Med endast tretton dagar kvar till valet får nu Obama välbehövligt stöd av två republikanska utrikespampar. Först ut är Colin Powell, utrikesminister i George W Bush administration mellan åren 2001 och 2005, som nu bestämt sig för att stötta Obama. Till saken hör att han röstade på Obama i presidentvalet 2008, trots att han då liksom nu kallar sig republikan. Denna gång är han framför allt kritisk mot Romneys oförmåga att stå för en och samma uppfattning. Så här svarade han CBS i morse:
”one day he (Romney, min anm.) has a certain strong view about staying in Afghanistan but then on Monday night he agrees with the withdrawal, the same thing in Iraq and almost every issue that was discussed on Monday night, governor Romney agreed with the president with some nuances but this is quite a different set of foreign policy views than he had earlier in the campaign”
Men även hans efterträdare på posten, Condoleezza Rice, ger sig nu in i den politiska hetluften. Enligt henne har många republikaner alldeles för tidigt försökt göra politik av terrorattacken mot USA:s konsulat i Benghazi. Till Fox News säger hon:
”But when things are unfolding very, very quickly, it’s not always easy to know what is really going on on the ground. And to my mind, the really important questions here are about how information was collected. Did the various agencies really coordinate and share intelligence in the way that we had hoped, with the reforms that were made after 9/11? So there’s a big picture to be examined here. But we don’t have all of the pieces, and I think it’s easy to try and jump to conclusions about what might have happened here. It’s probably better to let the relevant bodies do their work.”
***
På proffstyckarna har jag vid upprepade tillfällen lyft fram båda argumenten. Men tänk att det skulle bli Powell och Rice som gav mig rätt. Eller omvänt: det var väl egentligen alldeles självklart att just Powell och Rice delade min uppfattning.
Mitt Romney har i årets senatsval endast valt att ge en av alla kandidater annonsstöd: Indiana-baserade Richard Mourdock. Det skulle han inte gjort, så här i efterhand. I ett brokigt idépolitiskt landskap får man naturligtvis tycka mycket om mycket – men att hävda att det är guds verk om kvinnan blir gravid efter en våldtäkt är med ett städat språk både stötande och osmakligt. Med det går även att uttrycka i mer psykologiska termer som exempelvis bristande empatisk förmåga och grandios självuppfattning. Rimligtvis borde det i vart fall inte ha något med kristendom att göra.
Man kan naturligtvis hävda att Mourdock är ytterligare ett exempel på en högerpolitiker som ”råkar” fälla en ogenomtänkt kommentar. Eller så ser man ett mönster – att republikanerna (av äldre manlig sort, såklart) försöker ta gud som gisslan i strävandet efter att ta kontroll över kvinnors självbestämmande. Även när hon är ett offer för mäns våld.
***
Ofta reduceras USA-valet till ett taktiskt brädspel mellan två kampanjer. Fallet Mourdock visar dock hur livsviktigt politik kan vara.
***
Jag har lärt mig genom livet hur vanskligt det kan vara att använda ironi vid allvarliga tillfällen. Men jag kan inte låta bli att låna orden av Josh Fruhlinger när han sammanfattar Mourdocks syn på abort:
• Rapist’s decision to rape you? His free will, not God’s fault, not God-approved.
• Rapist’s sperm’s success in hooking up with an egg and making a preborn human in your womb? Entirely under God’s control, as he weaves the gift of life inside your body.
• Your decision to have an abortion? Your free will, not God’s fault, not God-approved.
***
Romney har valt att fortsätta stödja Mourdock i senatskampen och deras gemensamma annons snurrar därför fortfarande i lokal TV i Indiana. En riktig vän stöttar i både solsken och regn, eller hur?
Det sägs att man ska stå still när man trampar i klaveret. Det är dock ingen vidare livsregel. Tvärtom bör man istället inse sitt misstag, be om ursäkt om det är påkallat och lova bot och bättring.
Därför: jag förtjänar RPM:s rapp över fingrarna när jag kallade Fox News för högerextrem. Ett mer passande ord är ”right wing propaganda”, vilket var beskrivningen jag sökte. Jag slarvade. Jag ber om ursäkt till alla Fox-lovers. Och jag lovar naturligtvis bot och bättring.
I kvällens sista TV-debatt – 03.00 svensk tid – mellan Barack Obama och Mitt Romney i Boca Raton, Florida, kommer säkert en del av tiden att ägnas åt attacken mot konsulatet i Benghazi där fyra amerikaner miste livet den 11 september. Här på proffstyckarna har vi vridit och vänt på händelsen ett stort antal gånger utan att bli riktigt överens. Konstigt vore det annars. Trots allt tjänar Romney på att exploatera tragedin. Men det började inte särskilt bra, som alla säkert minns. Nu är dock det mesta av PR-haveriet glömt. Kvar återstår framför allt två angrepp i Romneys kampanjpärm: varför kallade inte Obama dödandet av ambassadör Chris Stevens för en ”terrorattack” och varför var det länge oklart vad som egentligen hade hänt?
