Summeringstider och för ovanlighetens skull har jag inte sammanställt en Årets bästa musik-lista för publicering i en tidning. Det har jag annars gjort för Barometerns räkning de senaste 14 (!) åren och när jag skriver det och läser det rycker jag till.

I 14 år! Så länge. Så länge?

Men i år blir det ingen lista. Åtminstone inte i Barometern.

Men jag har givetvis fastnat för en hel del bra musik under året. Och för en hel del riktigt bra musik under året.

Ny musik, men också ”gammal” musik.

För jag har återupptäckt ett band som AC/DC och lyssnat om och om igen på låtar som Back in black och Dirty deeds done dirt cheap.

Och jag har upptäckt Spotifys tipssystem med spellistor ihopsatta utifrån vissa teman och jag vet, jag vet, jag är inte direkt tidig på den pucken och jag vet, jag vet, det är inte alltid så att det kryllar av fantastiska låtar på listorna, men det har breddat min horisont en smula, jag har ramlat över låtar jag annars inte skulle ha ramlat över och man kan ibland längta efter den tid som flytt och efter blandband och Tracks, men horisonten var onekligen smalare då.

2015 var musikåret då jag äntligen hörde en Avicii-låt som jag gillade – Gonna love ya.

Och det var året då den bästa hiten tillhörde Zara Larsson. Jag har alltid sagt att en bra låt är en bra låt. Och Lush life är en förbannat bra låt. Som en pansarkula som tar sig igenom allt.

Annars, då?

De bästa plattorna? Här kommer de som gjort störst intryck på mig. Givetvis av plattorna jag hunnit lyssna på. Det finns antagligen väldigt många bra plattor som gått mig förbi. Plattorna här nedan är ej rangordnade inbördes. De har bara helt enkelt varit bra.

Florence + The Machine – How big, how blue, how beautiful

The Libertines – Anthems for doomed youth

Elin Ruth – Christmas is a drag

Anna Ternheim – For the young

Jason Isbell – Something more than free

Lana Del Rey – Honeymoon

Mumford & Sons – Wilder mind

Bill Fay – Who is the sender?

Van Morrison – Duets: Re-working the catalogue

Joel Alme – Flyktligan

De bästa låtarna?

Här nedan kommer några av dem.

Kodaline – Everything works out in the end

Kitok – Halleluja (krossa eller krossas)

Marigold – Allt kommer bli bra

Jack Moy & Glöden – Drugs and other stuff

Mumford & Sons – Ditmas

DutchParty – Lucky with you

Sivert Hoyem – Sleepwalking man

Some peace of mind – Van Morrison, Bobby Womack.

Mild blood – Broken Back.

Frozen Pines – Lord Huron

Saknar du mig? – Emil Jensen

Anywhere Loud – Imperial State Electric

Out of the woods – Ryan Adams

 Och här nedan är en lista med nämnda låtar samt ytterligare några som jag ofta har lyssnat på under 2015.

 Och som en liten bonus, en spellista som jag sammanställt utifrån tidningen Sonics årsbästalista.

