Okej, okej, det har väl knappast undgått någon att vi har det tufft just nu. Igen.

Jag skrev i fjol, inför ett höstmöte mot HBK, att vi hade varit förskonade från ångestmatcher i drygt tio års tid. Men att vi nu fick känna på det en smula.

Nu är vi där igen.

Match mot HBK och jag skrev precis ”ångestmatcher”, men jag vill egentligen inte använda ord som ångest-, måste- eller ödesmatch.

För i mina ögon är det inte det.

Det är klart att läget är pressande.

Det är klart att om man börjar räkna på det ena eller andra och tänker att den och den kanske vinner så kan man bli…nervös.

Men jag känner stor trygghet. Vi löser det här.

Jag är också tämligen övertygad om att lagen bakom inte besitter kapacitet att ta ifatt det poängmässiga försprånget vi har.

Ibland pratar man om att 30 poäng räcker för nytt kontrakt. Vissa säsonger har det behövts 32 eller kanske 33 poäng. Efter 24 omgångar har Åtvidaberg 15 poäng, HBK 16 poäng och FFF 22. Alltså inte ens ett poäng i snitt per match. ÅFF och HBK är ju långt ifrån en poäng i snitt.

Vi har haft en strulig säsong. Skador, sjukdomar, hjärnskakningar och just nu är det en tilltufsad trupp. Men det öppnar å andra sidan upp för andra spelare. Som mina ungtuppar. Mot ÅFF debuterade Svante Ingelsson. Jag har skrivit om honom tidigare. Och nämnt att jag hade honom i U 17 i fjol. Då var han en späd fågelunge som knappt kunde göra armhävningar. Men ödmjuk, klok, smart och med en härlig attityd. Som såg åt sig instruktioner. I vår första tävlingsmatch förra året gjorde han mål från halva plan. Han såg lösningar vi andra inte riktigt såg.

Mot ÅFF var även Måns Olström och Anton Maikkula med i truppen, två spelare som också är från U 19.

Och i morgon, mot HBK, är Calle Johansson med i matchtruppen. Calle fick mitt eget stipendium i somras och är en spelare som vi tror väldigt, väldigt mycket på. Jag jämför honom med Iniesta och det fina med Calle att han har en förmåga att bli rättvänd och kan transportera bollen över stora ytor. Något som han parar ihop med stor arbetskapacitet.

Jag kan begära vad som helst från honom. Han ger mig det utan gnäll. Och han är väldigt stryktålig. Ibland jagas han över hela planen av motståndare som försöker ta bollen från honom och det är inte ofta de tar honom juste. Men Calle studsar bara upp igen.

När vi lirade Gothia Cup kunde han knappt gå på morgonen samma dag som vi skulle spela final. Semifinalen mot BP hade satt sina spår. Men Calle såg inga problem när jag frågade hur han kände sig. Det är inga problem, det känns bra”, sa han och haltade vidare med ett leende.

Sen kväll, funderingar på fotboll, mina killar spelade seriefinal mot DIF tidigare idag, vi fick stryk med 1-0 och jag analyserar och klurar och jag är besviken. Dels på mina spelares förståelse för vad som föranleder bollinnehav (många gånger handlar det om att vinna dueller och andrabollar) och dels på min egen förmåga att få dem att inse just det.

Tränar vi för mycket passningsspel, bollskicklighet och liknande och glömmer bort duellspelet? För utan en kampattityd får du sällan användning av din bollskicklighet.

Sedan funderar jag på vilka signaler jag själv sänder ut från bänken? Jag kan snabbt bli negativ. Jag känner att mitt kroppsspråk är negativt. Och givetvis känner spelarna det där. Och inte blir de bättre av det.

Samtidigt handlar det om att ha en hög kravbild, visa för dem vad som förväntas av dem. Men jag behöver nog bli bättre på att kontrollera mina känslor i matchsituationer.

I pausen förklarade jag för spelarna varför jag var besviken. Och vad de skulle göra istället. Men det är fortfarande så att jag har en negativ utstrålning.

DIF hade genomgående äldre spelare än vad vi hade och jag tycker att DIF-staben jobbat bra med sina spelare, det där extra årets fotbollsspelande som DIF hade gjorde skillnad. De sprang lite fortare, agerade lite snabbare och förstod tydligare vikten av att vinna dueller och läsa andrabollar. Eftersom de oftare fick tag i bollen kunde de också spela anfallsfotboll oftare.

