Malmö FF, Malmö FF, vad ska man säga? Det är inte så många år sedan det kändes tämligen enkelt att ta sig an MFF. I synnerhet ruggiga höstdagar. För då vek spelarna ner sig.

Numera viker de inte ner sig och det är som hela föreningen, ja, hela staden har tagit ett enormt mentalt kliv där man tror sig kunna rubba allt i hela världen.

Och nu får de verkligen testa att rubba hela världen.

Sportsligt är det ju en mardrömslottning.

Om vi tycker att Salzburg är ett skickligt lag kan man ju undra vad vi ska säga om lagen i MFF:s Champions League-grupp.

Real Madrid. Utomjordiskt bra.

PSG. Utomjordiskt bra.

Shaktar. Utomeuropeiskt bra.

Om Malmö tar poäng är det århundradets jävla bragd i svensk klubblagsfotboll. Det är i så fall större än finalplatsen 1979, större än Blåvitts segrar 1982 och 1987.

Och det här med att Zlatan återvänder till Malmö och ska möta Malmö FF i en match i Champions League – det är osannolikt. Zlatan, som på många sätt är katalysatorn i Malmös förvandling. Minns var MFF var 1999, när Zlatan kom fram. MFF åkte ur Allsvenskan, ihop med Djurgårdens IF. Och ett lag till…

Om man tänker vidare. De tre lagen som åkte ur Allsvenskan 1999 vann samtliga sedan Allsvenskan mindre än tio år senare.

Djurgårdens IF (2002, 2003, 2005), Malmö FF (2004, 2010, 2013, 2014) och vi i Kalmar FF (2008).

I Malmö FF:s fall slog Zlatan igenom, det blev en sanslös hajp, han såldes för den då svindlande summan 82 miljoner till Ajax och allt sedan dess har det varit ett enormt intresse kring MFF.

Det är ju givetvis inte enbart Zlatans förtjänst, men väldigt mycket startade med honom.

Om MFF:s framgångar är bra eller dåligt för svensk klubblagsfotboll?

Jag väljer att se det som något bra. För det visar att det går. Det är som när drömgränser passeras inom friidrotten. Plötsligt följer flera efter.

Utmaningen för MFF är också att klara av vardagen, i allsvenskan. Rosenborg gjorde det fantastiskt bra i Norge under många år. FC Köpenhamn likaså i Danmark.

För det kommer ju vara prestationen i vardagen som avgör vilka fester MFF får vara med om framöver.

Jag skrev en text i dagens Barometern som handlade om hur språket brutaliserats. Att SD:s intåg i den offentliga debatten flyttat fram gränserna och att det som tidigare ansågs vara idioti nu var legitimt. Jag skrev om romer som tigger och frågade mig varför så många människor hyser nästintill hat mot dem.

Min slutkläm handlade om Oxfams undersökning om världens tillgångar.

Jag använde mig av en tolkning av siffrorna som jag läste och som löd att de 80 rikaste personerna i världen ägde hälften av jordens tillgångar.

Det är fel.

Jag har emellertid inga problem att korrigera det. Kontentan är ändå densamma.

Det ser ut så här:

Mellan 2009 och 2014 har de 80 rikaste personerna i världen fördubblat sina inkomster och deras samlade förmögenhet är nu större än hela den fattigare halvan av jordens befolkning. 

DN.se skriver: 

– Om inget drastiskt görs så kommer den rikaste procenten av jordens befolkning nästa år att äga mer än alla andra tillsammans, varnar Oxfam. Samtidigt lever en miljard människor på mindre än tio kronor om dagen.

Det är också häpnadsväckande siffror. Absurda siffror. Och visar på det som jag ville poängtera i slutet av debattartikeln – att det är det här vi borde engagera oss i, bry oss om och försöka förändra. Istället för att se med hat mot i synnerhet romer.

Snart kommer alltså, om inget drastiskt görs, den rikaste procenten av jordens befolkning att äga mer än alla andra tillsammans.

