tal sprack dock fasaden. Jag började försiktigt skaka på huvudet och till slut hörde jag mig själv säga: ”Men börja då någon gång.” Romney hade inlett anförandet med att klaga på att Obama alltid angriper honom. Politik ska ju vara lustfylld och ge svar på väljarnas oro. Men sen började Romney räkna upp Obamas alla tillkortakommanden. En, två, tre, fyra, fem…hundra. Det tog aldrig slut. Det var då jag sa det. Tyvärr tillräckligt högt för att höras av alla som stod packade runt omkring mig.

Om blickar kunde döda hade jag lämnat jordelivet vid 38 års ålder på en leråker några mil norr om Philadelphia.

Efteråt gick jag fram till de få Obama-supportrar som spänt upp en stor banderoll mellan sig. Vi skakade hand och konstaterade gemensamt att det var otroligt mycket folk som tagit sig hit för lyssna på ”Miffed” (jo, de kallade honom så).

Sen bar det iväg hem till DC genom natten.

***

Vinner Romney Pennsylvania i kväll utklassar han Obama i valet. Men tro mig: det kommer inte att ske.

Dålig täckning och fullspäckat schema gör att min ansvar på bloggen haltar något. Blir bättre i kväll när jag är tillbaka i DC efter ett valmöte med Romney på Shady Brook Farm i Morrisville. Men så i morgon bär det i väg igen mot Wisconsin. Denna gång för morgonkonsert (!) med Springsteen – och pep-talk av Obama.

För sex dagar sedan åt jag middag med en republikansk veteran, som var övertygad om att Benghazi skulle komma att skada Barack Obama i valet.

”Det är för sent”, påstod jag.

”De hinner”, svarade han.

Och jag har fortsatt känna mig ganska säker på att jag hade rätt. Obamas cover-up av misslyckandet i Libyen, och den av allt att döma ovärdiga hanteringen av efterspelet till morden på de fyra amerikanerna, verkade vara något som vi får veta sanningen om efter valet.

Det är särskilt frustrerande med tanke på Obamas löften om att han skulle föra genomskinlighet och öppenhet till Vita Huset.

Men kanske blir ändå Benghazi en av de dominerande historierna de sista dagarna innan valet. Nu rapporteras att FBI är på plats för att driva på undersökningen, och det är uppenbart att republikanska senatorer har satt tryck på både libyer och amerikanska tjänstemän. Högermedierna gör sitt för att försöka föra ut berättelsen i mainstream media, och viktiga opinionsbildare på högerkanten låter sig intervjuas kors och tvärs.

Utan tvekan är historien skadlig för Obama, det finns ingen annan förklaring till varför ingen information släpps om administrationens agerande före, under och efter morden. Blir det en November surprise? Och hinner den påverka väljarna på något avgörande sätt?

******

Försöken att få upp Benghazi överst på sidan fortsätter.

Mätningar visar att demokrater är säkra på att Obama vinner och att republikaner är säkra på att Romney vinner.

Rensat för önsketänkande, hur kan de vara så oense?

Skälet ligger i hur man tolkar de mätningar som sköljer över folket. Kort sagt kan man säga att demokraterna litar på dem, och de visar att Obama vinner i de nyckelstater han behöver för att bli omvald.

Republikaner misstror dem av följande skäl: underlaget utgår från att Obama kommer att locka lika många till valurnorna som för fyra år sedan, då han slog alla rekord i varenda svårflirtad väljarkategori som finns.

Om det istället visar sig att ungefär lika många potentiella Obamaväljare som Romneyväljare stannar på sofflocket, då har mätningarna grovt överskattat Obamas ställning i väljarkåren.

Mot bakgrund av detta ska man förstå Romneys beslut att ge sig in i Pennsylvania i valrörelsens slutskede. Manuel – och hans partikamrater i USA – väljer att tolka detta som desperation. Precis som John McCain för fyra år sedan har Romney egentligen insett att han är körd, men som en sista Hail Mary ger han sig in i en delstat som redan är förlorad, i hopp om att på något mirakulöst sätt vrida den ur Obamas grepp.

Från höger märks inga sådana signaler. Trender i Pennsylvania tyder på att Romney fortsätter minska gapet till Obama, och det är en delstat som Obama i praktiken övergett i månader. Varför inte ta chansen, pengarna finns ju? Istället för desperation är alltså Romneys slutattack i Pennsylvania ett tecken på gryende självförtroende.

Vi kommer inte längre i den frågan, men det kan vara på sin plats att påpeka att Manuels tolkning av skeendet långt ifrån är den givna. Romney kan såklart ha fel om att Pennsylvania ”is in play”, däremot finns inget som tyder på att det är rädsla att förlora som driver honom att ge sig in i delstaten.

Den amerikanska ekonomin beräknas ha skapat 171 000 jobb i oktober, samtidigt som arbetslösheten steg marginellt, från 7,8 till 7,9 procent.

Antalet nya jobb under de senaste två månaderna justerades upp med sammanlagt 84 000.

Det hade krävts betydligt bättre eller betydligt sämre siffror för att de skulle haft påverkan på valet på tisdag. Detta bekräftar bara vad alla ”vet”, antingen att ekonomin är på väg åt rätt håll eller att det går alldeles för sakta. Väljarna har redan fattat sitt beslut om president Barack Obamas insats för jobben och ekonomin, och alternativet som Mitt Romney erbjuder.