Marsch! Framåt! 1-2-1-2-1… HAAALT!

I går inledde president Barack Obama kampanjen inför höstens presidentval. Denna observation är givetvis ett skämt, med tanke på att Obama under en god del av förra året (och i viktiga avseenden ännu tidigare) dels ägnat oförskämt mycket tid åt kampanarbete, snarare än att styra ett land i kris, dels låtit sina omvalsmöjligheter påverka beslut och förslag mer än någon annan president jag upplevt.

Jag uppfattar detta som den enskilt mest osympatiska egenskapen hos Obama.

Diskussionerna efter valmötet i Richmond, Virginia har bland annat gällt den slogan som Obamakampanjen uppenbarligen tänker testa: Forward!

Det är inte riktigt change we can believe in eller yes, we can – låter mer som en marschorder. Men fungerar den inte kommer den att bytas ut till något annat, det är fortfarande tidigt.

A propos byta ut. Obama har hittills inte kunnat bestämma sig för vad det är för fel med Mitt Romney, och har provat en handfull olika angreppsvinklar. Om man ska tro gårdagens tal är det den farliga kapitalisten, den elake högermannen, som skor sig själv på fattiga barns bekostnad som ska gälla. Också detta tema kommer att bytas ut om det inte fungerar.

Precis som de senaste prognoserna antytt blev siffrorna förnya jobb i USA under april dåliga – till och med sämre än förväntat. Under månaden skapades 115 000 nya jobb. Det är en kraftig nedgång från vinterns redan dåliga siffror, och hotet att den gryende återhämtningen nu är på väg att vika växer.

Konsekvenserna för valet i november är självklara: president Barack Obama kommer knappast att kunna vinna sitt omval samtidigt som ekonomin går dåligt.

Under samma månad sjönk arbetslösheten från 8,1 till 8,2, men det är en klen tröst. Dels är också 8,1 procent en hög siffra, dels är den reella arbetslösheten betydligt högre, inte minst om man räknar in alla dem som vill ha jobb men slutat anmäla sig av hopplöshet.

Så då tar vi Manuels punkter i tur och ordning (spoiler: de håller inte):

För det första, Rich Grenell har alltså inte fått sparken. Då är vi överens om det.

För det andra, Grenell raderade sina tweets, som sedan dök upp som skärmdumpar. Man trodde att problemet var ur världen. (Och Manuels argument gäller ju då i lika hög grad Grenells sexuella läggning.)

För det tredje, man gick till motattack. Gail Gitchmo, en av Mitt Romneys ledande medarbetare, som sänts ut tidigare när det gällt centrala budskap: ”Mr. Romney has condemned voices of intolerance within the party. We tried to persuade Mr. Grenell to stay on, and we were disappointed that he chose to resign.”

För det fjärde, ingen har förnekat att det funnits en del satellitorganisationer som sagt oacceptabla saker. Jag ska inte börja rabbla allt idiotiskt som president Barack Obamas supporters häver ur sig med jämna mellanrum – och heller inte skylla dem på Obama. Låt mig dock notera att Manuel citerar grundaren av en aktivistgrupp för bland annat samkönade äktenskap. Låt mig också notera att dennes dräpande kommentar inleds med den typiska undanglidningen, ”Det tycks som om…”. Well, det tycks som om månen är av ost också, om man kisar med ögonen. Bryan Fischer bortser sålunda från det jag visat ovan, att det har gjorts uttalanden och att Romney försökte få Grenell att stanna.

Vad som verkligen sägs är att Grenell hoppade av för att han inte ville arbeta i en kampanj som krävde budskapsdisciplin av honom. Vad vi vet om Grenells historia skänker stöd åt en sådan hypotes. Inget skänker stöd åt den våldsamt hårt skruvade hypotesen att Romneys kampanj ville bli av med honom på grund av att han är gay. Allt skänker stöd åt att man ville och verkade för att han skulle stanna.

En generell observation:

Om man studerar det republikanska partiets moderna historia finns det gott om öppet homosexuella, uppskattade och skickliga personer som arbetat i funktioner liknande Rich Grenells. Att Romneys kampanj skulle begå ett idiotiskt unforced error över en sådan sak är inte plausibelt.

Dock: det finns ett starkt motstånd i USA mot samkönade äktenskap och generellt mot att sexuell läggning uttrycks. Don’t ask, don’t tell gäller informellt i alla möjliga sammanhang, skulle man kunna säga. Motståndet gäller båda partierna, exempelvis är Obama motståndare till samkönade äktenskap. Det råder emellertid ingen tvekan om att motståndet är starkare inom det republikanska partiet, och framför allt bland dess gräsrötter och tillhörande organisationer.

