Livet som fotbollstränare är ett märkligt liv och det är emotionellt instabilt.
Ena dagen vinner vi med A-laget och allt blir lätt och studsigt, nästa dag förlorar vi med U 21 och problemen hopar sig. Eller är det tvärtom, A-laget får stryk och det är misär och U 21 klipper Häcken och allting ljusnar.

Nu är inte resultaten allt – faktiskt – men det är trots allt en stor indikator på det vi håller på med och vi var i Stockholm igår för att möta Hammarby IF:s U 21-gäng.
Vi vann den södra allsvenska U 21-serien, Norrköping den norra och när serierna var slut väntade A-slutspel för de tre bästa lagen i respektive serie. Vi hamnade med Bajen, DIF och HBK. Dubbelmöte och vinnaren går till SM-final.

U 21-matcher har en tendens att svaja, spelare byts ut från den ena veckan till den andra, jag som coach har inte laget i daglig träning, det är svårt att pränta in tydliga mönster, men tidigare under året har vi allt som oftast fått till det vi vill få till i matcherna. Och vann alltså serien.
Vi gick in i slutspelet med en känsla att vi tillhör favoriterna.
Och hur många gånger får man möjligheten att gå in i en slutfas av en säsong med känslan att vi faktiskt kan vinna ett SM-guld?
Om än på U 21-nivå.

Men vi fick först bara 0-0 mot HBK, i en match som vi i andra halvlek dominerade.
Sedan förlorade vi med 1-0 på bortaplan mot DIF, i en hyfsat jämn match, men där DIF var snäppet starkare i slutskedet av matchen.
Hemma mot Bajen tyckte vi att vi nog borde ha vunnit. När jag pratade med Nanne efter gårdagens match sa han, angående den matchen, att rapporterna han fick var att Hammarby då ”inte kom över egen planhalva sista 30”.
Ändå fick vi stryk med 1-0.

Och igår, mot Hammarby IF på Årsta IP, blev det en ny förlust – 3-0 till Hammarby.
Jag kan snacka hur mycket som helst om utveckling och om att resultatet inte är det centrala. Men när vår prestation, som igår, inte heller är bra, då gör det ont i tränarhjärtat.
Och jag känner mitt ansvar.

Och i det fallet handlar det kanske inte extremt mycket om resultatet, utan mer om att jag vill ge mina spelare den där härliga känslan att de har kontroll, att de är bra, att de dominerar ute på planen och jag vet ju också vilka drömmar de har och att de spela fyra matcher, inte vinna en enda och inte göra ett enda mål, det känns inte bra.

Innan matchen hann jag prata med Hammarbylägret. Mats Solheim (min forne lagkamrat), Pablo Pinones Arce, Patrik Hansson (tidigare assisterande hos oss) och Erik Israelsson och det var gemytlig och välkomnande stämning på Årsta.

Mina spelare kändes pigga, motiverade och jag hade en riktigt bra föraning.
Som snabbt grusades.
Även om inte Hammarby radade upp chanser var tendensen tydlig. Hammarby IF var mer intensivt än oss. Man var snabbare in i dueller, man var snabbare inne i press, man hade en bättre förmåga att skydda bollen, man pratade mer med varandra och man löpte oftare och snabbare än vad vi gjorde.
Sådant gör ont att se. Det är bitar som jag vill ska känneteckna mitt lag.

När inte det finns där måste jag fråga mig själv; vad har jag som tränare misslyckats med?
För det är min givna åsikt – det som sker på planen är mitt ansvar.
U21-världen är ju speciell, den består ju av spelare från A-truppen och U19/17-trupperna och i den dagliga verksamheten har de olika tränare och vi tränar aldrig på det gemensamma. Vi tränar inte med syftet att lyckas i U 21-matcherna.
A-träningarna fokuserar ju på Allsvenskan och U19/17 på respektive lags matcher.

Så ser verkligheten ut och det kan ibland vara frustrerande, samtidigt finns det utmaningar i det.
Mot Hammarby lyckades jag inte vända den negativa känslan som spelarna tidigt fick i matchen. Jag kunde inte bryta passiviteten, försiktigheten, det stillastående och i bussen hem kollade jag på matchen igen (Målvakts-Donne är inte bara en eminent målvaktstränare, han ser också till att filma matcherna) och Donne, Ola R och jag satt längst fram i bussen, drack kaffe och pratade.

Buss genom kvällen, in i natten och jag somnade sent och var tillbaka på GFA vid 09.00 morgonen efter. Träning vid 10.00 och det handlade om att ingjuta mod i spelarna igen, pumpa igång livsandarna och det mjuknade upp, luckrades upp och snart fanns leendena där igen.

