Viktor Elm är klar för Kalmar FF och för första gången sedan 2008 har vi alla tre bröder samlade i Kalmar FF.

När Viktor lämnade efter säsongen 2008 och David och Rasmus året efter hade vi förhoppningar om att de skulle återvända någon gång i framtiden.

Men det är trista faktorer som skapar denna lyckliga omständighet.

För hade inte Rasmus blivit sjuk och valt att flytta hem för att bli frisk hade Rasmus – med största sannolikhet – varit utomlands flera säsonger till. Och då hade David antagligen hunnit bli för gammal för en återförening.

Så något bra kommer ur något dåligt.

Det är givetvis en tung, tung värvning. Viktor är fortfarande i en ålder där han kan prestera högklassig fotboll och han kan göra det under flera säsonger framöver. Det betyder att vi har en stöttepelare att bygga laget runt.

Jag tycker att det är helt rätt sätt att arbeta. Satsa på kvalitetsförvärv. Men var sedan sparsam med breddförvärv. Använd istället spelare från den egna akademin eller regionen till det.

I fjol var det stundom plågsamt att gå och se Kalmar FF spela. Jag tyckte fotbollen var endimensionell och jag led med mina vänner, i synnerhet de på mittfältet, som tvingades täcka hav av ytor.

Nu känner jag en iver. Svärd och Nilsson är en tränarduo jag gillar. Och vi har riktigt bra spelare.

Kallskänks-Martin messade och tyckte att det var synd att jag inte var på Fredriksskans i lördags när Kalmar FF mötte Åtvidaberg i genrepet. Det hade varit gigantiskt mycket nostalgi, skrev han.

Men jag inser att jag blir mer och mer som Nanne. Och försöker undvika nostalgi. Jag är trött på min egen nostalgi. Vi var skitbra då och jag var nyttig och drivande och ibland överskattad, ibland underskattad och jag är givetvis stolt över att vi gjorde Kalmar FF till vad Kalmar FF är i dag. Det några av oss fick vara med om är svårt att upprepa idag. För vi gjorde en resa från division II till att dominera svensk klubblagsfotboll under några säsonger.

Drömmen är att använda det vi byggde upp till att ta ytterligare kliv rent sportsligt.

Men om jag fastnar i nostalgi blir det också bara dåtid över mig. Fredriksskans var då. Nu är nu.

Och nu vill jag inte längre älta gamla bedrifter och segrar och förluster. Jag vill titta på Kalmar FF av i dag. Jag vill prata om vilket eminent mittfält vi har I DAG. Jag är glad över att vara en del av Kalmar FF:s historia, men framför allt vill jag vara en del av Kalmar FF:s nutid och framtid. Som tränare och som någon som ihop med andra stakar ut vilken väg vi som förening ska gå framöver, både kortsiktigt och långsiktigt.

Och det är väldigt viktigt att föreningen har ett lok som drar. A-laget är loket. Om inte A-laget drar oss framåt kommer allt stanna av.

Som jag ser det var laget innan Viktors ankomst underskattat i rikspressen. Vi underpresterade i fjol, av olika anledningar. Truppen i sig var avsevärt starkare än bottenplaceringen.

Med Viktors ankomst och en frisk Rasmus Elm är vi starkt nog att utmana hela vägen. Kanske inte omgående, jag har respekt för att det kan behövas tid för de olika rollerna att sätta sig. För att samarbeten ska bildas och synergieffekter uppstå. Hur lång tid det tar återstår att se.

Och om vi nu ska vara nostalgiska, vilket vi inte skulle vara (men ändå är det, en liten stund till) går jag väldigt mycket hellre och kollar på dagens Kalmar FF med ett mittfält bestående av spelare som Viktor Elm, Tobbe Eriksson, Romario, förhoppningsvis Rasmus Elm och den underbara Ismael än när jag och Svante Samuelsson bildade innermittfältsduo 2004.

Nog var jag viktigt och nyttig. Men rolig att kolla på, det vette fan.