Helger och ledighet och vi tränade fram till den 18/12, sedan fick spelarna ledigt fram till den 7/1 och det är kanske för länge, vi hade kanske kunnat kräva att spelarna skulle vara tillbaka i tjänst efter en vecka eller en och en halv, men jag vet inte, det är nog något som förväntas av spelarna, att de ska få ledigt över jul och nyår, men min personliga åsikt är att vi skulle kunna träna också då.
Jag vet, jag vet, många bor inte i Kalmar och åker hem till nära och kära och allt det där.
Men det hinner de göra om vi är lediga en och en halv vecka också.
Eller är jag bara grinig numera.
Jag har märkt att jag i alla fall blivit allt mindre tålmodig. Jag vill att saker och ting ska ske nu. Direkt.
Övriga ledare i tränarstaben skämtar om att jag mejlar dem eller sms:ar dem mitt i natten. Men jag jobbar även då och vill egentligen ha respons direkt. Det får jag givetvis inte.
Det påminner mig om Lars-Åke Lagrell, som faxade medarbetade på Fotbollförbundet mitt i nätterna. En av medarbetarna hade sin fax i sovrummet och vaknade varje gång.
Det är kanske det jag ska införa. Ett faxsystem. Så vaknar de i alla fall.
Bristen på tålamod…yttrar sig också i att jag inte pallar med hafsigt utförande på fotbollsplanen. Ska vi köra så ska vi köra ordentligt. Alltså, förstå mig rätt, sådan har jag alltid mer eller mindre varit, men det har eskalerat på sistone. Jag vill alltid ha mer och bättre av spelarna. Det är mitt sockerberoende.
U 19 körde frivillig träning i Brännarhallen, jag hängde på och spelarna kom från julmaten och julmyset och kolliderade med mitt temperament. För det var halvdant spel och det var halvdant jobb och jag fick bryta träningen, läxa upp dem och det var först när jag kom hem som jag insåg att jag kanske hade gått till överdrift.
För att fullt ut få ordning på frustrationsnivån tog jag mig an Emin Nouri. Han ville haka på när jag körde ett Crossfitpass och jag sa inte nej.
Rasmus Sjöstedt, numera i Falkenbergs FF, skulle ha följt med, men lämnade ett sent återbud (grr).
Vi körde ett ihop-pass, där en av oss gjorde övningen, den andre ”vilade” genom att hålla en kettlebell (24 kg) i luften. Släppte man ner den blev det 10 burpees i bestraffning.
Det vi körde var följande:

50  x wallballs
50 x knees to elbows
1000 meter rodd
50 front squat (40 kg)
50 armhävningar
50 utfallssteg med viktplanta i händerna
50 pullups.

Jag var tvungen att köra klart övning ett innan Emin tog sig an samma övning. Medan jag körde bar Emin alltså på sin kettlebell.
Sedan körde jag klart övning två innan Emin fick köra samma övning.

Mustigt.

Vi kan ju alltid göra mer, annorlunda, bättre och när Melker Hallberg blir utlånad till Hammarby IF tycker en del folk att vi gjort fel som inte löser så att han hamnar hos oss istället.

Men många har inte hela bilden klar för sig.

Att det handlar om en utlåning till slutet av maj. 12 allsvenska matcher. Sedan ska Melker tillbaka till Udinese. Och många räknar inte in i bilden att vi har ett på papperet starkt centralt mittfält med inte minst Rasmus Elm och Ismael. Det var i så fall just där Melker skulle in.

Men i en förenklad verklighet borde vi tillgodose allas önskemål. Låna Melker, men utan att behöva ställa Rasmus eller Ismael åt sidan och utan att förändra vårt sätt att spela radikalt.

Å andra sidan, alla dessa åsikter är ju underbara. Även om det ibland, om man känner till alla parametrar som ligger till grund för ett beslut, kan bli vansinnigt irriterande.

Vansinnigt irriterande på ett härligt sätt.

A-truppen har julledigt. U 19 likaså, men Steglander har bokat tider i Brännarhallen. Men det handlar inte om några regelrätta träningar, utan om att träffas och lira och både Steglander och jag har passat på att vara med och igår delade vi in lagen åldersmässigt och Stegen och jag hamnade på samma lag och det blev givetvis en solklar seger för farbröderna.

Jag bidrog emellertid inte så mycket.

Jag opererade min tumme för drygt två månader sedan och ska helst vara försiktig med den. Ologiskt nog stod jag därför i mål. De gånger jag sökte mig upp i banan bommade jag det mesta.

Jag hann också medverka i en podd. Östermalmsbetongen. Som ni kan lyssna på här:

.

Barometern-OT skriver idag om vår skadeproblematik under 2015. Att vi nu identifierat svagheterna från 2015 och kommit fram till att det var träningsfrånvaron som ställde till det för oss.

Det är en sak.