Jag jämförde en gång ishockey med amerikanska actionfilmer och sa så här i Sportbladet:

– Fotboll är ett väldigt intellektuellt spel. Hockey är som en hollywood-film, det smäller och exploderar men det rör sig inte på djupet. Fotboll är då som en långsam teaterpjäs som man måste sätta sig in i och förstå. Vi fotbollsspelare är de djupa, hockeyspelarna är de ytliga.
Nu har jag svårt att gå och lägga mig på kvällarna. För jag måste bara se lite till på Viasats sändningar från World Cup i ishockey.
Ingen är mer förvånad än jag själv.
För hockey är för mig medioker underhållning. Sällan några linjer i spelet, mest bök, stök och plötsligt är pucken i mål. Eller icing.
Och World Cup är en turnering som jag egentligen tämligen enkelt skulle kunna avfärda som Kalle Anka-aktig.
Turneringen spelas för första gången på 12 år och det är NHL som arrangerar – därför spelas matcherna på rinkar med NHL-mått, med NHL-regler och med NHL-domare. Åtta lag är med och utöver Kanada, USA, Tjeckien, Ryssland, Sverige och Finland två All Star-lag; Europa och Lag Nordamerika.

Och där är det Kalle Anka-aktiga. Det påminner onekligen en smula om Galenskaparna och deras VM i curling, där Nya Zeeland, Gamla Sverige och En liten del av Polen deltar.
Men ändå ser jag fram emot Viasats sändningar från turneringen. Jag nästan längtar till dem.
Det är inget extraordinärt med dem. Det är studio och det är match. Under gruppspelet i nio livetimmar i följd.

Medialandskapet har förändrats, numera ser vi på TV när det passar oss själva och många mediabolag är i kris, man famlar efter sätt att fånga tittarna, men livesändningar vinner på sin exklusivitet, du måste se det nu, nu, nu, inte sen och det skapar en känsla av upphöjdhet, av axis mundi, av Världsträdet som vi alla (nåja) samlas runt.
Förr, när det fanns en TV-tablå att följa – och om du inte följde den fick du skylla dig själv – fanns det fler tillfällen då TV-program fungerade som axis mundi, men i en fragmentarisk värld är det annorlunda.

Livesändningar – och inte minst idrottsevenemang – bryter mot det där och får oss att samlas.
Viasat brassar alltså på nio timmar av axis mundi varje kväll under gruppspelet och det är lite som humlan som inte ska kunna flyga, men flyger ändå. Ishockey ska inte kunna vara intressant under så lång tid, men det blir ändå intressant.
För det finns en genuin nyfikenhet som personifieras av programledaren Niklas Jihde. Jag minns när jag skulle göra ett test som expert hos Kanal 5 2006 (inför Royal League). Då var Niklas Jihde springpojke. Han kom och tog emot mig vid taxin, såg till att jag kom till rätt studio och hämtade kaffe. Genuint trevlig redan då.

Trevlighet kan bli utslätande, men i Jihdes fall är det en tillgång. Han får övriga i studion – allt som oftast Erik Granqvist och Rickard Wallin – att tryggt luta sig tillbaka och vara sig själva och medan sändningar glider in i den svenska natten blir samtalen allt mer initierade, naturliga och intressanta.
Hela tiden under Jihdes övervakande och han vet när han ska ställa en följdfråga och när han inte ska ställa en följdfråga och diskussionerna får möjlighet att vecklas ut.
Niklas Jihde får till och med Håkan Södergren att verka pånyttfödd och det säger egentligen allt..
Sedan är det något med hockey och öppenhet.

När så många andra sammanhang – och inte minst fotbollsvärlden – sluter sig och distanserar sig är NHL en plats där spelarna lär sig att hockeyn som produkt är beroende av media och därför är det inga problem att få stjärnorna att ställa upp både på hemma hos-reportage och på korta Frida Nordstrand-intervjuer vid rinksargen under matchuppvärmningarna.
Hockeyn förstår att det finns ett värde att fansen kommer så nära spelet som möjligt. Och låter därför en spelare i varje lag vara utrustad med en mikrofon under matcherna. Så att vi åskådare kan höra vad som sägs i båset och på isen. Och känna att vi faktiskt delar något. Axis mundi. Världsträdet.
För min del hade även Nya Zeeland, Gamla Sverige och En liten del av Polen också kunnat vara med i World Cup. Det hade betytt fler matcher och – framför allt – mer studiotid.