Nu har vi ju spelare som både är nyttiga och roliga att titta på.

Hur snabbt Viktor är inne i startelvan får vi se.

Vi messade lite i kväll och han menade själv att han var tveksam över sin form, han hade inte tränat fotboll på ett par dagar. Jag erbjöd mig emellertid att sparra honom i form – i tennis.

Det är nästan det bästa av allt. Äntligen har jag en broder Elm som jag klår i tennis. David är för stark.

Men Viktor brukar jag alltid slå.

Välkommen hem.

Ligacupen för U 19 är ju på många sätt försäsongens SM. Ett hyfsat mått på vilka som är bäst just nu.

Och i helgen avgjordes semifinaler och final i en sammankomst i Örebro.

Vi i Kalmar FF tog os an Hammarby IF och i den andra semifinalen möttes Elfsborg och Örebro SK.

Vi tog bussen till Örebro och inkvarterade oss på Scandic och det var en aningen skadeskjuten trupp som vi hade med oss och jag har nämnt det tidigare, men det är ju positiva anledningar som föranleder det slitna.

Vi har spelare som varit i väg med A-laget i Spanien, vi har spelare (4 st) som precis varit på läger med 97-landslaget, vi har spelare (4 st) som varit i Spanien och spelat tre landskamper med 98-landslaget och övriga har på kort tid spelat tre matcher med U 19 och en match med U 21.

Sjukdomar, onda baksidor, onda ljumskar härjade bland spelarna och det är ju något som vi måste hantera bättre. Som jag måste hantera bättre. Hur gör vi för att kunna ha mindre av den varan?

Semifinalen mot Hammarby IF spelade klockan 19.00 på lördagkvällen och den inleddes i ett furiöst tempo. Vi trodde att tempot skulle bedarra, men så var icke fallet.

Hammarby var klart bäst första 25 och satte 1-0. Aggressivt, hög press och bollskickligt. Vi tycktes vara nervösa, som om vi hämmades av matchens dignitet.

Men successivt åt vi oss in i matchen. Började ta över. Vinna boll, äga boll och snart började vi visa vilket fint fotbollslag vi är. Vi jobbade metodiskt utifrån vår spelmodell och chanser skapades. Feta chanser. 100 procentiga, för att citera Hasse Backe.

Det var bara det att vi brände dem. Vi brände exempelvis öppet mål från fyra meter.

Andra halvlek fortsatte med att vi ägde spelet – utanför straffområdena. Men i Hammarbys straffområde fick vi inte till det. Hammarby kunde freda sitt mål och i slutskedet av matchen, när vi tryckte på, kontrade Hammarby skickligt in 2-0 och 3-0.

Hammarby hade den spetsen som vi i dag saknade.

Men om man tittar objektivt på matchen kan man konstatera att det var en bra fotbollsmatch. Eller snarare en riktigt bra fotbollsmatch. Med två duktiga lag. Förlusten gnagde i mig hela natten, men samtidigt var jag stolt över hur vi hade genomfört matchen. Hur fin fotboll vi hade spelat.

Så här skrev Albin Wiberg på Tipselit.se:

Både Kalmar FF och Hammarby IF har erkänt potenta akademier och har levererat tjogvis med välutbildade elitspelare till svensk elitfotboll. I Ligacupen 2015 hade de imponerat i både grupp- och slutspel när de ställdes mot varandra på lördagen. 

Det blev en fantastiskt välspelad match. Sann fotbollsnjutning för den samlade publiken. Djupledslöpningar, överlappningar, tuffa närkamper, exceptionell bollbehandling och precisa passningar avlöste varandra. 

Och Hammarbys mittfältsnav, som vi hade stora problem med i första halvlek, sa så här efter matchen:

 – Det var en jäkligt bra match. De hade spelet, det är bara att erkänna, men vi låg bra defensivt och tog vara på deras misstag. Vi har som spelidé att sätta hög press, men Kalmar var för bra så vi var tvungna att falla ner och satsa på omställningar, förklarade segerorganisatören Victor Garcia efter slutsignalen. 