Eller som hjälporganisationens (Oxfam) ordföranden Winnie Byanyima konstaterar:

– Omfattningen av de globala orättvisorna är helt enkelt svindlande.

Med rätt siffror i slutet blir debattartikeln i sin helhet som följer:

Det är något i tonen.

Jag skrev en gång att sår man draksådd ska man sedan inte bli förvånad över vad man skördar.

Det är där vi är nu.

Efter fem år av Sverigedemokratisk närvaro i den offentliga debatten – SD kom in i Riksdagen 2010 -har det som tidigare ansågs idiotiskt blivit rumsrent.

Jag skrev en gång att språket i den offentliga debatten riskerar att brutaliseras av SD:s närvaro.

Det är där vi är nu.

Det som tidigare bara uttrycktes av inskränkta och främlingsfientliga personer sägs nu av gemene man, sägs nu av politiker från andra partier än SD och giftet sipprar in och dödar.

Och det är något i tonen som gör mig sorgsen.

Det hatiska, det exkluderande, det förminskande, urskiljande. Vi mot dem.

Kalmar kommun lät EU-migranter parkera sina husvagnar på en plats vid Salve. I dagens Barometern kan man läsa att de inte ska få vara kvar där. Trots att det har varit lugnt och städat. Ändå har, enligt Barometern-OT, en granne varit uppröd. Och några hästtjejer i närheten av Salve har varit oroliga (vilket fick den här tidningen att rycka ut och skriva om en ”utvecklingsstörd bulgar” som tjuvred på hästarna och också den rapporteringen säger något om var vi är i dag). Det räcker tydligen för att kommunen ska dra öronen åt sig.

– Vi gör bedömningen att klagande kanske kan få rätt, säger kommunalrådet Dzenita Abaza till Barometern-OT.

Dzenita Abaza pratar om att man tittar på hur andra kommuner gör för att ”lösa sina problem” och tillägger att kommunen ”gärna vill veta hur många som är här och var de vistas någonstans” och säger sedan att ”så länge Kalmarborna lägger pengar i kopparna så kommer de att återkomma”.

Det är alltså något i tonen.

Det är något 1930-talsaktigt i tonen när människor ska räknas och fösas ihop och rapportera var de befinner sig. Trots att ingen är dömd för något brott eller ens misstänkt för något brott.

Draksådden får alltså ett socialdemokratiskt kommunalråd att uppmana människor att inte ge några kronor till en människa i nöd. Till en människa som befinner sig så långt ner i den europeiska samhällshierarkin att hästarna som de där oroliga hästtjejerna rider på är mil före.

Det är alltså där vi är numera.

Jag säger inte att man måste skänka fem kronor till en människa som tigger.

Jag begriper emellertid inte detta agg som så många känner mot de som tigger.

Jag bor inte så långt från Salvestaden. I ett väldigt välbesuttet område. Där människor har det väldigt bra rent ekonomiskt. Om EU-migranterna märkts av? Inte det minsta (och varför är det så att vi kräver att vissa människor – i synnerhet människor med annat ursprung än vi själva – inte får synas, höra eller märkas för att bli accepterade?). Ändå skapas det Facebookgrupper där fjädrar blir till hönsfarmar och där någon säger en sak och snart har den saken blivit en definitiv sanning och det är antagande baserade på rädsla och okunskap.

Och i vårt överflöd blir vi alltså förbannade på människor som lever i misär.

Oxfam, en internationell konfederation som arbetar mot fattigdom, slog nyligen fast i en undersökning att de 80 rikaste personerna i världen fördubblat sina inkomster de fem senaste åren och att deras samlade förmögenhet nu är större än hela den fattigare halvan av jordens befolkning. 

Läs det igen.

80 personer äger mer än hela den fattigare halvan av jordens befolkning.

I denna upp och nervända värld är det ju då bara logiskt att det vi bryr oss allra mest om är de som tigger på gatorna.

När vi istället borde prata om hur vi på bästa sätt gör revolution.

Jag bloggade om den här historien med elvaåringen (som fyller tolv i år) vars pappa skrev en ilsken insändare i Barometern efter att sonen ej fått kliva in i vårt 03-lag.