Buss hem från Jönköping och ytterligare en seger. Det var vääääääldigt länge sedan man kunde formulera sig på ett sådant sätt. Och skriva ”ytterligare en seger”.
Efter 1-0 mot Jönköping Södra tog vi tredje raka segern.
Vi gick in i en tuff vecka med tre matcher på sju dagar och vi visste att det fanns en måste-stämpel över dem. Östersund, Falkenberg och Jönköping Södra stod för motståndet. Två nykomlingar och jumbon.
Att förlora någon av dem vore inte bra. Att vinna dem skulle innebära en höst utan bottenångest.
Men vi gick in i veckan med en riktigt hemsk insats i bagaget, spelmässig utskåpning av Elfsborg (men turligt 1-1).
Och fick problem mot Östersund, som styrde och ställde. Men från ingenstans satte vi 1-0, direkt efter 2-0 och tre matcher senare har vi tagit nio poäng.
Fantastiskt!
Hur? Det är inte helt lätt att analysera.
För spelmässigt har vi haft en period på drygt en månad när det faktiskt inte sett så jävla bra ut. Men vi gör mål i rätt lägen, vi får tveksamheter med oss och det är kanske något man gör sig förtjänt av, jag vet inte.
För vi har tidigare haft perioder, åtminstone i vissa delar av matcher, där vi spelat bra, men inte fått något med oss och kanske är det som man säger, att det jämnar ut sig.
I en väldigt jämn serie – där det bara är topptrion och bottenduon FFF och Gefle som urskiljer sig tydligt från övriga – är vi plötsligt sexa.
Så har det inte riktigt känts under säsongen.

Dock – grabbarna ska ha en eloge som mentalt klarat av att leverera tre segrar när det har behövts som mest. Starkt.
En stor anledning till att vi trots allt är stabila är att vi har en stark centrallinje. Och, inte minst, Romario, Ismael och Rasmus, vars bolltrygghet, spelskicklighet och mod gör att vi alltid kan andas med bollen, att vi tvingar motståndarna att lägga kraft på att få tag i bollen och det gör att de har mindre kraft att attackera på oss.
Vi behöver inte vara bra, vi behöver inte göra så mycket mer i förberedelser eller taktik än att ge dem bollen.
Vilket säger en hel del om deras kvalitet.
Jönköping Södra försökte få matchen till ett knivslagsmål och kapade, sparkade och drog i oss , men vi höll oss kalla och istället var det Södra som fick en utvisad tidigt i matchen. En utvisning vi inte drog nytta av, det blev för sakta och stillastående för min smak och det uppstod några farliga lägen i vårt straffområde i andra halvlek och med lite otur hade vi fått en straff mot oss, men som sagt, det går vår väg nu och vi fick sjunga segersången för tredje matchen i följd och nu alltså buss hem till Kalmar.

Det är en märklig känsla. Vi har besegrat Östersunds FK med 2-0, det är en viktig seger, väldigt viktig och vi har segerjublat och sjungit, men ändå sitter vi nu i omklädningsrummet och undrar vad det var som hände?
Hur kunde ÖFK styra matchen så tydligt?
Vi mötte trots allt en nykomling med ett spelarmaterial som på papperet inte direkt skrämmer livet ur oss.
Det är en märklig känsla.
Det borde ju vara vi som styrde matchen, i synnerhet hemma på GFA.
Men det var det inte och det stör oss, irriterar oss.
Trots segern.
Inledningen av matchen var jämn, men successivt började ÖFK få grepp om matchen och de fick det genom sin konsekvens. De flyttade bollen med få tillslag och lockade oss till ytor för att genast byta yta och vi fick flytta framåt och bakåt och även om ÖFK inte skapade några målchanser började jag bli orolig på bänken. För jag såg våra spelares frustration.
Om vi till en början ändå kunde hålla ihop organisationen i sidled, började vi efter en stund spricka upp och ÖFK spelade igenom oss. De visste vad de gjorde och det var fascinerande att se.
Mitt i allt det här, när vi hade svårt att få tag i bollen, exploderade vi i ett fantastiskt anfall som Henri Anier avslutade rasande skickligt och vackert och så var det 1-0.
Och direkt efter fick vi en hörna, som vi misslyckades med, men Ismael vann både förstaduellen och andrabollen och skickade in 2-0.
Det var fyra underbara minuter.
Som gav oss segern.
Det är ju alltid viktigt att ta ledningen och det är ju alltid väldigt trevligt att leda med 2-0 – jag kan inte minnas när vi senast gjorde det – men det blir om möjligt än viktigare mot ett motstånd som ÖFK.
Som tålmodigt kan och vill flytta bollen.
Vi visste att ÖFK inte skulle vika från sina principer i andra halvlek och det blev avsevärt lättare rent mentalt för oss att försöka ligga rätt, flytta, flytta, flytta utan boll med en ledning i ryggen.
En ledning som direkt  början av andra halvlek höll på att försvinna.
För ÖFK hade en boll i kryssribban och sedan ett skott över från nära håll och det kändes oroligt och farligt, men det ebbade ut och vi kunde ordna tre poäng och andas ut.
Dagen efter var det träning klockan 10.00. Startelvan stannade inne i gymmet med Fys-Carlén, jag (assisterad av Jens Nilsson) höll en träning för övriga. Intensiv.
På planen bredvid körde ÖFK-spelarna restitutionsträning.