Vi deppade en stund, åt en sen middag på hotellet och sov sedan bort besvikelsen. Och vaknade upp till snöblandat regn. Och vi fortsatte härjas av skavanker.

Klockan 15.00 väntade Elfsborgs IF i match om tredje pris.

De fyra 97-orna som hade varit på landslagsläger gav jag spelförbud (även om Herman Hallberg sedan fick stötta upp med en bänkplats), några andra kände sig hängiga och slitna och Steglander och jag klurade fram och tillbaka, vilka risker kunde vi ta, vilka kunde dubblera och det krävde sin tribut att spela ny match knappt 18 timmar efter den första.

Till slut fick vi fram en startelva och vi bestämde att merparten av dem som hade spelat hela semifinalen skulle spela högst en halvlek mot Elfsborg.

På uppvärmningen vrålade John Håkansson till. Målvakten sträckte till sin ena baksida. Hugo Lundberg, född 1999, fick ersätta och gjorde det med den äran.

Vi började matchen bra, vaskade fram några fina lägen, men mattades och Elfsborg tog över och satte 1-0.

I pausen bytte vi nästan halva gänget.

Det tog tre minuter, sedan hade inhoppande Isak Magnusson hittat fram till en annan inhoppare, Gustav Wesström. Wesström vände upp och sköt in kvitteringen. Strax därefter satte Svante Ingelsson 2-0 och med 20 minuter kvar nickade Adel Ziarat in 3-1.

En fantastisk vändning!

Vi vann till slut med 3-2 och fick jubla i det snöblandade regnet.

Själv blev jag utvisad när det återstod tio minuter.

Domartrion vinkade av en av mina spelare för offside. Trots att han var en meter på rätt sida mittlinjen. Beslutet var så uselt att jag gick upp i bitar och inte kunde hejda min hånfulla reaktion. Domaren kom skuttande ut till sidlinjen och förklarade att jag inte fick håna honom. Och jag skulle fokusera på mitt eget, sa han. Mitt eget!? Det är ju det jag gör, påpekade jag. Det var ju min spelare som felaktigt blev avvinkad för offside. ”Och vadå inte håna er, domslutet var ju ett hån mot oss!”, sa jag. Det tyckte domaren var dumt sagt. Jag fick absolut inte göra om det, sa han och joggade iväg.

Givetvis kunde jag inte nöja mig med att vara tyst.

”Döm bättre då!”

Domaren vände sig om, ”du är avvisad!”.

Så jag fick lomma över till andra sidan och se klart matchen där.

Efter matchen pratade jag lite med Elfsborgs tränare, Jesper Bengtsson. Som tyckte det var otroligt att domaren kunde vinka av för offside när vår spelare var minst en meter på rätt sida.

Skönt att vi tränare håller ihop.

En tämligen sönderryckt träningsvecka, men det var positiva saker som gjorde den sönderryckt.

Spelare som tränade med A-laget (2 st), spelare som var med 98-landslaget (4 st) och sedan spelare som var på Bosön med 97-landslaget (4 st) och samtidigt lirade U 19 tre matcher på en vecka och som om inte det vore nog, även U 21 hade match och vissa av mina spelare fick tung belastning.

Men som sagt, det är ju av positiva anledningar.

Och trots att det saknades nästan en potentiell startelva (samt bröderna Ramhorn och Filip är ju i A-truppen men skulle åldersmässigt kunna vara med i U19) slog vi först Mjällby AIF i åttondelsfinalen i Ligacupen och sedan Lunds BK i kvartsfinalen.

Från Lund-gänget klagades det över att matchen spelades på gräs.

Så jävla långt har det gått i Fotbollssverige. Att vi får skit för att vi ser till att en match i slutet av mars kan spelas på gräs. Men alla har blivit så jävla bekväma att en plan där bollen inte rullar perfekt är en dålig plan. Jag säger så här – bra spelare hanterar alla underlag. Om bollen studsar, hantera det!