På det stora hela var det en tät och tuff match med få målchanser. Ungefär två var.

För vår del handlar det om att ta lärdom. Vad behöver vi addera till vårt spel, till vår attityd? Och hur lyckas vi med det?

Och hur blir jag bättre på att kommunicera med mina spelare?

Det har funnits tillfällen då jag blivit besviken på besluten vi tagit i Kalmar FF. Då jag har känt mig aningen sviken i mina försök att göra Kalmar FF samhällsangeläget.

Ibland har det varit mitt eget fel då jag blivit för politisk och exkluderande.

Ibland har det handlat om att Kalmar FF varit fegt och försiktigt och inte velat stöta sig med någon.

Men jag har fortsatt tjata och vara den där blåslampan som Svante och de andra vet börjar bränna om det är så att vi missar något vi borde göra och ibland har jag fått kalla handen, ibland har Svante och de andra givit mig rätt och det är som jag nämnt tidigare, jag tycker att många saker blivit allt bättre i föreningen på sistone.

Och nu när väldigt många människor har bestämda åsikter om hur vi ska sköta vår egen verksamhet och media hakar på – senast lanserades sanningen att vi måste sälja arenan bara för att en tidigare företagsprofil på det lokala planet lanserade den åsikten och i samma andetag fick det att framstå som om alla i föreningen var helt ovetandes om hur det är att driva företag – kan det vara värt att påpeka att vi exempelvis medverkar i Pride (som går av stapeln i Kalmar nu). Det är en självklarhet för oss.

Och i morgon, när vi möter IFK Norrköping på GFA väljer vi att spela i det vita stället eftersom det fungerar bäst då tröjsponsorn Hjältevadshus har upplåtit platsen på bröstet till förmån för Röda Korsets akuthjälp för människor på flykt.

Precis så ska vi agera. Samhällsengagerat, humant, mänskligt och empatiskt.

TT är dräpande efter Sveriges förlust mot Österrike; ”Nästan halva Europa går till EM-slutspelet. Det är ingen större bedrift att ta sig till Frankrike, snarare en prestation att missa nästa sommar där.”

Kaboom!

Och angående Österrikes 2-0-mål, som tillkom efter ett långt inkast; ”En spelare bakom, en framför. Det lär man sig i pojklaget.”

Kaboom!

Fast det finns onekligen fog för den dräpande tonen.

Det svenska landslaget i fotboll har under en lång tid varit en besvikelse.

Det går tillbaka till när Erik Hamrén tog över. Och utlovade något nytt. Det är alltid lurigt att utlova något nytt. För om det där nya inte kommer…ja, då blir folk besvikna.

Det gick ett tag, sedan började missnöjet.

Att det sedan alltid är svart eller vitt, tja, det är väldigt mycket så branschen fungerar. Och att folk plötsligt längtar tillbaka till Lars Lagerbäck – som alla ville ha bort under den sista tiden som förbundskapten – är ju egentligen bara en smula komiskt.

Gårdagens match mot Österrike hade stunder då jag tyckte att det fanns en glöd hos de svenska spelarna. Då man vann fler dueller än sina motståndare, då matchen var på väg att tippa över i svensk favör. Men man lyckades aldrig samla ihop trådarna, man lyckades aldrig rikta den där energin som fanns och det blev som bäst ”nästan-lägen”.

Men varje gång Österrike gick till attack kändes deras idéer konkreta.

Som om man hade en tanke med vad man ville göra med sitt bollinnehav.

Och om det är något Hamrén ska få kritik för så är det just det här; att det inte känns som om spelarna vet vad de ska göra där ute. Inte offensivt och inte defensivt.

Då står man och faller med enskilda spelares individuella prestationer (läs Zlatan) eller att motståndarna har en svag dag.

Men om Zlatan har en mindre bra dag eller motståndarna har en bra dag; tja, då är det ofta så att Sverige förlorar.