Buss till Borås och inkvartering på hotell och när jag smög ner till receptionen för att köpa en kvällskaffe – eller snarare nattkaffe – kände en kille igen mig, ”Kalmar FF, du är ju den där profilen, Rydström” och sedan pratade vi mest om Premier League.
Frukost, matchgenomgång och sedan laddning och konstgräset på Borås Arena var nytt och sviktande och trevligt och jag hade inte haft något emot att ha en liknande hemma i Kalmar. Som träningsplan vintertid.
När jag klev av planen efter vår uppvärmning hälsade jag på Lasse Nilsson, han rehabiliterade sin onda nacke och sedan hälsade jag på Stefan Andreasson, ”är du Sveriges bästa sportchef?” sa jag och han svarade att han hade tappat.
Vi ville störa Elfsborg i deras speluppbyggnad. Vi hade gjort det när vi slog dem i Svenska cupen i våras. Så vi klev högt på dem.
Men det bekom inte Elfsborg, som satte igång bollen kort ändå och när vi försökte pressa dem, spelade sig Elfsborg ur vår press, med följd att vi blev utdraget som lag. När vi försökte få fast dem på en kant drog de isär oss även i sidled och plötsligt var det hål i vår organisation lite varstans och när vi väl vann bollen var vi för trötta eller ur position fr att kunna ha ett bra passningsspel och så fick vi jaga igen.
Ändå satte vi 1-0 efter en fast situation och jag tänkte att det kanske var vår väg in i matchen.
Men Elfsborg fortsatte dominera.
Och gjorde det även efter paus. Drog isär oss i djupled och sidled och vi fick försöka täcka stora ytor och det orkade vi inte.
Det är en otäck känsla när man som spelare upplever det som att man är långt ifrån motståndarna, att man är långt ifrån varandra och det är något som dränerar en på energi. Till slut är man bara på planen. Man orkar inte ta några initiativ.
IFE:s kvittering hängde i luften och kom inte som en överraskning.
I slutet var det även ytterst nära att IFE också satte 2-1.
Vilket inte hade varit orättvist.
Ibland förstår man inte varför saker och ting sker på planen, det blir slumpartat och turbetonat. Elfsborg är det svenska lag – i konkurrens med Jönköping Södra och Östersund – som tydligast styrt matchen i den riktningen de själva önskat. Och på så sätt fått slumpen och turen på sin sida.
Om jag tittar på det som objektiv fotbollsanalytiker kan jag tycka att det är intressant.
Om jag tittar på det som assisterande tränare i Kalmar FF känner jag bara frustration. Över att bli utsatt för det.
Nu buss hem.

U21-slutspel och vi startade med match mot HBK och efter en tveksam första halvlek tog vi över efter paus och dominerade tämligen kraftigt och HBK:arna var aggressiva och ville vinna och det skreks en hel del på domaren, men jag var inte en av dem, faktiskt, men irritationen steg i mig när jag såg att domaren lät sig påverkas av att Kristoffer Fagercrantz, min forne lagkamrat, gnällde över överblivna frisparkar och plötsligt hörde jag mig själv vråla och jag blev nästan förvånad, jag skulle ju vara tyst och fokusera på vårt eget och efter matchen sa jag med ett leende till Fagge – som jag känner väldigt väl och gillar väldigt mycket – att han borde blivit utvisad och Antonio Rojas kunde inte låta bli att säga till mig ”fan, vad du snackar från bänken!”.
Och då var jag ändå lugn.
Matchen slutade 0-0 och det var en besvikelse.
Dagen efter tränade vi och det var sol och varmt och vindstilla och det blir liksom inte bättre förutsättningar än så och startelvan i U 21 samt Ismael tränade med mig och när David Elm blev kvar inne hos sjukgymnast Kjell Svensson – hans fot ömmade – innebar det att jag fick hoppa in själv i spelet och hettan ökade, de unga spelarna ville ju förnedra mig och mitt spelarjag vaknade snabbt till liv och det blev dueller och aggressivt, men kul, kul, kul och efter träningen sa Ismael att han var nöjd med mig och jag tror han menade det eller om det bara var så att han ville vara snäll.
Men jag blir fan inte yngre.
All träning sitter kvar längre i kroppen numera. Jag tränade ett pass med Hossmo BK, ett division IV-lag. Det kändes.
När jag kör Crossfit – jag och en polare följer en programmering – känns det ibland som om jag blivit demolerad och det ömmar överallt. Men efter lite uppvärmning brukar det bli bra ändå.
Men jag blir fan inte yngre.