Men till och med Lunds BK har numera konstgräs.

Jag kan ju också tycka att det är lite magstarkt av Lunds BK att klaga på underlaget efter matchen. Det var ju inte direkt så att det var en jämn historia som avgjordes på en felstuds i 89:e. Vi vann med 7-1…

Nu stundar slutspel i Örebro. Det är vi, Örebro SK, Elfsborgs IF och Hammarby IF som är kvar av alla lag i Sverige. Semifinal klockan 19.00 på lördag och final/match om tredjepris dagen efter.

Det är annars en febrig förväntan i Kalmar, tre bröder Elm tycks snart vara samlade och också jag blir lite febrig, det här är precis vad vi behöver. Den senaste tiden har vi inte riktigt kunnat attrahera folk i den utsträckningen vi önskar.

Sedan gäller det för oss runt omkring att hantera det väl. I min drömvärld blir A-laget attraktivt igen, vi kan konkurrera om SM-guld och SAMTIDIGT värnar vi om akademin, den egna verksamheten och skapar en symbios där det är våra egna spelare som blir garnering.

Det här och mycket mer avhandlar Martin Nilsson och jag i vårt senaste poddavsnitt. Där fotbollstalanger jämförs med hemmagjorda pommes frites. Tror jag.

Och om ni vill se när jag ger tips till Fotbollsfrun aka Malin Wollin om hur man jobbar bort mammaröven kan ni kika drygt 19 minuter in i det här klippet.

Efter ett lyckat gruppspel i Ligacupen för U 19 (som går att jämföra med Svenska cupen för seniorer) slog vi ut Mjällby AIF i åttondelsfinalen. Det var en fin insats. Jag saknade sju väldigt tongivande spelare (två var med på A-lagets träningsläger, fyra var i Spanien med 98-landslaget och en var skadad), men det gav utrymmme åt andra och de klev verkligen fram och visade glöd, passion och arbetsvillighet. Vi lirade i Loverslund, på gräs, och killarna älskade det. Fast kanske inte innan. ”Varför ska vi vara på gräs när vi tränar på konstgräs, bollen kommer ju studsa”. Men det blev en helt annan rytm i matchen än hur det brukar vara på konstgräs. Mer dueller, närkamper, det var lättare att ha ett längre passningsspel och ett djupledsspel och det var en riktigt bra U 19-match, mellan två duktiga lag. Till slut kunde vi vinna med 3-0.

Och apropå spelarna som saknas just nu. Fyra av dem var på plan samtidigt när Sveriges P 98-landslag mötte Spanien i Elite Round. Förlusten till trots, det är ett fint kvitto på att det förädlas duktiga fotbollsspelare i regionen. John Håkansson i mål, Svante Ingelsson och Adam Hellborg på mittfältet och i andra halvlek kom Adel Ziarat in i backlinjen.

Det går att se ett litet klipp från matchen här.

I övrigt måste jag säga att det ibland inte är enkelt att bli klok på opinionen. Margot Wallström får kritik och hon får spott och spe och det finns alltid hundra sidor av saken, vi som iakttar från utsidan kan inte alltid veta klart, men visst var det märkligt att Carl Bildt som utrikesminister fick så pass lite kritik från näringslivet, från opinionen trots sitt ytterst, YTTERST tveksamma inblandning i Lundin Oil, vars verksamheter fick ödesdigra konsekvenser för människor i Sudan.

Medan Margot Wallström får springa gatlopp för sin kritik av Saudiarabien.

Amnesty skriver så här om Saudiarabien:

För åtta veckor sedan släpades Raif Badawi ut ur en fångbil på torget utanför al-Jafali-moskén i Jeddah. Under 15 minuter fick han motta 50 piskrapp – hans brott? Han hade bloggat och startat ett diskussionsforum om mänskliga rättigheter.

Den grymma behandlingen av Raif Badawi är dock bara toppen på ett isberg när det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna i Saudiarabien.