I grunden gillar jag Erik Hamrén. Jag tror att han som klubblagstränare är riktigt bra. Men som förbundskapten får han inte ihop det. Kanske beror det på en situation som han själv inte är herre över. Den hierarkiskt byggda gruppen där ingen kan eller förmår att utmana Zlatan. Och kanske är det så att Hamrén inte gjort tillräckligt mycket för att förändra hierarkierna. Kanske är det så att han tillåter att hierarkierna är hämmande för flertalet (något jag och Olof Lundh talade om för något år sedan, det går att läsa om det här)

För det är så det ser ut – att många spelare inte får ut sitt maximala kunnande. Många sprattlar för livet, för att hålla sig över vattenytan. Men det blir sällan kraftfulla simtag som tar dem in till säkerheten på land. Och han som skulle kunna rädda dem enkom genom att ta dem på sin rygg eller sina starka armar, deras kapten och ledare, Zlatan Ibrahimovic, gör det för sällan. Mot Österrike gjorde han bara halvhjärtade försök att hjälpa till. Joggade hem på försvarssida när passningen fram till honom missades. Som bäst.

Men det är ju ett agerande som är sanktionerat hela vägen upp. Det tillåts.

Jag tycker emellertid att kravbilden på en lagkapten måste vara större.

Att drevet går mot Hamrén kan man tycka vad man vill om. Vi lever i en resultatbransch och det kan man också tycka vad man vill om. Men det är till syvende och sist det som räknas.

Dock, jag tittar lite djupare än så. En seger kan ibland få folk att inte se de spelmässiga problemen. Och omvänt, Sverige hade kunnat förlora igår, men presterat bra saker på planen – då hade ett drev varit orättvist.

Men när det både ser illa ut prestationsmässigt och resultatmässigt, tja, då är det svårt att motstå drevet.

När drevet går hakar många på. Men jag vill bara poängtera att jag hade vissa reservationer redan 2012. Dagen efter Miraklet i Berlin skrev jag så här:

Man kan säga att Sverige visade fantastisk moral. Jo, på ett sätt. På ett annat sätt kan man säga att Sverige under Erik Hamrén återigen visade feghet.

Jag känner igen mig själv väldigt mycket i det där. I det fega.
Det är först när man redan förlorat allt som man vågar släppa loss.
Det var först när matchen var över – vilket den borde vara vid underläge 4-0 – som initiativ togs fullt ut.

Jag skriver inte det här för att jag ser ner på hur det svenska landslaget agerar. Eftersom jag många gånger gjort exakt likadant.
Jag har kanske fel – men känslan är att det här har accentuerats under Hamréns ledarskap. Fegheten. Vilket är en smula paradoxalt. För samtidigt har Hamrén pratat väldigt mycket om modet, att våga och allt det där. Jag kan inte påminna mig att Lagerbäck gjorde det i samma utsträckning. Ändå hamnade landslaget under Lagerbäcks ledning sällan i samma situationer. Eller minns jag fel?
Kanske döljer det sig i Hamréns ord om att våga, om mod en rädsla över att det ska blir det motsatta. Och därmed blir det självuppfyllande?

Upphämtningen mot Tyskland överskyler en hel del brister. Gör att man inte ställer frågor som egentligen borde ställas. Slätar över märkliga laguttagningar.

Det är som om Sverige inte riktigt vet vad man är för typ av lag. Man vill vara defensivt stabilt, men samtidigt ska man spela attraktivt, man ska inte vara som under Lagerbäcks tid (ändå legitimerar spelarna numera de skrala spelmässiga insatserna med att det är poängen som räknas) och ena matchen ska man spela ut sin motståndare, nästa match ska man spela färöiskt, kompakt och jag tror att det ökar känslan av osäkerhet (och till det alla spelarbyten), man saknar en tydlig identitet och av det föds feghet.

Man vågar inte eftersom man inte litar på grunderna.
Man klarar inte av att visa mod eftersom man inte riktigt vet vad det är man utgår ifrån.

Och det är, enligt mig, en fråga om ledarskap. Sverige borde inte svaja så kraftigt i prestationer. För det finns kunnande, potential och erfarenhet.