Svaret på båda frågorna hänger såklart ihop. Det som skiljer en professionell politisk administration från, låt säga, twittrande Sverigedemokrater är att slutsatser och reaktioner bygger på fakta och analys. Exempelvis skulle den norska regeringen aldrig komma på tanken att antyda att terrordådet i Utöya var ett verk av islamister – som exempelvis SD-männen Kent Ekeroth och Linus Bylund hävdade – innan man har fakta på bordet.
Så vad visste den amerikanska administrationen i början? Ja, inte mycket visar det sig. Det ligger liksom i sakens natur. Annars hade troligtvis attacken gått att avvärja. I underrättelseorganet CIA:s talking-points fyra dagar efter attacken står att läsa:
”The currently available information suggests that the demonstrations in Benghazi were spontaneously inspired by the protests at the U.S. Embassy in Cairo and evolved into a direct assault against the U.S. Consulate and subsequently its annex. There are indications that extremists participated in the violent demonstrations…This assessment may change as additional information is collected and analyzed and as currently available information continues to be evaluated.”
Det konstateras även från ”intelligence” att våldsverkarnas handlande inte tyder på en planerad terrorattack:
”The attackers were disorganized; some seemed more interested in looting. Some who claimed to have participated joined the attack as it began or after it was under way. There is no evidence of rehearsals, they never got into the safe room, never took any hostages, didn’t bring explosives to blow the safe room door, and didn’t use a car bomb to blow the gates.”
Då raskt över till skuldfrågan. För det går nämligen alltid att hitta brister i en nationell krishantering. Varför fortsatte exempelvis George W Bush att läsa barnsagor samtidigt som båda WTC-byggnaderna stod i brann 2001? Varför genomförde han en planerad ”photo-op” i skolan han besökte när det stod klart att USA var under attack? Varför var hans första kommentar att det ”ser ut som en terrorattack”? Varför tog det flera timmar innan militären fick besked om att sättas på ”high alert”? Ja, så där kan man hålla på i all evighet och varje enskildhet kan blåsas upp till enorma proportioner.
I slutändan handlar det som så ofta om värdighet och var kampanjerna drar den tunna röda linjen i jakten på väljarröster. Chris Stevens pappa, 77-årige Jan Stevens, har öppet vädjat om att inte göra hans sons död till en kampanjfråga. Det vore ”motbjudande”, sa han i en intervju i förra veckan. Barbara Doherty, mamma till elitsoldaten Glen Doherty som även han dödades i attacken, var en ännu tydligare i kritiken mot Romney:
”He shouldn’t make my son’s death part of his political agenda. It’s wrong to use these brave young men, who wanted freedom for all, to degrade Obama.”
I kväll får vi svaret på var gränsen går för Mitt Romney.
***
Så här låter det i högerextrema Fox News när programledaren Megyn Kelly, liksom RPM här på proffstyckarna, gör sig till språkpoliser.
Inte helt olikt Monty Pythons berömda scen från Life of Brian, eller hur?
***
När Obama på en presskonferens i Vita Husets trädgård dagen efter attacken hävdade att den var en ”Act of terror” var det inte tillräckligt för högern. Han sa ju inte uttryckligen Benghazi. Frågan är om det går att rikta samma kritik när man lyssnar på Obamas tal i Colorado dagen efter presskonferensen.
***
En lustighet i sammanhanget. Platsen för kvällens sista debatt – Boca Raton (”råttmunnen” på spanska) – var stället där Romney fällde den numera världsberömda 47-procents kommentaren om landets latmaskar.
Det är som om det lever två Obama i samma kropp – en före den första debatten i Denver, en efter den andra i New York. I går levererade han ett av de bästa talen hittills i årets valrörelse. Han tog på sig doktorsrocken, virade stetoskopet runt halsen och satte en ny diagnos på Romneys flip-flopande: Romnesia.
I korthet innebär ”sjukdomen” att man säger en sak men tycker något annat eller helt enkelt ändrar uppfattning för vinna politiska poäng. Men det finns ett botemedel, konstaterar Obama med ett brett leende. Enligt den nya sjukvårdsreformen, Obamacare, får inte försäkringsbolagen neka personer som redan har en känd sjukdom.
Det är ett litet retoriskt mästerverk med en stor, stor, stor portion humor.
Paul Ryan har hamnat i blåsväder efter ett oannonserat PR-besök i ett härbärge i nordvästra Ohio. Oftast brukar den här typen av snabba kampanjaktiviteter gå vägen – det uppfattas ju som en ”win-win” för bägge parter. Politikern ser ut att bry sig om de svaga och härbärgena får välbehövlig publicitet. Men det krävs naturligtvis att kampanjerna krattar marken ordentligt inför besöket. Det gjorde inte Ryans folk, vilket han nu dyrt får betala.