När gräddan av Sveriges näringsliv, i DN Debatt, argumenterar för vikten av goda handelsförbindelser med Saudiarabien kommer de med oerhört svepande påståenden om hur Sverige med sin handel har kunnat bidra till en positiv utveckling i Saudiarabien, men verkligheten ser dessvärre helt annorlunda ut.

Margot Wallströms kompetens blir alltså ifrågasatt.

Borde vi inte vara stolta över att Sverige och vår utrikesminister säger det självklara?

Jag kan inte låta bli att fundera på det här med maktstrukturer och genus. Att det är här någonstans som vi hittar förklaringen till stormen mot Wallström.

Själv läser jag Maria-Pia Boëthius och nickar gillande.

Försäsong och jag lär mig saker varje dag i min roll som tränare. Jag blir säkrare, tryggare som tränare och jag börjar få en uppfattning om vilken typ av ledare vill vara. Sedan måste målsättningen vara att aldrig stelna i sin form.

Och som ledare vill jag inte att mina spelare ska syssla med ”rövbombning” och det spelar ingen roll att jag, precis som i princip alla fotbollsspelare oavsett nivå, höll på med det där när jag spelade. När jag nu är tränare och lär mig saker varje dag ser jag ju problematiken med ett system där vi tävlar om vem som ska bli bestraffad.

Men när man är i systemet, ett system som har en tendens att bli trögt och svårförändrat, ser man det inte på samma sätt.

Eller, man kanske ser det, men man slår det ifrån sig, bagatelliserar det.

Samtidigt, till viss del ska det ses i sin kontext, det ÄR ingen gigantisk sak för de flesta spelarna, man är medveten om premisserna, man lirar Gris eller fotbollstennis eller något annat lekfullt och den som förlorar måste göra något som svider, som är pinsamt och så vidare och nästan alltid skrattar vi, skojar vi och är på samma nivå. Men inte alltid och man kan ju också fråga sig varför det måste glida över i ett slags pennalistiskt beteende?

Det var det jag gillade med mitt Kalmar FF från 1997 och framåt. De informella ledarna i gruppen, de som styrde, stod för bra värderingar och plockade bort eller i alla fall tonade ner liknande företeelser. Som bestraffningar vid Gris, som inkilningar.

Under mina sista år som spelare märkte jag emellertid att det började komma tillbaka, de yngre spelarna, de nya spelarna eldade på och ville stegra bestraffningarna, de hetsade varandra och jag gjorde nog inte tillräckligt för att stävja det. Jag gick inte emot det. Mer än att jag sällan bestraffade den som hade förlorat. Jag avstod ibland min ”rätt” att skjuta en boll på någon.

Men vi agerar ofta så som vi alltid agerat, vi agerar på ett sätt som vi kanske inte gillar själva, men vi gör det eftersom man alltid gjort så och man orkar inte gå emot, det tar för mycket energi att göra det och i stället flyter man med, man protesterar tyst för sig själv, men spelar spelet och så kan det fortsätta.

Jag vet att de spelarna i Kalmar FF som var med vid rövmombningen (vilket jävla ord!) när Barometern filmade från träningslägret var det av egen fri vilja och inte ser några konstigheter med att de blev bestraffad eller fick bestraffa de andra.

Men det är egentligen inte det som det handlar om.

Det handlar om snarare om helheten – varför har vi ett beteende där det går ut på att bestraffa någon så hårt som möjligt?

Mina spelare kör sällan Gris och kör de Gris får spelaren som förlorar gå ner och nöffa. Det är en rimlig bestraffning. Kan jag tycka. Samtidigt kan man alltid fråga sig vad rimlig bestraffning är. Och vem ska avgöra det?

När vi tävlar på träningen så slänger jag som tränare in morötter ibland. Förlorarna måste plocka in materialet. Förlorarna måste göra fem burpees eller fem armhävningar.

Är det också fel?

Jag märker att ju mer jag tänker på det här, ju mer osäker blir jag.

Men visst är det bra att vi börjat pratat om det här.