I somras, efter EM-slutspelet 2012, bloggade jag så här:

”För matchen mot Ukraina var verkligen inte bra. Och första halvlek mot England var inte heller bra. Då såg spelet ut som det kan göra när vi i Kalmar FF är i farten – i våra svaga stunder. Hafsigt, enkla misstag, bjudningar. Zlatan Ibrahimovic var mer intresserad av att stå vid mittlinjen och spela bollen vidare, långt ifrån Englands straffområde, långt ifrån farligheterna och flera gånger slog han bort löjligt enkla passningar.

Det var ett slumpmål, kvitteringen till 1-1, som tog Sverige in i matchen och tydligen förblindades många av att andra halvlek mot England var bra.
Det var den. Andra halvlek var bra.
Men det räcker inte.

Sedan undrar jag om det här med Hamréns spelidé. Han klev in efter Lagerbäck och deklarerade det som många journalister och fans ville höra. Eller kanske ännu hellre – det Zlatan ville höra. Sverige skulle ha bollen, skulle utveckla sitt passningsspel med mera, med mera och det där satte sig hos många, många inbillar sig att det är så det ser ut.

Men i hur många matcher har Sverige visat upp det där som Hamrén talar om?
Om vi tar slutskedet av EM-kvalet? Sverige förlorade mot Ungern, Sverige hade i över 60 minuter grava problem med San Marino och på bortaplan mot Finland blev Sverige stundom utspelat. Då var det Finland som stod för passningsspelet. Sverige gjorde dock målen. I den starka insatsen mot Holland var det inte heller då passningsspelet som fällde avgörande. Istället var det arbetsinsatsen, det kollektiva jobbet, omställningarna, de fasta situationerna som gav Sverige segern.
Typiska Lagerbäck-komponenter, alltså.

Hur såg det ut mot Ukraina? England?
Och defensivt har Sverige blivit darrigare. Visst, Majstorovic skada spelar kanske in. Men det är inte hela sanningen. Ytterbackarna har varit tunna defensivt och ett av Sveriges adelsmärken, att freda sig på inspel och inlägg, finns inte längre kvar.”

Inledningen av VM-kvalet har poängmässigt varit bra. I övrigt finns det en massa frågetecken kvar. Ja, ja, det finns ju ett helt VM-kval att besvara dem på.

Två matcher återstår av kvalet. Som TT skrev, nästan halva Europa går till EM-slutspelet. Vi som jobbar med svensk fotboll vet hur viktigt det är för intresset i stort att landslaget når framgångar. Att Sverige blri en del av det där halva Europa som får spela slutspel.

Måndag morgon, dottern är ivägskickad till skolan, jag lyssnar på Bill Fays senaste och jag tänker på tennis, jag läser en text om Roger Federer och det är fantastiskt vilken spelare han har varit och fortfarande är och den gångna helgen har Etrit Berisha och jag messat fram och tillbaka angående US Open, han älskar Murray och ogillar Nadal och Djokovic, jag älskar Federer, gillar Djokovic och ogillar Nadal och när Nadal tappade en 2-0-ledning mot Fognini och fick stryk var vi båda nästan chockade.

Fast Etrit hade inte sett något av matchen, han hade fullt upp med att spela landskamp mot Danmark.

Hur som helst, Nadal var ju ett djur under många, många år. Ett monster som nötte ner sina motståndare, inte minst Federer. Han är ju också yngre än Federer och jag såg dystert framför mig hur Nadal länge skulle dominera tennisen.

Men så blev Djokovic starkare och så blev Murray starkare och efter en svacka kom Federer tillbaka med ett delvis nytt spel och samtidigt fick Nadal skadebekymmer och plötsligt var styrkeförhållandena förändrade.

Och när Nadal väl började förlora mot spelare han tidigare aldrig förlorat mot var det som om förtrollningen var bruten. Tvivlet såddes hos Nadal själv. Och när en spelare såg att han kunde besegra Nadal började fler och fler tro att de också kunde göra det.

Nadal är nu nere på åttonde plats på världsrankingen.

Etrit spelade alltså landskamp och gjorde några fina räddningar för sitt Albanien mot Danmark och apropå landskamper, när dottern gått till skolan börjar jag jobba och denna morgon handlar det om att gå igenom våra olika yngre landslag. Jag har ju ett gäng spelare som är och landskampar och jag vill uppdatera mig om speltid och resultat.