Man kan hävda att detta inte är homofobi, utan allmän prydhet. Man kan hävda motsatsen. Kring detta kan man debattera. Att tillskriva varandra attityder och påståenden som är falska gynnar inte den diskussionen.

Manuel har tyvärr köpt Obamakampanjens spinn vad beträffar den öppet homosexuelle Richard Grenells skilsmässa från Mitt Romneys kampanj.

Grenell har arbetat för George W Bush och har på många sätt en lysande resumé för att anställas av Romneys kampanj. Därför fick han erbjudandet av Eric Fernstrohm – Romneys chief advisor – för tre veckor sedan att ingå i teamet. Grenell accepterade, men påminde Fehrnstrom om att han är gay.

”Det kan vara ett problem”, sade Grenell.

”Inte för oss”, svarade Fehrnstrom.

Det är sant att det kom negativa reaktioner från organisationer som representerar den kristna högern, men dessa fick inget gehör från Romneykampanjen. Problemet med Grenell var i stället 800 tweets med politiskt sprängstoff, där han skämtade om att Newt Gingrich är fet, gjorde sig lustig över utseendet på kvinnliga journalister, och i allmänhet uttryckte sig på ett sätt som hade blivit en evig följetong i pressen om han tillåtits en publik roll i kampanjen.

Därför bestämde sig Romneys kampanj för att Grenell skulle inta en lägre profil. Hans expertis ville man behålla. När detta stod klart för Grenell – i samband med att han fick en förtäckt order att inte lägga sig i samtalet vid en viktig telefonkonferens med journalister och andra – bestämde sig denne för att hoppa av. Åtminstone sex representanter för Romneys kampanj försökte övertala honom att fortsätta (däribland Fehrnstrom och kampanjchefen Matt Rhoades), men förgäves.

”Vi var chockade”, sade en av dessa till New York Times. ”Vi kunde inte övertala honom att stanna.”

Mitt Romneys kampanj har varit mycket tydlig med att ta avstånd från diskriminerande attityder mot homosexuella. Liksom president Barack Obama är Romney motståndare till samkönade äktenskap. Det är inte Grenell. Och det har klagats bland republikanska gräsrötter att Romney anställt en person som förespråkar samkönade äktenskap.

Det finns inget som tyder på att Romneys kampanj sparkat Grenell på grund av detta. Däremot en hel del som tyder på motsatsen. Den demokratiska spinnmaskinens smutskastning förändrar inte faktum.

Under de senaste dagarna har ett drama utspelat sig i Kina. Den blinde människorättsaktivisten Chen Guangcheng lyckades under dramatiska former fly sin husarrest och ta sig in på den amerikanska ambassaden. Timingen kunde inte vara bättre – eller sämre. Just nu är utrikesminister Hillary Clinton och  finansminister Timothy Geithner i Beijing för strategiska överläggningar kring ekonomiska frågor.

Efter några dagar på amerikanskt territorium kom Chen ut ”på egen begäran”. Det sades att han gjort en överenskommelse med kinesiska myndigheter om att i frihet få studera vid universitet i Beijing. Strax efter frigivandet tycktes emellertid alla tidigare villkor vara glömda. Chen kritiserade hårt den amerikanska regeringen, som enligt honom lovat att skydda honom och följa upp händelseutvecklingen efter att han lämnat ambassaden. I stället  lämnade man nästan omedelbart Chen ensam att hantera den kinesiska reaktionen.

Från kinesiskt håll gjorde man klart att Chen inte lovats något. Samtidigt passade man på att barskt tillrättavisa USA för att lägga sig i interna kinesiska angelägenheter, kodord för att klaga när USA kräver att mänskliga rättigheter ska respekteras av Kina. Från amerikanskt håll har reaktionen på den kinesiska uppläxningen varit svag.

Scenariot tycks alltså kristallklart. En människorättskämpa flyr till amerikansk säkerhet, men avvisas efter kinesiska påtryckningar. Det är en potentiellt mycket svårhanterlig situation för president Barack Obama, som redan och ofta kritiserats för att vara svag och anpasslig i sin utrikes- och säkerhetspolitik.

Samtidigt någon annstans i världen, nämligen Afghanistan. Efter besök hos de amerikanska trupperna och ett linjetal beträffande Afghanistans framtid har Obama fått tonvis med goda omdömen på hemmaplan. Överhuvudtaget har hans politik gentemot Irak och Afghanistan mottagits väl av det amerikanska folket, och han har lyckats med något som jag trodde var nästan omöjligt för fyra år sedan, nämligen att ta hem trupperna.