Det ska hela tiden ursäktas och krypas och det är klart att det ibland är på sin plats. Att ursäkta och krypa. Men inte hela tiden och oavkortat.

Nu är det Zlatan Ibrahimovic som tas i örat och han blir ordentligt tagen i örat.

Jag är sällan överdrivet positiv till Zlatan. Jag älskar vissa bitar av honom – som spelare och offentlig karaktär – men jag ogillar lika många.

Jag är väl en av få människor som inte gillar hans bok. Jag tycker det blev ett ensidigt självförhärligande. Tänk om Zlatan hade vågat vara öppenhjärtig och ärlig, då hade det kunnat bli otroligt bra.

Det är lite som Offsides Henrik Ekblom Ystén skriver i epilogen i den nyutkomna boken om Klas Ingesson:

”Klas var sugen på en biografi men också tydlig med vad han ville:

– Någon hyllande bok som bara beskriver min karriär från Ödeshög till Lecce är det ingen jävel som vill läsa. Det får inte bli någon Zlatanbok om hur jävla bra jag var.”

Träffsäkert.

Men när det handlar om efterspelet till PSG:s förlust mot Bordeaux i franska ligan den gångna helgen är jag på Zlatans sida.

Zlatan var förbannad efter slutsignalen, sa några mindre väl valda ord, bland annat att han under ”15 år har jag aldrig sett en sådan domare i det här skitlandet. De förtjänar inte inte ens PSG.”

Alla gick i taket. Och krävde Zlatan på ursäkt. Domarbasen Eric Borghini. Idrottsministern Patrick Kanner. Och premiärministern Manuel Valls var chockad.

Till slut föll  Zlatan till föga. ”Jag vill be om ursäkt om folk har tagit illa upp.”

Herregud! Om nu någon tar illa upp över vad Zlatan sa i affekt efter en fotbollsmatch är det ett större problem än att Zlatan sa som han sa.

Är det tiden vi lever i eller har det alltid varit så? Att vi är så förtvivlat ängsliga att vi inte ser klart? Och kräver ursäkter och krypande för icke-saker.

Vi borde spara det där till riktiga frågor, riktiga saker. Till när det verkligen är på sin plats.

DN:s Axel Björklund skrev bra om fenomenet med ängslighet. Men då handlar det om publicistisk ängslighet. Men detsamma går att applicera på Zlatan-gate.

Olof Lundh bloggar också om det. Ni som ser Superlive tror att han och jag alltid är oense. I den här frågan är vi inte det.

Och angående Zlatan. När högerextrema Nationella frontens ledare Marins Le Pen attackerar honom, då vet han att han inte är helt fel ute..

Två av mina spelare – Herman Hallberg och Oskar Engström – fick följa med A-laget på träningsläger i Spanien och förutom att vi ville skicka med två spelare som vi tror på och som vi menar kan bidra på träningar och matcher även i A-laget är det viktigt för oss tränare att spelarna också klarar av skolan på ett bra sätt.
Det gör Hallberg och Engström.
Det har varit si och så med den biten ett tag i Kalmar FF.
Inom föreningen har vi talat om betydelsen av utbildning, men samtidigt har vi aldrig efterlevt det fullt ut. En A-lagsträning har alltid gått före en ung spelares lektion i skolan.
Att spela på elitnivå innebär påfrestningar och om man sedan är så duktig att man är landslagsspelare i sin årskull och samtidigt är med i en allsvensk A-trupp kommer man automatiskt missa lektioner. Men man kan fortfarande se till att man i alla fall klarar av skolan, att man får godkända betyg.
Utifrån mitt perspektiv handlar det om vanor och beteende. Att nöta in en noggrannhet i allt man gör som man har nytta av som fotbollsspelare. Det handlar också om att bredda sig som person, att bredda sina livsmöjligheter och det handlar också om att öva sig i att ta instruktioner, utmana sin begrepps- och koncentrationsförmåga.
Jag skulle kunna räkna upp ytterligare anledningar.
Jag är inte ensam om den här synen. Tittar vi på de bästa akademierna i världen har de samma holistiska angreppssätt. Instruktörerna i de ledande akademierna i världen anser att de har ett ansvar och att det ansvaret betyder att de ska ge sina spelare mer än bara fotbollskunskaper.
I Kalmar FF har vi varit för slappa. Vi har släppt igenom ett slappt beteende. Låtit individer slarva med sina vanor. Men vi har börjat förändra det.
Sedan finns det alltid undantag. Individuella fall där verkligheten ser annorlunda ut, där det inte går att applicera det här synsättet till 100 %. Men det ska i så fall vara just undantagsfall, ej regel.
Kalmar FF:s grundsyn måste vara att våra spelare ska klara av skolan. Och om de inte gör det måste vi erbjuda lösningar, hjälp och stöttning.
Bara då kan vi anse att fullgjort våra uppgifter.