Två spelare i P 18-landslaget och så ytterligare några i P 17-laget och när det sistnämnda landslaget slog Portugal tidigare idag spelade både Calle Johansson och Svante Ingelsson 90 minuter. Och den sistnämnde fick äran att vara kapten.

Etrit, förresten. Han lirade ikväll mot Cristiano Ronaldos Portugal. På övertid satte Portugal segermålet…

Tidig uppstigning för att samlas på flygplatsen och planet mot Stockholm skulle lyfta 06.25 och det var trötta spelare och en trött Steglander och undertecknad, men vad gör man inte för att få spela match i U 19 Allsvenska Norra och vi skulle till Sundsvall för att möta Gif Sundsvall.

Vi är alltså placerade i den norra serien och det är av skäl som jag inte riktigt orkar reda ut här. Men jag kan säga så mycket som att en plats blev över i den norra serien och ett lag från den södra serien fick flytta över och det blev vi.

Hur som helst, vi är i Stockholm varannan helg och lirar och utöver det är det Gävle, Örebro och Sundsvall som ska besökas. Åtvidaberg behöver knappt nämnas, det är så nära att det känns som om vi nästan spelar på GFA.

Vanligtvis åker vi buss, men till Sundsvall fick vi tänka om. Och efter trixande och fixande från Steglander lyckades han hitta en flight som inte kostade miljoner och när vi summerade allt blev 06.25-flyget till Arlanda och sedan 08.25-flyget från Arlanda till Sundsvall det bästa alternativet.

Och sedan hem direkt efter matchen och landning i Kalmar cirka 22.00.

Att hyra buss och boka hotellrum till ett helt lag hade inte blivit billigare. Och det hade framför allt inneburit längre tid på resande fot. Killarna går i skolan och vi vill undvika att de missar lektionstid mer än nödvändigt.

Men det var en resa som sög musten ur killarna. Det fanns liksom inga pauser, inga vilomöjligheter och det syntes i agerandet på planet, allting skedde med en liten fördröjning, vilket gjorde att vårt spel hackade. GIF Sundsvall, å andra sidan, spelade passningsorienterad fotboll och hade många spelare som både ville ha boll och vinna boll och det är alltid trevligt att se.

Vi har dock nått en nivå nu som gör att vi även dagar då vi är sega och trötta klarar av en spelskicklig motståndare. Vi satte 1-0 i första halvlek och även GIF Sundsvall försökte bryta igenom vår organisation i andra halvlek hade vi bra kontroll och kunde åka hem till Kalmar – med flyg – med tre poäng.

Jag gillar hur våra spelare aldrig gnäller. Som sagt, det var långt ifrån optimala förberedelser och några var också flygrädda. Ändå gjorde de det bästa av situationen och slet på och fajtades. Det är fint att se.

Trots tuffa bortaresor har vi på tio matcher åtta segrar, en oavgjort och blott en förlust.

I övrigt; Zlatan Ibrahimovic hugger på Olof Lundh och man kan säga många saker om situationen. För det första, Lundhs text i Café om att det finns en underdånighet i rapporteringen om Zlatan i svensk media är ju adekvat. En underdånighet som också går igen i det svenska landslaget, går igen hur hierarkierna spelarna emellan är uppbyggda och det har jag själv berört många gånger. En parantes i sammanhanget är att få journalister kände igen sig i bilden som Lundh målade upp, inte var de underdåniga eller rent ut sagt fega. Det bekräftar bara en annan sak som jag själv påpekat många gånger förr; journalister är de sämsta på att själva ta kritik. Det roliga är emellertid att omgående var flertalet journalister tvingade att i krönikor vissa att de minsann kunde kritisera Zlatan. Som av en händelse…

När Lundh sedan ställde rättmätiga frågor till Zlatan på presskonferensen inför Rysslands-matchen svarade Zlatan på det där typiska sättet, på ett jävligt drygt och idiotiskt sätt och det är klassisk härskarteknik. Men givetvis blir det hö-hö-reaktioner från många i pöbeln och Zlatan anses cool och häftig. När det är tvärtom.