Faran i hans agerande består givetvis i att alla de mörka bilder som tecknats av mer hökliknande politiker i USA blir verklighet. Vad som kommer att hända i Afghanistan, Irak, Iran och Pakistan när USA lämnar regionen? Hittills har domedagscenariorna uteblivit, men nu kommer våren, då talibanerna historiskt varit som mest aktiva. Våldet i Irak tycks ibland blossa upp på nytt, ibland verkar det civila samhället ta överhand. Utvecklingen i Iran är en gissning och Pakistan befinner sig ständigt på slak lina.

Det har gått ett år sedan Osama Bin-Ladin dödades och den senaste veckan har sett stor uppmärksamhet för händelsen. Mest diskuterad blev en film Obamakampanjen släppte, där Obama klappade sig själv för axeln för beslutet att attackera Bin-Ladens safe house – självberöm som ingen protesterade mot – och i nästa andetag påstod att Mitt Romney inte skulle vågat fatta samma beslut. Det senare har lett till en våg av kritik för att presidenten sålunda gör en amerikansk angelägenhet till partipolitiskt stoff. I krig ska presidenten företräda hela folket.

Det mesta talar för att utrikes- och säkerhetspolitiken inte kommer att spela särskilt stor roll i höst, men det kan såklart förändras i ett nafs om något inträffar i omvärlden som kräver Obamas agerande. Det är också uppenbart att den mäktigaste, republikanska Super Pac-organisationen Crossroads kommer att använda Obamas utrikes- och säkerhetspolitiska historia som en kraftfull sidohistoria under valrörelsen.

Det intressanta är att det verkligen är svårt att avgöra om detta är en svaghet eller styrka för Obama. Ända sedan hans linjetal i Kairo i inledningen av hans mandatperiod, över agerandet visavi Ryssland, den arabiska våren, Palestinakonflikten, Libyen, &c, finns det starka berättelser som tecknar presidenten både som hopplöst svag och naiv och som skickligpå att värna amerikanska intressen utan destruktiv cowboy-mentalitet.

I går gjorde president Barack Obama sin stand up routine vid White House Correspondent Dinner. Var han rolig? Well, det är ett subjektivt omdöme, såklart. Han uppträdde inför en mycket lättflirtad publik och fick sina skratt.

Han var dessutom, enligt min mening, genuint rolig emellanåt (även om inledningen i princip stulits från ett av George W Bushs framträdanden). Dock måste jag komma med en invändning som han hört förut, som han kommer att höra igen, och som möjligen har något större signifikans än att bara vara en recension av en tillfällig komiker: Obama har uppenbarligen mycket svårt för att skämta om sig själv. När han uppvisar självdistans är det ofarligt och förtäckt självberöm. Ungefär som de där frågorna man får ibland, om vilken som är en största svaghet: ”Jag är för snäll mot andra.”

Däremot är han snabb att skämta om sina politiska motståndare, och det på ett sätt som inte är särskilt varmt. Han tycks ha som mål, eller så kan han inte låta bli, att vinna politiska poänger också i det här sammanhanget. Och det är vad jag kommer att minnas från gårdagen.

Här är Obamas hela framträdande. Bilda dig din egen uppfattning. Min gissning är att alla som är tveklösa Obama-anhängare tycker att det är kanon, medan alla som är tveklösa Romney-anhängare håller med mig. Och då har han faktiskt misslyckats.

Jag har fått några email som ställt frågan om när Mitt Romney kommer att avslöja vem som blir hans running mate. Svaret är att det inte finns någon formell ordning för detta, bortom att vederbörande kommer att uppträda tillsammans med Romney vid republikanernas partikonvent i Tampa, Florida, som inleds 27 augusti. Då ska nämligen partiet formellt välja Romney och NN som sina kandidater.

I nuläget vet inte ens Romney vem den personen blir. Han har troligen en lista på dussinet personer, och anställda som gör en förstahandsgranskning av dem för att undvika framtida skandaler. Nästa steg är att banta listan till en handfull kandidater, och då tar man typiskt en direkt kontakt med dessa för att höra hur de skulle ställa sig vid en förfrågan. Nu blir också granskningen betydligt hårdare, och personerna på listan ombeds att själva bidra till det arbetet.