Svante Samuelsson och Robert Lövenklev svarade väldigt bra i Barometern.

Men det fortsätter och hela tiden blir det nya vridningar och folk drar slutsatser utan att ha kunskap och vetskap om hur det ligger till och det blev nya och felaktiga antagande när Liverpool (!) erbjöd elvaåringen en plats till ett av sina sommarläger.

Som alltså alla får anmäla sig till.

Folk applåderar Liverpool.

Och glömmer bort att syftet med sommarlägren är att stärka Liverpools varumärke. Hur många spelare från sommarlägren har nått Liverpools riktiga organisation?

Och folk glömmer bort att elvaåringen var väldigt välkommen till Kalmar FF:s sommarläger. Det var där han prövade fotboll för första gången i sitt liv.

Men det är ingen som applåderar Kalmar FF för det.

Om Liverpool hade erbjudit elvaåringen en plats i sitt representationslag för 03:or, ja, då hade vi pratat! Men det gör ju givetvis inte Liverpool.

Men alla måste ju få spela fotboll, säger folk. Var de vill.

Självklart.

Men vi i Kalmar FF har inte möjlighet att nivågruppera spelarna i vår organisation utifrån utvecklingskurva. För åttaåringar spelar med åttaåringar och tolvåringar med tolvåringar.

Annars hade ju lösningen kunnat vara att en tolvåring som utvecklingsmässigt är i nivå med en åttaåring hade fått spela med åttaåringar.

Men då hade föräldern till tolvåringen gått i taket, ”ska min son spela med de som är fyra år yngre!?” och föräldrarna till åttaåringarna hade gått i taket för att deras söner skulle riskeras att skadas av någon som är fyra år äldre och vilka skulle de ha mött i matcher, där allt är uppbyggt utifrån ålder?

En annan lösning hade varit om vi hade haft flera olika lag i de olika åldersgrupperna och försökt att hitta jämna nivåer utifrån var de befinner sig utvecklingsmässigt. Men det har vi inte. Och även då hade det blivit liv, ”hur kan ni dela in pojkarna på det sättet!?”.

Att Kalmar Gymnastikförening gör exakt det eller att de olika dansskolarna i Kalmar gör exakt det är det ingen som säger något om.

I debatten finns det också något annat. Ett drag av Pippi Långstrumpsyndromet. Att vi föräldrar pumpar i våra barn att de kan bli allting och att de redan kan allting. Och så möter de verkligheten och bli ledsna.

Och som en följd av det förväntas en tolvåring som har sisådär sex års mindre erfarenhet av fotbollsspel än övriga i gruppen kunna kliva rakt in i en verksamheten och få en plats.

Ibland är glappet för stort och då är det våra instruktörers skyldighet att förklara det för föräldrar.

Vi tog KFF-bilen och åkte till Jönköping. Stefan Lundin, SEF-chef, hade bjudit in till fortbildning för Tipselit-tränarna och jag hade med mig Steglander, David Bergqvist (U17) och Johan Öhlin (U16).

Lars Lagerbäck och Hasse Backe skulle föreläsa för oss och intresset var stort, det var folk överallt och det kryllade av prominenta gäster. Det är en hel del forna storspelare som numera är tränare, som exempelvis Erik Edman, Tobias Linderoth, Micke Svensson och Jesper Ljung.

(Jesper Ljung)

Steglander var extra glad över att se Ljung. Ljung är ju den senaste spelaren som gjort mål för Kalmar AIK i en segermatch mot Kalmar FF. 1991…

När jag kom in i föreläsningssalen fick Lagerbäck syn på mig.

I mitten av 2000-talet, när Lagerbäck var förbundskapten, kunde jag gå tämligen hårt åt Lagerbäck i media. Jag var kritisk av olika anledningar, men kanske främst för att han alltid valde Tobias Linderoth före exempelvis Markus Lantz. Och före mig själv…

Det var si och så med självinsikten. Redan då.