Man behöver inte gilla frågorna som ställs till en, men som landslagskapten har man ett ansvar som går förbi det egna egot. Varför var det ingen från förbundet som reagerade och helt enkelt pausade presskonferensen och sa ”stopp och belägg, svara bättre på frågan!”, men det vet vi ju alla att det aldrig skulle ske. Och generellt, varför är det ingen som liksom i stunden vägrar acceptera att spelare i landslaget svarar spydigt? Varför ställs det inga följdfrågor? Så när spelare, angående Zlatans svar till Lundh, backar upp och menar att ”dumma frågor får summa svar” borde någon fråga dem på vilket sätt det var en dum fråga. Någon borde ha bett dem utveckla sitt resonemang.

Malmö FF, Malmö FF, vad ska man säga? Det är inte så många år sedan det kändes tämligen enkelt att ta sig an MFF. I synnerhet ruggiga höstdagar. För då vek spelarna ner sig.

Numera viker de inte ner sig och det är som hela föreningen, ja, hela staden har tagit ett enormt mentalt kliv där man tror sig kunna rubba allt i hela världen.

Och nu får de verkligen testa att rubba hela världen.

Sportsligt är det ju en mardrömslottning.

Om vi tycker att Salzburg är ett skickligt lag kan man ju undra vad vi ska säga om lagen i MFF:s Champions League-grupp.

Real Madrid. Utomjordiskt bra.

PSG. Utomjordiskt bra.

Shaktar. Utomeuropeiskt bra.

Om Malmö tar poäng är det århundradets jävla bragd i svensk klubblagsfotboll. Det är i så fall större än finalplatsen 1979, större än Blåvitts segrar 1982 och 1987.

Och det här med att Zlatan återvänder till Malmö och ska möta Malmö FF i en match i Champions League – det är osannolikt. Zlatan, som på många sätt är katalysatorn i Malmös förvandling. Minns var MFF var 1999, när Zlatan kom fram. MFF åkte ur Allsvenskan, ihop med Djurgårdens IF. Och ett lag till…

Om man tänker vidare. De tre lagen som åkte ur Allsvenskan 1999 vann samtliga sedan Allsvenskan mindre än tio år senare.

Djurgårdens IF (2002, 2003, 2005), Malmö FF (2004, 2010, 2013, 2014) och vi i Kalmar FF (2008).

I Malmö FF:s fall slog Zlatan igenom, det blev en sanslös hajp, han såldes för den då svindlande summan 82 miljoner till Ajax och allt sedan dess har det varit ett enormt intresse kring MFF.

Det är ju givetvis inte enbart Zlatans förtjänst, men väldigt mycket startade med honom.

Om MFF:s framgångar är bra eller dåligt för svensk klubblagsfotboll?

Jag väljer att se det som något bra. För det visar att det går. Det är som när drömgränser passeras inom friidrotten. Plötsligt följer flera efter.

Utmaningen för MFF är också att klara av vardagen, i allsvenskan. Rosenborg gjorde det fantastiskt bra i Norge under många år. FC Köpenhamn likaså i Danmark.

För det kommer ju vara prestationen i vardagen som avgör vilka fester MFF får vara med om framöver.

Jag skrev en text i dagens Barometern som handlade om hur språket brutaliserats. Att SD:s intåg i den offentliga debatten flyttat fram gränserna och att det som tidigare ansågs vara idioti nu var legitimt. Jag skrev om romer som tigger och frågade mig varför så många människor hyser nästintill hat mot dem.

Min slutkläm handlade om Oxfams undersökning om världens tillgångar.

Jag använde mig av en tolkning av siffrorna som jag läste och som löd att de 80 rikaste personerna i världen ägde hälften av jordens tillgångar.

Det är fel.

Jag har emellertid inga problem att korrigera det. Kontentan är ändå densamma.

Det ser ut så här:

Mellan 2009 och 2014 har de 80 rikaste personerna i världen fördubblat sina inkomster och deras samlade förmögenhet är nu större än hela den fattigare halvan av jordens befolkning. 

DN.se skriver: 

– Om inget drastiskt görs så kommer den rikaste procenten av jordens befolkning nästa år att äga mer än alla andra tillsammans, varnar Oxfam. Samtidigt lever en miljard människor på mindre än tio kronor om dagen.

Det är också häpnadsväckande siffror. Absurda siffror. Och visar på det som jag ville poängtera i slutet av debattartikeln – att det är det här vi borde engagera oss i, bry oss om och försöka förändra. Istället för att se med hat mot i synnerhet romer.

