Buss genom Sverige och jag byter ställning, jag flyttar fötterna, benen, omfördelar vikten för att väcka en sovande fot och bakom mig sitter målvaktstränare-Donald och jag frågar honom om det är okej att jag skjuter bak mitt ryggstöd och han nickar och sedan somnar jag. Och sover hela vägen till Norrköping.
Buss genom ett grönskande Sverige, genom ett vackert Sverige och Winnerbäck sjunger om hur han flyger över skog, skog, skog, vi åker istället buss genom skog, skog, skog och Peter och jag pratar en stund om gårdagens match mot Djurgårdens IF, vi vann träningsmatchen med 2-0 och det såg stabilt ut.
Vi fick skjuta på matchen eftersom vår spelarbuss fastnade i trafiken i Kungens kurva. En bilolycka stoppade upp flödet, men trots den ofrivilliga tiden i bussen såg vi någorlunda pigga ut. Det var mitt budskap till dem innan uppvärmningen, ”vi är pigga, starka och glada och ska löpa mycket, det är de enda tankarna vi får ha”.
I första halvlek slarvade vi inledningsvis och gav DIF en hel del fina omställningslägen på oss. Men DIF var ej skarpt och tog nästan alltid fel beslut och vi undkom att bli sårade.
Stefan Larsson prickade David Elms panna med ett fantastiskt inlägg och David nicklobbade snyggt in 1-0.
Chansmässigt var det tämligen skralt åt båda håll. Även om känslan var att vi kontrollerade matchen i större utsträckning än vad DIF gjorde.
Vi genomförde tre förutbestämda byten inför den andra halvleken och gjorde sedan ytterligare byten tidigt i andra halvlek. I andra halvlek satte vi 2-0 och i slutskedet var vi närmare ett tredje mål än DIF var en reducering.
Efter matchen var det buss till Hard Rock Café där vi ihop med DIF-gänget kollade på Sveriges match mot Belgien, men det slutade i ett slags antiklimax.
Sverige gjorde ett försök, Sverige klev ut med en vilja att ta initiativ, men det räckte inte riktigt. Intrycket var att för mycket skedde på chans och utlämnandes till individuella stordåd, men när den störste spelaren inte förmådde utföra ens mindre dåd blev utfallet för skralt.
Sverige kom sist i gruppen, gjorde inte ett enda mål av egen kraft och när spelarna säger att det är tufft att skapa målchanser mot så bra lag som Italien och Belgien har de missförstått poängen med mästerskap. Det ska ju vara jävligt bra lag i ett mästerskap!
Vi stannade kvar i Stockholm och morgonen efter höll Fys-Carlén i en återhämtningsträning i en park vid Globen. Jag tog hand om killarna som inte spelade så mycket. Till deras förtjusning. In i hotellets gym, fram med varsin kettlebell. Och sedan fick de köra – så snabbt som möjligt – 21 repetitioner av höga KB-svingar. Sedan 21 repetitioner av burpees. Sedan 15 repetitioner av KB-svingar och burpees. Och sedan 9 repetitioner av KB-svingar och burpees. Utan vila.
När de hade gjort det en gång fick de vila i fyra minuter. För att sedan göra allt en gång till.
Sammanlagt alltså 90 höga KB-svingar och 90 burpees.
Killarna kröp ur gymmet.
Men vafalls, det är ju inte fotboll, tänker du? Nej, men ibland måste man flytta fram mentala gränser och ibland måste man pressa dem fysiskt och av olika anledningar går det inte alltid att vara på en fotbollsplan och använda en boll.
Och nu alltså buss genom Sverige. På väg hem. Med Kent i lurarna. Imorgon är det midsommarafton. Jag funderar på att lägga in extraträning för några av spelarna. Det är nog populärt.

Ny tur mot Stockholm, det var dags för ett nytt besök hos Gomorron Sverige i SVT och jag passade på att kvällen innan gästspela hos Superlive.
Jag körde ju en hel del sändningar i ett liknande format under Europa League 2014-15 och jag gillar det. Det ska vara som om man sitter hemma i soffan, det ska vara lite från en höft, men nu saknades exempelvis Olof Lundh, vilket gjorde det mindre…hetsigt. Inte lika många hugg. På gott och ont.
Å andra sidan fick vi med både Ekwall och Lundh på länk från Frankrike och herregud, vad de öste på med svärdshugg mot undertecknad!
Det var en njutning att se och höra.
Jag hann med att säga både det ena och andra under sändningen, bland annat deklarerade jag att mitt mål var att göra Kalmar FF till Sveriges bästa zenbuddhistiska lag. Här kan ni se en del.

Morgonen efter, tidig uppstigning, taxin hämtade mig 06.40 och sedan var det dags för Gomorron Sverige och i sminket hälsade jag på Jan Björklund och det är alltid en märklig situation när vi gäster stöter in i varandra. Jag vet ju vem Jan Björklund är, han vet antagligen inte vem jag är, men eftersom vi båda ska gästa samma program finns det en koppling och vi hälsar på varandra. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt var också på plats, de skulle diskutera Storbritanniens omröstning om EU och Björklund tog Sjöstedt i hand med Sjöstedt, som satt i soffan, och konstaterade att ”det är tidigt”.
Jonas Sjöstedt nickade.
Sedan stod jag fyra meter ifrån dem i studion och lyssnade på deras diskussion, när de var klara var det blixtsnabbt platsbyte och sedan var det min tur.