När vi analyserade 2015 var det givetvis fler saker som inte var tillfredsställande. Men träningsfrånvaron var onekligen ett problem. För är bärande spelare borta ofta blir taktik, kommunikation och andra oviktiga komponenter lidande.

Felet man gör när spelare blir skadade är att man börjar träna med handbromsen i. Man tar bort moment, man blir försiktig och man får kanske en positiv effekt kortsiktigt. Spelare skadar sig inte eftersom de inte utsätts för någon belastning.

Samtidigt utvecklas de inte heller. Man uppnår aldrig någon träningseffekt. Och i slutskedet av matcher har man ingen kraft eller ork.

Där hamnade vi efter sommaren 2015.

Nu vill vi kunna träna hårt (men vid rätt tillfälle) och med ett långsiktigt fokus. Vi vill ha skadefria spelare, men vi vill samtidigt utveckla dem, flytta fram deras gränser.

Det var ett område som jag kände att jag hade en del att tillföra och Peter Swärdh har varit totalt prestigelös i frågan. Han har verkligen lyssnat på mina tankar och ihop med övriga i tränarstaben har vi hittills jobbat utifrån en periodisering som skiljer sig från hur vi tidigare gjort i Kalmar FF.

Jag är en smula imponerade av den egenskapen hos Peter. Att han inte har några problem att lyssna på en färsk och hetsig tränare som jag själv.

Det var annars en farhåga jag hade när jag gick in i det här. Att jag skulle bli som många andra assisterande tränare, marginaliserad och tandlös. Men Peter har som sagt låtit mig ta plats.

Det har varit två kalla dagar och det har ångat från spelarnas varma kroppar när vi tränat på Gastens konstgräs och jag har – som den frusna själ jag är – haft hundratals plagg på mig, men Peter kör alltid samma stil; tunna byxor, gymnastikskor, underställströja, en t-shirt och sedan en vindjacka. Och aldrig mössa. Oavsett om det är 25 grader varmt eller 4 minus.

Vi körde konditionsspel och det blev hetsigt och det gnälldes och gnyddes och jag dömde på en plan och jag missade kanske en frispark vid något tillfälle, men vadå, vi kör på, gilla läget, sluta gnälla, ny situation, skärp dig! och när det börjar brinna i spelarna, när det börjar brinna på rätt sätt, då är det underbart och allt det där är också en fråga om hur skicklig man är som tränare. Att hålla det inom rimliga gränser. Driva spelarna till gränsen och ibland över. Men alltid utifrån våra premisser. Inte utifrån den enskilda individens.

Jag dansar inte. Jag förstår inte Let´s Dance. Men det klippet tycker jag är fantastiskt. En liten kille utmanar en erfaren dansare och slår alla med häpnad.

Och om vi ändå pratar om bra klipp. Hittade det här, från när Goran Ivanisevic äntligen fick vinna Wimbledon. Han hade förlorat två Wimbledonfinaler tidigare och ska här serva hem turneringen. Men blandar serveas med dubbelfel och det är gastkramande att se.

Man stretar på, man uppfylls av det vardagliga och det är behagligt, livsnödvändigt, men det är också nödvändigt att ibland titta upp, titta sig omkring.

Ibland behöver man också hjälp med att göra det. Som när jag läste Fredrik Virtanens krönika.

Den är perspektivöppnande.

Jag sitter och kollar på ett sammandrag från US Open-finalen 1988.

. Mellan Mats Wilander och Ivan Lendl. Jag läser just nu När vi var bäst, som handlar om det svenska tennisundret och jag har precis gått igenom partiet som handlar om Wilanders problem med att besegra Lendl. Lendl hade en stor forehand och Wilander blev ofta kort med sin backhand. Vilket innebar att Lendl kunde bomba in poängen. Inför säsongen 1988 nötte Wilander in ett nytt vapen. En djup slice. Som Lendl inte kunde attackera på.

Det blev lyckat. Wilander vann US Open-finalen i fem set.