Hur som helst, jag har aldrig pratat med Lagerbäck, utan mest pratat om.

Nu kom han fram och tog i hand och sa just det, ”vi har aldrig fått möjligheten att hälsa, nöjet är helt på min sida”.

Sa alltså Lagerbäck. Och log.

Det slog mig när jag satte mig; för drygt tio år sedan var jag kritisk mot Lagerbäck, jag var kritisk mot Linderoth. Nu var vi alla tre på plats. Linderoth är ju U 17-tränare i Elfsborg.

Men man blir äldre och man blir klokare.

Lagerbäck pratade om sina erfarenheter som tränare, berättade hur han arbetade på Island och efter lunch var det Hasse Backes tur. Vi har gjort lite TV ihop, jag gillar verkligen Backe och han var taggad när vi snackade innan hans föreläsning, ”jag ska höja upp nivån ett par snäpp”, sa han och skrattade.

Både Lagerbäck och Backe gav oss värdefulla tips och det är alltid skönt att få nya intryck eller få det man redan tror och tänker bekräftat.

Framför mig satt Tomas Olsson. Det var en underbar spelare, som lirade i Åtvidaberg, Malmö FF och Blåvitt. Han var skadebenägen på slutet av karriären, men det var alltid jobbigt att se att han skulle bli inbytt när man mötte Blåvitt. Han hade nämligen en förmåga att styra spelet. Hans tittfinter och instick var svåra att läsa. Jag sa det till honom. ”Jo, men det var alltid svårt att hitta in bakom ert mittfält när du spelade”, sa han.

– Det var för att jag aldrig hann upp i banan, svarade jag och log.

Fast i smyg blev jag otroligt smickrad. Det var något jag värdesatte som spelare, att låsa ytan framför de egna mittbackarna. Kom det in en boll där kändes det som svärdshugg.

Numera är Olsson U 19-tränare i Blåvitt.

Utbildningen avslutades med praktik och först höll Backe i försvarsorienterade övningar, sedan hade Lagerbäck en passningsövning som han skulle köra med det isländska landslaget när de hade nästa landslagssamling och när vi summerade allting undrade Stefan Lundin vad jag skulle skriva i min blogg om dagens begivenheter.

– Att jag nog får omvärdera Lagerbäcks kompetens som tränare. Han är ju riktigt bra, svarade jag.

”Och roligare än vad man kan tro”, fyllde Backe i.

– Nästa gång kan vi kanske prata lite mer. Så kommer jag övertyga dig ännu mer, sa Lagerbäck.

Och fick sista ordet.

Sedan propsade Steglander på att han skulle ta en bild på oss två. Så fick det bli.

Det har blåst en smula kring Kalmar FF i dag och det har handlat om en insändare i Barometern-OT som antyder att Kalmar FF inte lever upp till sin värdegrund. Insändarens 12-åriga son ville börja spela fotboll, testade att träna med Kalmar FF under fotbollsskolan i somras och testade sedan att träna med ett av Kalmar FF:s ålderslag.

Enligt insändaren blev det bara en träning eftersom de ansvariga för laget i Kalmar FF tyckte att sonen låg för långt efter de andra i gruppen.

Jag tänker inte ge mig in och diskutera den specifika situationen. Kalmar FF måste lita på sina instruktörer och överlåta till dem att ta beslut och göra avvägningar.

Men jag kan diskutera saken aningen bredare.

Kalmar FF har onekligen en värdegrund, en värdegrund vi försöker ha levande i vår verksamhet. Men vi kan säkert bli bättre på att implementera den i allt vi gör.

Kalmar FF vill onekligen vara en förening som välkomnar alla och i den bästa av världar kan vi också göra det, alltid.

Vi kan jämföra med Malmö FF, som många anser har Sveriges bästa ungdomsverksamhet. Från 9 års ålder är det Malmö FF:s instruktörer som avgör vilka spelare som får vara kvar i varje åldersgrupp. Vilket betyder att det efter varje säsong är unga killar som får lämna Malmö FF:s verksamhet, trots att de inget hellre vill spela i Malmö FF.