A-laget åkte alltså till Estepona på träningsläger och några A-spelare undrade om jag skulle hänga med, men nej, nej, det skulle jag inte och jag hade inte heller något sug efter det. Faktiskt.
Jag tyckte emellertid alltid om träningsläger. Den inrutade tillvaron.
Och Estepona är bra. Ett härligt hotell med en fin spa-avdelning som jag utnyttjade varje dag när vi var där. Men nu fick de åka utan mig.
Så när Svärd försökte trycka ner en taktiktavla i hårdplast i sitt handbagage (och jag skrattade lagom rått åt honom) planerade Steglander och jag kvällens träningspass med U 19 och vi prioriterade spel, vi ville ju se de två brasilianska spelarna så mycket som möjligt och Max, 20-åringen, visade riktigt fin vänsterfot och passningsblick och när våra spelare började vänja sig vid de brasilianska spelarnas annorlunda rörelsemönster och agerande uppstod nya, fina kombinationer och jag fick minnesbilder från när Dede, Fabio och Cesar började komma in i vår träning, när de började blomma och när vi andra började förstå hur de ville spela, vilka synergieffekter som uppstod och hur vi gjorde varandra bättre.
Jag såg det där nu och jag nickade gillande till Lasse Lindell, som hjäper Breno och Max.

En sak som jag alltid gillade med Fabio, Cesar och Ari var att de betonade vikten av balans i laget. Offensiv OCH defensiv. Hur de var väldigt tydliga med att visa sin uppskattning för mig som bolljagare, bollsamlare och defensiv gnuggare. De förstod att jag var en förutsättning för deras offensiva blomstring. Precis som deras offensiva blomstring var en förutsättning för mitt defensiva jagande.
Jag nämnde det här för Lindell.
– Fabio håller dig högt. Han anser att du är den bästa defensiva mittfältaren han spelat ihop med.

(Fabio attackerade Malmö FF:s Elanga i hemmamötet mot MFF 2004. Jag försökte stoppa honom. Jag lyckades med nöd och näppe. ”Men det vara bara för att jag fick kramp i båda vaderna”, sa Fabio efter. Jonas Eriksson visade ut Fabio. Men vi vann med 1-0.)

Gulp. Fick jag just en av mitt fotbollslivs största komplimanger? Fabio, som lirat i stora brasilianska lag (Atletico Mineiro, Corinthians, Botafogo, Flamengo) och som var på gränsen till brasilianska landslaget? Han tyckte alltså att jag var den bästa defensiva mittfältare han spelat ihop med. Kan jag önska mig något mer? Nope.

Superlive och en sväng till Stockholm och Olof Lundh måste ha druckit något starkt till kaffet för han var verkligen på gång, han var het och han högg på allt och vi hade roligt, vi hade trevligt och när vi efter många timmar ramlade ut ur studion var vi möra och trötta och Hussfelt och jag tog en burgare på en större hamburgekedja och sedan blev det – nästan – direkt hemfärd till Kalmar.
Quickstep.

Oj, oj, oj. Jag tror att Fredrik Virtanen satte ord på det som jag inte ens själv visste att jag tyckte.

Virtanen skriver om Let´s dance, läs här.