Jag tycker att jag fick sagt det jag ville ha sagt. Vi pratade givetvis om Sveriges match mot Belgien. Och om det faktum att Zlatan har deklarerat att han ska sluta i landslaget.

Det går att se inslaget här.
På väg ut från SVT-huset hälsade jag på min numera mycket goda vän, Bolibompa-draken. Som tyvärr var skadad.

Bra fotboll, vad är det? Egentligen? Det ligger ju i betraktarens ögon, men ibland blir det för abstrakt, luddigt och konturlöst. Det finns inga parametrar att förhålla sig till.

Jag antar att det är därför som det ofta slutar i en väldigt förenklad diskussion – vinner man så är det bra fotboll, förlorar man så är det dålig fotboll.

Det är som straffdiskussionen jag hade med Ekwall och Lundh för några år sedan. En straff som går in är en bra straff och en straff som inte går in är en dålig straff, tyckte de.

Jag ansåg och anser fortfarande att det finns fler nyanser i frågan. Jag kan slå en straff på ett väldigt bra sätt, men ändå missa. Eftersom det också finns en målvakt som kan göra en ännu bättre prestation.

Men betyder det då att straffen som helhet är dålig, trots att prestationen (själva aktionen) är bra?

Resultatet är alltid styrande för hur man uppfattar utkomsten av något. Så klart.

Men för mig är det inte enbart resultatet som styr min uppfattning.

Vinna till varje pris, nej tack.

Snarare vinna på sina egna premisser.

Och spela på ett sätt som i längden ökar sannolikheten för att vinna.

Som spelare kunde jag aldrig fullt ut njuta av en seger som tillkom efter uselt spel och där motståndarna egentligen borde ha vunnit. För jag förstod att det inte håller i längden.

Som tränare måste man ha en tydlig bild av hur man vill agera ute på planen. På hur man vill att matchen ska se ut. Och det är utifrån den bilden som man sedan bedömer hur bra match man gjort.

Som åskådare styrs man många gånger av mer godtyckliga faktorer.

Jag har inte sett alla matcher hittills i EM, men jag har sett väldigt många. Och det lag som spelat den mest flödande fotbollen är Portugal. Men Portugal har inte vunnit någon match än. Betyder det att de spelat dålig fotboll?

Igår bommade Ronaldo en straff i slutskedet av matchen. Och det slutade 0-0. Om Ronaldo hade gjort mål och Portugal hade vunnit matchen, hade Portugal plötsligt då gjort en bra match?

För första gången kände jag kraftiga sympatier med Ronaldo. Han har annars inte varit min favorit. Men igår kände jag med honom. Jag vet inte riktigt varför, men han kändes…mänsklig.

Sverige, då? Äh, det mesta är sagt och skrivet. När inte Zlatan är magiskt bra – som han varit i många matcher de senaste åren – syns det mediokra hos övriga tydligare.

EM körde igång och jag tycker verkligen om mästerskap. Jag gästade Fotbollskanalens Superlive och nämnde just det, att det är härligt när matcher hela tiden puttrar i bakgrunden.

Annars är det generella intrycket att de mindre nationerna inte är så svaga som man luras att tro. Rumänien, Albanien, exempelvis, har verkligen kvaliteter och egentligen borde jag inte vara överraskad. För när det gäller landslag så går det ju inte att köpa ihop de bästa och starkaste spelarna. Det blir mer…demokratiskt och utspritt. På gott och ont.

Jag messade med Etrit Berisha kvällen innan Albaniens match mot Schweiz och vi skrev lite efter också. Han var givetvis besviken över baklängesmålet, där han kom ut fel på en hörna. Samtidigt vittnar det om hans mentala styrka, när han efter det tidiga misstaget reser sig och sedan gör en riktigt vass match.

Sverige klev ut mot Irland och det såg ut som så många gånger under Hamrén. Tafatt, förvirrat och fegt. Återigen behövde laget försättas i en situation där de mentalt inte hade något att förlora. Och där hamnade Sverige genom Irlands förstahalvlek och deras ledningsmål i inledningen av andra halvlek.

I en kombination med att Irland stannade upp en smula fick Sverige plötsligt mer mod. Och kunde jämna ut spelet och skapa ett gäng nästan-lägen.

Men det är oroväckande att Hamrén och hans ledargäng inte lyckades skapa rätt tankar i spelarnas huvuden. Jag vet inte hur många gånger jag sett det tidigare under Hamréns chefsskap.

Det har på förhand talats om att allt är fantastiskt, hur de ska njuta och att det bara är underbart. Sedan visar det sig vara det motsatta.

Dock – mot Belgien och Italien är det helt andra förutsättningar. Belgien och Italien är avsevärt starkare lag än Irland, men det kan göra det – paradoxalt nog – lättare för Sverige.