Så här skriver Malmö FF självt i sitt dokument Den himmelsblå vägen:

Spelare som tillhör MFF:s ungdomsverksamhet från P9 och uppåt spelar i föreningen på årsbasis. Det innebär att efter varje säsong avgör lagets tränare i samråd med föreningens ungdomsansvarige och fotbollskoordinatorn om någon spelare ska lämna truppen och om någon ny ska tillkomma. Att tidigt selektera spelare kan vara känsligt men det säkerställer att våra spelare ständigt är i en utmanande träningsmiljö och skapar en framgångsrik miljö och en vinnarkultur. 

Så jobbar inte vi i Kalmar FF.

Vi gallrar inte bort spelare efter säsongen.

Men ibland kan det vara som så att det bedöms som att det blir svårt för en spelare att mitt i säsongen kliva in i verksamheten eftersom skillnaderna i utvecklingen är för stora. Och det blir inte rättvist – varken mot spelaren själv och gruppen i övrigt.

Men det är ju ett beslut som inte är ristat i sten. När tidpunkten är bättre är förutsättningarna kanske annorlunda.

När min dotter ville börja med gymnastik fick hon först bli uppsatt på en väntelista och när platser väl blev lediga placerades hon och en kompis till henne i två olika grupper. Min dotter ansågs kunna mer än hennes kompis och därför fick min dotter gå i en grupp som sysslade med svårare moment och hennes kompis fick börja i en enklare grupp. Det var ju inte heller så att hon direkt kunde vara med på tävlingar eller uppvisningar, det fick hon vara först när tränarna ansåg att hon kunde det som krävdes.

Jag kan bara tänka mig vilket liv det skulle bli om vi i Kalmar FF satte ihop grupper utifrån liknande premisser. Eller sa att en spelare i något av våra ungdomslag inte fick spela matcher innan våra tränare bedömde att de kunde tillräckligt mycket. ”Urval! Elittänk!”

Att det blir som i fallet som beskrivs i insändaren är något vi i Kalmar FF självklart mår dåligt över. Jag kan förstå känslorna som pappan har. De instinktiva. Samtidigt ser jag ju också den andra sidan av situationen. Kalmar FF har många variablar att ta hänsyn till.

En sak är dock säker, bilden som målas upp är ju ingen bild vi vill att folk ska ha av vår verksamhet.

För det är ingen rättvis bild.

Bom, bom, bom, framåt, snabbare och A-laget åker till Stockholm och får stryk av AIK och jag vet att det är en tuff match, en svår match och Nebosja, AIK:s assisterande, tycker efteråt i sociala medier att det var extra kul att AIK gjorde mål på ett långt inkast mot oss och det är en liten passning till forna tider, då vi ofta kastade långa inkast och därför ansågs som tråkiga, men nu kastar AIK långa inkast och anses inte tråkiga och allt är i rörelse, förändras och transformeras och något anses modernt för att snart bli omodernt för att snart bli modernt igen och det ligger i betraktarens ögon och allt det där och det är klart att det är trist att vi inte fått bett i tabellen, vi hade ett jobbigt fjolår och har hittills färre poäng än vid samma tidpunkt i fjol, men samtidigt, vilket jag har påpekat tidigare, är många saker så mycket bättre i föreningen nu.

Åtminstone i jämförelse med hur det var 2014.

Det är arbete som inte alltid märks direkt.

Bom, bom, bom, framåt, snabbare och vi i U 19 mötte också AIK i helgen, hemma på Guldfågeln Arena och för första gången fick vi lira inne på GFA och inte på träningsplanen bredvid och vi gick snabbt fram till 2-0 och dominans, vi ägde boll och lät AIK slita i sina defensiva förflyttningar, men fotboll är märkligt ibland, från ingenstans reducerade AIK och det som såg så säkert ut kändes plötsligt skört och AIK kvitterade av bara farten.

Vi försökte hålla bollen på backen och ta oss framåt med rappt passningsspel, AIK flyttade bollen in på vår planhalva med längre passningar, men när vi satte 3-2 strax innan paus gled matchen över i vår favör igen.