Utan att stämma av med den ansvarige för härbärget stormade Ryan in med familjen i köket, satte på alla förkläde och började diska en kvarglömd långpanna. Blixtrarna från pressfotograferna smattrade naturligtvis vilt i bakgrunden. Men, visar det sig, härbärget hade redan stängt för kvällen och personalen ville därför bara hem. Och inte hade Ryan bemödat sig med att göra något riktigt arbete med fattiga innan fototillfället i köket. Nej, det var in och ut på 10 minuter.
Så här kommenterar härbärgets ansvarige Brian J. Antal:
They showed up there, and they did not have permission. They got one of the volunteers to open up the doors…The photo-op they did wasn’t even accurate. He did nothing. He just came in here to get his picture taken at the dining hall.
En av de frivilliga, Juanita Sherba, är ännu tuffare i sin kritik mot Ryans besök:
We had to save dishes…It was getting late, and I said that we were closing in five minutes. I waited longer than that, and he finally arrived…It was the phoniest piece of baloney I’ve ever been associated with
***
Landets 47 procent latmaskar fick en snabb lektion i politisk PR. Även om den just denna gång floppade.
I takt med att valdagen närmar sig börjar kampanjerna koncentrera sina annonsköp till delstater som är möjliga att vinna. Under den gångna veckan kan följande investeringsmönster urskiljas:
– Varken Obama- eller Romney-kampanjen har köpt reklamtid i Pennsylvania eller Michigan. Det gör att båda två delstaterna nu mer eller mindre är förlorade för Romney.
– Obama har skickat in lite krishanteringspengar i North Carolina. Mest för att hålla skenet uppe och tvinga Romney att försvara ledningen där. Sagt och gjort: Romney-kampanjen pumpade in fyra gånger mer i delstaten.
– Mest pengar har såklart investerats i Florida, Ohio och Virginia.
– Romney spenderade 19 miljoner dollar under veckan och Obama en miljon mindre. Men en titt i stödgruppernas investeringar visar att det var betydligt ojämnare än så – 17 miljoner dollar backade upp Romney mot ca 4 miljoner dollar till Obama.
Uppladdningen inför morgondagens debatt är i full gång. Själv studerar jag tågtabeller och inser att jag nog blir kvar i Hempstead när kameraljusen slocknat. Eller om man ska ta och promenera hem de 4 milen till Manhattan? Vi får helt enkelt se hur äventyret slutar.
***
Gårdagens insamlingsfest floppade rejält. Den underbara galleristen Stephan Stoyanov är utländsk medborgare och är därför enligt lag förhindrad att anordna politiska insamlingar. ”Hade inte riktigt tänkt på det”, sa Stephan när vi träffades i hans galleri i går kväll. Så därför blir det politisk vernissage på onsdag istället. Mer om det då.
***
Vänsterliberala bloggen Dailykos har klippt ihop en debattsekvens mellan Mitt Romney och…Mitt Romney. En mästerlig uppvisning i konsten att flipp-floppa.
Det finns många politiskt intresserade unga som tycker att tonläget i årets valrörelse är alldeles för hård. Att det mer handlar om att skrämmas än att visa på inspirerande alternativ för framtiden. Dansaren och neurobiologen Anjali Khurana bestämde sig för att göra något åt saken och startade i somras gräsrotsorganisation ”National Dance For Obama.” I går samlade hon Obama-supportrar i 20 städer runt om i USA i en så kallad flash mob. De här är bilder från Foley Park i södra Manhattan, New York.
En av dansarna, Tara Soreth, berättade för mig att hon saknar den positiva andan i 2008 års valrörelse. ”Vi gräsrötter måste visa vägen, det går inte bara att klaga utan man måste själv göra skillnad om man vill uppnå förändring”, svarade hon glatt innan hon tog plats bland de andra dansarna.
Men det var inte bara unga som samlats på Foley Park denna soliga höstdag i Manhattan. Khadija DeLoache och Barbara Hairstone, även dem Obama-supportrar, tittade på när de andra dansade.
Sahnti Hubbard från Brooklyn visar vägen – framåt.
***
Bilderna har tagits av fotografen Emma Lindberg.
***
I kväll ska vi på insamlingsfest för Obama i ett galleri i Soho. Mer om det på Proffstyckarna i morgon.
VP-debattens mest avslöjande foto lyckades AP-fotografen David Goldman fånga. I Bidens handskrivna anteckningar står överst ”No Apology.” Biden var tuff, hånfull, överlägsen – allt det som gräsrötterna så väl behövde. Och han bad aldrig heller om ursäkt.