Det har skrivits om det lite här och var. Vi ska testa två unga brasilianska spelare.

Max (1995) och Breno (1996) från Fortaleza. Det är via Ari Ferreira som kontakter tagits. Ari lirade ju hos oss 2006/07, gick sedan till holländska ligan och lirar nu i ryska ligan. En otroligt bra spelare. Som alltid kallade mig Capitano och som även flera år efter att han hade lämnat Kalmar FF gav min dotter Tuva presenter när han hälsade på i Kalmar.

Nu var Breno och Max i Kalmar ihop med Lasse Lindell, som tidigare hjälpt oss med brasilianska spelare. En parantes är att Lasses son, Christian, spelade David Cup-tennis för Sverige den gångna helgen.

Hur som helst, Lasse visade en liten videosnutt som Ari hade spelat in åt mig. Där han hälsade till mig, han kallade mig inte längre för Capitano utan Coach. Han hoppades jag skulle ta väl hand om de två brasilianska spelarna och så hälsade han till Tuva.

Breno och Max ska nämligen träna med mig i två veckor. Vårt A-lag åker på träningsläger i Spanien i dag och då passar det bra att Breno och Max får slussas in i vår fotboll lite varsamt hos mig.

Eftersom nästan alla mina spelare – minus sju stycken – lirade i det kombinerade A/U 21-laget som mötte FK Karlskrona på Gasten fick Breno och Max börja med ett kort och lättsamt träningspass. Passningsövning, Rondo och så lite avslut och spel.

Det är två oskolade killar. Men med en klurig förmåga att hitta offensiva lösningar i låsta situationer. Men vi får de det lite tid innan vi gör en bedömning.

Matchen mot FK Karlskorna, då? Jag är nöjd med vad de unga killarna presterade. Det var småtrevligt och bolltryggt. Men det syntes att det var ett juniorlag (mer eller mindre) mot ett seniorlag. För trots stort bollinnehav och övertag hade vi svårt att få riktig spets på våra anfall. Vi hade inte alltid en klar bild över vad vi ville göra med vårt bollinnehav.

Men på det stora hela såg det okej ut. Inte minst stressade vi FKK till mängder av misstag och felpass och det är en sak som vi jobbat hårt med.

Årets andra tävlingsmatch för oss i U 19 och vi tog oss an Öster och när vi i Kalmar FF tar oss an Öster blir det alltid prestigefyllt. De på förhand givna styrkeförhållandena sätts ur spel. Matcher mot Öster lever sitt eget liv.

Mina killar var antingen nervösa eller överskattande av sig egen förmåga för det var Öster som tog tag i initiativet i första halvlek. Öster accepterade att bara gnugga på i defensiven, mina spelare ville ha boll och spela passningsspel. Så Öster fick ett övertag, medan mina spelare bara fick frustration.

Vi rättade till det där i pausen. Jag sa vad jag tyckte, spelarna fick säga vad de tyckte och sedan gick killarna ut och visade att de har förmågan att förändra en matchbild.

Och de förändrade den genom att acceptera en köttig matchbild och ta fajten.

Till slut vann vi med 2-0.

Att det sedan i lokalnyheterna vinklades som om det var jag som vände matchen (eller snarare mitt snack i pausen) behöver vi inte orda så mycket om. De flesta förstår att så inte var fallet. Det är nästan aldrig på det sättet. Vi tränare säger givetvis saker till våra spelare innan matchen och i pausen och efter. Om nu vår första halvlek var svag borde det också varit mitt ansvar. Om nu det var min förtjänst att vi spelade bättre i andra halvlek.

Givetvis var det spelarna som såg till att vi vann matchen.

Ja, ja, hur som helst.

För övrigt tycker jag att beståndet av konstgräsplaner i Kalmar är under all kritik. Det är nästan så att man börjar längta efter grusplaner. En bra stenmjölsplan är fan bättre än en sliten konstgräsplan.

Foto av Jan Nordström. Från ett styrketräningspass på GFA.