Vi kunde till slut vinna med 5-2 och det var trevligt att vara tillbaka på GFA igen.

Bom, bom, bom, framåt, snabbare, det är så jag vill att vi ska spela, både defensivt och offensivt och det börjar ta sig, stundom spelar vi något som liknar det där, åtminstone i vissa sekvenser.

Jag förberedde mig inför vår match med att besöka Crossfit Kalmar och köra Murph. För den oinvigde är Murph ett pass där man kör följande:

1.6 km löpning

100 pullups

200 pushups

300 airsquats

1.6 km löpning

Och allt iförd en väst som väger 10 kg.

Efter drygt 44 minuter var jag klar. Idag är jag lite stel i låren…

Stipendium eller stipendiat och jag skrev Henrik Rydström Stipendiumet, vilket låter helt fel när jag nu läser det och det låter onekligen bättre med Henrik Rydström Stipendiet. Eller? Kanske Henrik Rydström Stipendium?

Nej, Henrik Rydström Stipendiet.

Nåväl, jag delade ut det på Larmtorgets scen under Stadsfesten och jag är verkligen stolt över att Kalmar Kommun instiftat det. Och det kändes väldigt fint att få dela ut det till IFK Kalmars Josefine Nilsén och Kalmar FF:s Calle Johansson.

Två riktigt fina pristagare.

Josefine är allt jag inte var på planen: Teknisk, snabb, avig och målfarlig. Vid sidan av planen är hon ödmjuk och omtänksam. Två landslagsläger har det blivit, fler lär följa och hon har stora möjligheter att snart ta sig in i IFK Kalmars A-trupp.

Calle är en Iniesta-typ, bolltrygg, mångsidig, avig och med en förmåga att ta sig ur de mest bökiga situationerna. När han var med på en A-lagsträning nyligen fick han Viktor Elm över sig. Viktor är tre gånger så stor som Calle. Men vem kom ur situationen med bollen under kontroll? Jo, Calle. Han är som en sådan där TV-spelsfigur som plattas till, men som efter tre sekunder ploppat upp igen.

Här kan ni läsa om det på 24kalmar.se.

Kallskänks-Martin gifte sig med sin Gabby och det var ett bröllop värdig ett statsöverhuvud med festligheter i dagarna tre.

Det var givetvis en orgier i borgerlighet, men också vackert, fint och innerligt.

Janne Nordström och jag höll ett litet tal på bröllopsfesten, men vi var inte de enda. I princip alla gäster – ett 100-tal – talade och vi var sist ut.

Jag gillar verkligen bröllopstal. Det är en möjlighet att säga de där sakerna man annars aldrig säger.

Vi avslutade vårt tal med en personlig hälsning från Peter LeMarc till Martin och Gabby. Och eftersom Peters sång Ända till september är deras gemensamma sång betydde den hälsningen lite extra mycket för dem.

Efter drygt tre timmars sömn var det dags för bussfärd till Täby i Stockholm och match med U 19 mot just Täby FK.

Vi försöker hitta rätt nivå i belastning för våra spelare och det är ett evigt pusslande. Och just nu är pusslandet mer intrikat än någonsin.

För det första har vi i U 19 tätt mellan matcherna.

För det andra spelar ofta sex, sju spelare från U 19 även i U 21 (som har match nästan varje tisdag).

Och för det tredje har U 17 för tillfället viktiga matcher och behöver antingen låna spelare från U 19 eller behålla de som annars lånas in från U 17 till U 19.

Puh, hängde ni med?

Så i går, mot Täby, var det många nya ansikten i truppen och också i startelvan.

När vi mötte Täby på hemmaplan blev vi överraskade av sättet de spelade på. Vanligtvis spelar de flesta lagen i U 19 passningsorienterad fotboll där man försöker skapa något utifrån det egna bollinnehavet. Men Täby var inte intresserat av att ha passningar. Möjligtvis i så fall en passning tillbaka till en rättvänd spelare som sedan dunkade den långt. Mot sina två hårt jobbande anfallare.