När jag läste boken började jag leta klipp från de gamla matcherna. Och hittade hela matcher. Till och med från Sveriges Davis Cup-vinst 1975. Det är fantastiskt att kunna se de där matcherna som man läst och hört så mycket om. Fascinerande.

I övrigt, vi är klara med träningsvecka nummer två och vi flyttar successivt fram positionerna. Samtidigt blev det klart att Ludde Öhman, efter sju säsonger, lämnar oss för spel i japanska ligan. Vad kan man säga om det? Tja, det är så det fungerar. Det är i sig inget konstigt att en spelare efter sju säsonger är sugen på något nytt. Jag kan visserligen tycka att för Luddes egen utveckling hade det varit bäst att få en hel säsong som ordinarie, men vem är jag att döma hans val? Och vi i Kalmar FF kan tycka att själva förloppet, med väldigt tveksamt agerande från Luddes rådgivare, solkade ner affären en smula, men vi önskar samtidigt Ludde lycka till.

Detsamma gör vi med Melker Hallberg. Udinese ville låna ut honom, Hammarby anmälde sitt intresse, vi gjorde detsamma och jag och Swärdh satt i samtal med Melker och eftersom jag känner honom väl var det egentligen inga konstigheter. Han vill spela centralt på mittfältet, vi ser honom också främst som en central mittfältare, men det är också en position där vi redan har väldigt skickliga spelare. Vilket Melker givetvis insåg. Vi kunde inte ge honom några definitiva garantier på att en av de platserna i startelvan skulle bli hans och när sedan Udinese kom överens med Bajen, ja, då blev det där Melker hamnade.

Förresten, för en vecka sedan medverkade jag i Barometerns web-TV. Det publicerades i går och går att se här.

Förresten #2, kul att Fabio får pryda årskorten. I en intervju på 24kalmar förklarar han att det är en ära.

Det är ju alltid lätt att vara efterklok. Att komma med rätt svar när man vet hur det slutade.

Fast frågan är om vi kan säga något definitivt efter Malmö FF:s 8-0-förlust mot Real Madrid i Champions League.

Vi kan påstå att svensk klubblagsfotboll är usel, men samtidigt var det inte länge sedan – när MFF slog Shaktar – vi sa det motsatta.

Vi kan påstå att Malmö FF är uselt, men samtidigt har MFF hanterat mängder av spelareförsäljningen, tagit två SM-guld på tre säsonger och tagit sig in i Champions Leagues gruppspel två år i rad.

Det är svårt att även i efterhand komma med några definitiva svar.

Men jag kommer inte ifrån känslan att Malmö FF någonstans gick vilse på vägen.

Att Malmö FF rycktes med av festen, av de där stunderna då allt fungerade och glömde bort grunden.

Malmö FF har gått från att vara ett vackert spelande kollektiv, med en tydlig spelidé till att spela på chans och ostrukturerat.

När Markus Rosenberg kritiserade AIK för att bara spela långt när AIK slog MFF i höstas var det en smula ironiskt. För också MFF spelar numera långt. Väldigt långt.

Jag tycker mig se en skillnad i MFF:s spel bara sedan i våras. En skillnad till det sämre.

Jag tror att det är väldigt lätt att hamna där. Man får smak på festen, på fyrverkerierna och glömmer bort att det alltid är noggrannheten i vardagen som i slutändan räknas.

MFF började slarva med detaljerna.

Dock – MFF har som inget annat svenskt lag de senaste 18 åren manövrerat ut högkvalitativa lag i Europaspel. MFF har besegrat Salzburg två gånger om, Celtic, Olympiakos och Shaktar. Till det har man gjort starka insatser på hemmaplan mot Atletico Madrid och Juventus.

Men det tycks som om man inte riktigt gjort analysarbetet efter de goda insatserna. Det tycks som om man inte riktigt förstått hur man lyckats prestera bra i de här matcherna och därför inte kunnat bygga vidare på det. Utan istället har man alltså ryckts med, hej och hå vad bra vi är och gått ut mot världslag och bjudit på ytor, lägen och chanser.