Det faktiska budet ges (återigen, om processen följer den vanliga ordningen) ganska nära konventet. Man vill ha lång tid på sig att klara av the vetting process, man vill ställa frågan sent för att hålla alla vägar öppna, och man vill ha så kort tid som möjligt under vilken informationen om vem som utsetts kan läckas till pressen.

Troligen får vi veta i mitten eller andra halvan av augusti vem som kommer att möta Joe Biden i debatter under hösten. Om, vill säga, president Barack Obama håller fast vid Biden som sin running mate.

Den årliga White House Correspondents Dinner tar plats i morgon, traditionsenligt på Hilton i D.C., och ackompanjeras av ett dussin sidoarrangemang – fler för varje år. Middagen arrangeras sedan 1920 av White House Correspondents’ Association, en förening för journalister som bevakar Vita Huset och presidenten.

Huvudnumret brukar vara när presidenten själv håller ett tal eller framträder på något annat sätt, oftast med målet att få gästerna att skratta medelst självironi. Ibland ändras detta till följd av tragiska eller dramatiska händelser i omvärlden, ibland ändras det till följd av att presidenten inte tycker om att skämta om sig själv. Exempelvis har Obama fått kritik för att ha svårt för detta: han skämtar hellre om sina politiska motståndare.

En annan höjdpunkt är sedan ett antal år att en särskilt inbjuden komiker drar en rutin om presidenten, ofta i form av roasting. I år har uppdraget gått till Jimmy Kimmel.

Roligast har George W Bush varit.

På Jimmie Fallons talk show i går framträdde han i en slow jam the news act med Fallon, och man måste undra: Vad sysslar president Barack Obama med?

Jag menar detta som en allvarligt menad undran: Vad sysslar president Barack Obama med? Varför framträder han på det här viset? Vad tror han att han vinner med det? Vilken bild är det han vill sätta av sig själv?

Varje sådant här framträdande föregås av diskussioner kring vad man ska göra av tillfället. Precis som när Göran Persson framträdande med en ko i något barnprogram (jag har inte sett det) var del av en image remake, är detta del av något som Obamafolket är överens om.

Det skadar aldrig att framstå som hip, häftig och cool bland dem som uppfattar sig själva som hippa, häftiga och coola. Men hur många är de? Och vad tänker resten av befolkningen?

Nu är vi inne i en bekant fas av primärsvalsprocessen: valen som måste betas av fast allt är avgjort. I går vann sålunda Mitt Romney i Pennsylvania, Connecticut, Delaware, New York och Rhode Island – fem av fem. Jämnast var det i Delaware där Newt Gingrich var 29 procent bakom. I hemstaten Pennsylvania fick Rick Santorum 18 procent mot Romneys 58 procent.

I sitt tal i Manchester, New Hampshire, förklarade Romney i praktiken att han nu är den i allt utom formaliteter utsedde kandidaten att utmana president Barack Obama: ”Tillsammans ska vi vinna den 6 november. Efter 43 primärval och caucuses, många långa dagar och mer än några få långa nätter, kan jag med övertygelse och tacksamhet säga att ni skänkt mig stor ära och ett viktigt ansvar.”

Ron Paul, som ännu inte vunnit någonting i år, kommenterade också fortsättningen: ”Jag kör på. Man vet aldrig, kanske någon snubblar?” Men Paul var ju aldrig med för att vinna ändå, och kommer att spela en obetydlig roll inför valet, så det gör inget att han fortsätter. Värre hade det varit om Gingrich eller framför allt Santorum fortsatt bråka, men efter gårdagen tycks dessa vara mycket nära att lägga av helt (Gingrich) och ge Romney sitt officiella stöd (Santorum).

Utfrågad av Piers Morgan på CNN sade Santorum om Romney: ”Det är mycket tydligt att han kommer att bli republikanernas kandidat. Jag kommer att stödja den republikanske kandidaten.”

”Det är en endorsment, eller hur?” sade Morgan.

”Om du vill kalla det för endorsement… Du kan kalla det vad du vill”, svarade Santorum.

Inte direkt helhjärtat, och efteråt förklarade Santorums folk att det inte var att räkna som Santorums formella stöd åt Romney. Det kommer senare.

Vad Gingrich beträffar tog han ytterligare ett steg närmare att lägga av på riktigt, inte bara på låtsas, efter de fem förväntade förlusterna (där Delaware var den enda som sved lite grand).

”Vi ska titta realistiskt på var vi befinner oss. Vi ska överväga noga hur vi bäst hjälper landet.”

Romney har nu några intensiva veckor framför sig. Pengar ska samlas in.