Det är ett spel som leder till dueller, andrabollar och avblåsningar och vi hade svårt att hantera det i Kalmar. Vi fick ingen rytm i vårt spel. Trots att vi ägde matchen och hade ett övertag i antalet målchanser fick vi stryk i Kalmar med 4-2. Vår första förlust.

Täby firade så vilt att de hoppade sönder en bänk i bortalagets omklädningsrum på GFA.

När vi nu mötte Täby på bortaplan hanterade vi deras sätt att spela avsevärt bättre.

Vann förstaduellen, fick tag i andrabollen och därifrån spelade vi härlig fotboll. Snabbt, modigt och rappt passningsspel. Vi tog rättvist ledningen med 1-0.

I andrahalvlek blev det jämnare, köttigare och några av mina spelare – som precis kommit tillbaka från skador – mattades. Men vi vann med 1-0 och befäster vår andraplats i serien.

I bussen hem var det idel Premier League-matcher som killarna kollade på och det vrålades när mål gjordes eller släpptes in. Själv slumrade jag gott in. Det där bröllopet satte sina spår.

När jag slutade spela fotboll förärades jag med att Kalmar Kommun instiftade Henrik Rydström Stipendiet. Det delas ut till en talangfull fotbollsspelande tjej och kille från regionen.

I fjol gick det till Kalmar FF:s Adam Hellborg och IFK Kalmars Malin Thor.

I dag är det dags igen.

18.45 på Larmtorgsscenen på Stadsfesten. Dyk upp och hylla två unga och duktiga fotbollsspelare.

Kalmar har stadsfest och varje år redogör Barometern för artistkostnaderna. Alltså vilka summor som Kalmar stad, alltså i förlängningen vi själva, betalar för att artister ska komma hit och spela.

När man ser summorna som artisterna får kan man snabbt konstatera;

1) Det råder inte direkt kris i musikbranschen

2) Vi måste ligga jävligt avsides om det krävs dylika summor för att locka hit den typen av artister

Mest iögonfallande är att Stiftelsen – bandet som Gud glömde – får 300 000 kr för att göra en spelning i Kalmar.

300 fucking tusen kronor!

För Stiftelsen!

Det är givetvis kriminellt. Det borde i alla fall vara olagligt.

Samtidigt – om syftet med bokningen av Stiftelsen var att locka folk till Stortorget (och det var det ju) så lyckades man fullt ut. Bokningsansvariga bryr sig ju inte så mycket om vad som är bra musik (vad nu det är?). De vill ju ha ett band som lockar brett.

Och det gjorde Stiftelsen.

Hur nu DET i sin tur är möjligt är ytterligare en gåta.

Malmö FF besegrade alltså Red Bull Salzburg med 3-0 och tog sig vidare och det är fullständigt enastående. Jag tror inte alla förstår hur tufft motstånd Salzburg är. Jag såg dem en hel del i Europa League den gångna säsongen och laget körde ju stundom över sitt motstånd. Vräkte in mål.

Och man såg även mot MFF vilken nivå laget har. Men Malmö lyckades – med tur och skicklighet – manövrera ut Salzburg och jag njöt.

Tittar vi sedan på andra nordiska mästarlag så ser vi hur svårt det är. Norska Molde åkte mot Dynamo Zagreb, danska Midtjylland mot cypriotiska Apoel och finska HJK mot Astana från Kazakstan.

Och vi såg i går hur tajt det är i Europaspel, även i kvalomgångarna. Tre svenska lag blev utslagna. Blåvitt mot portugisiskt motstånd, AIK mot grekiskt och Elfsborg mot norskt.

Blåvitt och AIK säger jag inte så mycket om, men Elfsborgs insats är aningen floppbetonad. Visserligen slog de i första omgången ut ett bra danskt lag, men att få däng av Odd från Tippeligan är inte bra.

Vi i U19 vann vår match i går. 8-0 mot Syrianska. Vad jag tycker om matchen kan ni läsa här och här.