Och blivit brutalt straffade.

Om Malmö FF gång efter gång spelar matcher på storlagens villkor ska det till en sanslös tur om man kommer undan med livet i behåll. Det MFF borde ha försökt att göra var att få till längre sekvenser i de här matcherna då matcherna spelades på MFF:s villkor. Det hade kanske inte inneburit att MFF tagit poäng på Real Madrid eller PSG. Men det hade definitivt stoppat blödningarna.

Sedan är det svårt att komma ifrån att MFF under hösten blivit alltmer desillusionerat. Det har synts i Allsvenskan och det har synts när laget hamnat i underläge i Champions League. Då har inte moralen, karaktären och den unisona viljan att slåss för sin existens gått att frammana fullt ut.

Förstå mig rätt. MFF-spelarna har slitit och kämpat. Men inte med den övertygelsen som är nödvändig mot världslag.

Vi kan inte enbart bedöma MFF för vad man har presterat de senaste månaderna. Vi måste sätta in det i ett längre perspektiv. Då är det fortfarande ett imponerande arbete man har utfört.

Men Malmö FF lär oss också hur bräcklig framgång är. Hur snabbt några procent kan försvinna och att det sedan är tillräckligt för att allt ska falla ihop.

För Malmö FF återstår en stor utmaning. Hur samlar man ihop spillrorna? Hur tar man med sig det som faktiskt varit eminent och gör det ännu bättre? Och hur undviker man att gå i framgångens fälla igen?

Min första vecka som en i tränarteamet kring A-laget och dagarna har börjat vid 07.45, jag tänder upp på Swärds och mitt kontor på GFA, jag hämtar en kaffe och Swärdh kommer snart också in, sedan dyker övriga upp och den ena saken hakar in i den andra och vid 08.30 är det frukost med spelarna och klockan 10.00 startar träningen och vi har hittills undvikit att köra fullständigt slut på spelarna.

Varför, undrar du? Ska de inte piskas fram direkt och ska ni inte bygga en järnfysik på dem?

Jodå, vi ska bygga en järnfysik. Men man bygger inte järnfysik genom att ta genvägar. Man bygger inte järnfysik genom att stressa fram den. Om man lägger på för stor belastning direkt kommer spelarna bli slitna (och slitna spelare klarar sällan av att spela fotboll i hög fart – alltså lär de sig att spela fotboll i låg fart och det vill vi ju ej) och risken för skador ökar.

Samtidigt – vi vill inte heller ha för mild belastning. Vi vill öka gradvis och vi vill hitta rätt i belastningen.

Hur bra man lyckas med det här avgörs alltid utifrån hur bra man är som tränare. Hur mycket kunskap har man, hur duktig är man på att omsätta den kunskapen till handling, kan man få spelarna att förstå och så vidare och så vidare.

Efter fotbollsträningen åt vi lunch, spelarna fick vila lite innan vi hade ett styrketräningspass och det handlar också om att göra rätt, att återigen hitta rätt i belastningen för att få ut största möjliga effekt och Rasmus Elm hade ordnat ett mjuktennisset – rack, bollar, nät – och när spelarna hade tränat klart och lämnat gymmet kollade Swärdh och jag noggrant så att inga spelare hade dröjt sig kvar och sedan plockade vi fram rack, boll och nät och började spela. Swärdh imponerade med sin raka stilrena enhandsbackhand, den påminde stundom om Wawrinkas. Jag jobbade mest med min forehand och försökte utnyttja Swärdhs relativa orörlighet i djupled. Vi skulle bara bolla en kort stund.

Det blev avsevärt längre än så.

Men säg ingenting till spelarna. Officiellt lirar vi givetvis inte mjuktennis i gymmet på GFA.

Om ni inte kunde närvara vid Raymond Verheijens utbildning i Stockholm nyligen – här kommer ett litet substitut.

Olof Lunds initierade podd med Verheijen. Lyssna här.