Om Irland vinner dueller och äger bollen mot oss tycker alla supportrar och journalister och i förlängningen spelarna själva att det är för jäkligt, så ska det ju inte se ut och spelarna dräneras på energi.

Om det ser ut på samma sätt mot Belgien och Italien är allt i sin ordning, varje svensk passning som går fram är en bonus, varje gång man tittar på Italien eller Belgiens mål kommer supportrarna jubla och allt det där kommer ge energi. Och då blir det så mycket enklare att spela.

Irland är inte riktigt så svagt som många trodde.

Och Italien och Belgien är inte riktigt så starka som man lätt kan inbilla sig.

Om ni har långtråkigt kan ni läsa Erik Nivas syn på matchen här..

Och om ni fortfarande vill läsa om fotboll intervjuades jag om tränaryrket av Fotbolldirekt.

Återstart, nystart eller bara en rak och enkel start. Efter tio dagars ledighet var det dags för träning igen och vi samlades för frukost på GFA 08.30 och det var gott att se spelarna igen.
Alla var dock ej på plats.
Till exempel saknade Svante Ingelsson, Calle Johansson och Sebastian Starke Hedlund – samtliga hade varit och spelat landskamper när övriga var lediga. Och fick därför sin ledighet nu.
Vi valde att mjukstarta, starta om maskinerna igen och det såg spelsuget ut, det såg lätt ut, men kanske inte för alla, när jag körde Rondo med spelarna var det en och annan som åkte på tunnlar i en utsträckning som borde generera i dålig nattsömn för dem.
Efter lunchen hörde Mix Megapol av sig, Kalmar hade blivit utsett till Årets svenska sommarstad för andra året i rad, vad hade jag att säga om det? Vad var det som var så bra med Kalmar, egentligen?
– Öland, svarade jag.
På kvällen blev det för min del flyg till Stockholm. Jag ska gästa Godmorgon Sverige imorgon. Tidigt. 06.45. Och sedan vara med i Sportnytt två timmar senare. Prata EM. Det ska bli kul. Hoppas jag.
Jag är ju ingen morgonmänniska. Jag kommer kanske prata ännu segare än vanligt.

Semester, tid för återhämtning och jag vet att det är viktigt och bra och allt det där, att slappna av och andas ut, men jag har samtidigt blivit duktig på att hålla andan, köra på, gå vidare och ibland också sticka huvudet i sanden och det är med andra ord en aningen tudelat att vara ledig.

Men redan den första dagen på charterhotellet i ett land i Medelhavet andades jag ut.

Och det var riktigt skönt.

Nästan behagligt.

Att andas ut.

Och så tog jag ett andetag. Och ett till. Och bad i poolen varvades med bad i ett löjligt klart hav och sedan slumrade jag i solstolen. Slumrade. Somnade. Vaknade. Och märkte hur trött jag var.

Så jag lät mig vara trött.

Och få distans till det som ibland nästan slukar en. Inte minst det fotbollsmässiga.

Det visade sig dock finnas ett utegym drygt 100 meter bakom vårt boende. Så helt stilla var jag inte. En morgon blev det 100 pullups, 100 dips, 100 airsquats, 100 pushups och 100 airsquats.

Och sista dagen hittade jag en stor låda vid uterummet. Som innehöll kettlebells, skivstänger och vikter och jag kunde lyfta en stund, i solen, i hettan.

Men efter det slumrade jag på nytt i solstolen. Somnade. Vaknade upp. Men nu lite mindre trött.

Och efter en hel dag i solen, i havet sov jag en hel natt utan att vakna.

I mitt huvud formar jag emellertid min Spelmodell. Om jag någon gång blir huvudtränare någonstans, hur vill jag då att mina spelare ska agera, hur vill jag då att mitt lag ska spela?

Jag tror stenhårt på tydlighet. På att styra spelarna. De första månaderna, kanske första året nästan överdrivet. Och att kräva av varje spelare att allt de gör, varje individuell handling ska ske inom kollektivets kontext, ska öka och göra det bättre för laget. Annars finns det inget utrymme för det.

För två år sedan, när jag började som som tränare, hade jag ingen aning om hur jag ville ha det. I fjol, ihop med Johan Steglander, började jag hitta något som fick mig att nicka gillande. Både när det gäller träningsmetoder, inlärningsprocess och agerande i matchsituationer.

Det är den grunden jag utvecklar. Och en sak tar jag med mig från Nanne Bergstrand. En sak som jag aldrig hittat så tydligt hos någon annan tränare som hos Nanne. Kaizen. Ständig, oupphörlig förbättring.

Det jag tror på nu måste ständigt ifrågasättas, analyseras och utvecklas.

Så jag läser, funderar och skänker beundrande tankar till fotbollshjärnor som Jimmy Hogan, Boris Arkadiev, Béla Guttmann, Viktor Maslov, Eduard Malofeev, Vic Buckingham, Valeriy Lobanovskyi, Rinus Michels, Johan Cruyff, Arrigo Sacchi, Marcelo Bielsa och givetvis Pep Guardiola.

Mäktiga, nydanande, revolutionerande och inspirerande tränare.