Snart kommer alltså, om inget drastiskt görs, den rikaste procenten av jordens befolkning att äga mer än alla andra tillsammans.

Eller som hjälporganisationens (Oxfam) ordföranden Winnie Byanyima konstaterar:

– Omfattningen av de globala orättvisorna är helt enkelt svindlande.

Med rätt siffror i slutet blir debattartikeln i sin helhet som följer:

Det är något i tonen.

Jag skrev en gång att sår man draksådd ska man sedan inte bli förvånad över vad man skördar.

Det är där vi är nu.

Efter fem år av Sverigedemokratisk närvaro i den offentliga debatten – SD kom in i Riksdagen 2010 -har det som tidigare ansågs idiotiskt blivit rumsrent.

Jag skrev en gång att språket i den offentliga debatten riskerar att brutaliseras av SD:s närvaro.

Det är där vi är nu.

Det som tidigare bara uttrycktes av inskränkta och främlingsfientliga personer sägs nu av gemene man, sägs nu av politiker från andra partier än SD och giftet sipprar in och dödar.

Och det är något i tonen som gör mig sorgsen.

Det hatiska, det exkluderande, det förminskande, urskiljande. Vi mot dem.

Kalmar kommun lät EU-migranter parkera sina husvagnar på en plats vid Salve. I dagens Barometern kan man läsa att de inte ska få vara kvar där. Trots att det har varit lugnt och städat. Ändå har, enligt Barometern-OT, en granne varit uppröd. Och några hästtjejer i närheten av Salve har varit oroliga (vilket fick den här tidningen att rycka ut och skriva om en ”utvecklingsstörd bulgar” som tjuvred på hästarna och också den rapporteringen säger något om var vi är i dag). Det räcker tydligen för att kommunen ska dra öronen åt sig.

– Vi gör bedömningen att klagande kanske kan få rätt, säger kommunalrådet Dzenita Abaza till Barometern-OT.

Dzenita Abaza pratar om att man tittar på hur andra kommuner gör för att ”lösa sina problem” och tillägger att kommunen ”gärna vill veta hur många som är här och var de vistas någonstans” och säger sedan att ”så länge Kalmarborna lägger pengar i kopparna så kommer de att återkomma”.

Det är alltså något i tonen.

Det är något 1930-talsaktigt i tonen när människor ska räknas och fösas ihop och rapportera var de befinner sig. Trots att ingen är dömd för något brott eller ens misstänkt för något brott.

Draksådden får alltså ett socialdemokratiskt kommunalråd att uppmana människor att inte ge några kronor till en människa i nöd. Till en människa som befinner sig så långt ner i den europeiska samhällshierarkin att hästarna som de där oroliga hästtjejerna rider på är mil före.

Det är alltså där vi är numera.

Jag säger inte att man måste skänka fem kronor till en människa som tigger.

Jag begriper emellertid inte detta agg som så många känner mot de som tigger.

Jag bor inte så långt från Salvestaden. I ett väldigt välbesuttet område. Där människor har det väldigt bra rent ekonomiskt. Om EU-migranterna märkts av? Inte det minsta (och varför är det så att vi kräver att vissa människor – i synnerhet människor med annat ursprung än vi själva – inte får synas, höra eller märkas för att bli accepterade?). Ändå skapas det Facebookgrupper där fjädrar blir till hönsfarmar och där någon säger en sak och snart har den saken blivit en definitiv sanning och det är antagande baserade på rädsla och okunskap.

Och i vårt överflöd blir vi alltså förbannade på människor som lever i misär.

Oxfam, en internationell konfederation som arbetar mot fattigdom, slog nyligen fast i en undersökning att de 80 rikaste personerna i världen fördubblat sina inkomster de fem senaste åren och att deras samlade förmögenhet nu är större än hela den fattigare halvan av jordens befolkning. 

Läs det igen.

80 personer äger mer än hela den fattigare halvan av jordens befolkning.

I denna upp och nervända värld är det ju då bara logiskt att det vi bryr oss allra mest om är de som tigger på gatorna.

När vi istället borde prata om hur vi på bästa sätt gör revolution.

Jag bloggade om den här historien med elvaåringen (som fyller tolv i år) vars pappa skrev en ilsken insändare i Barometern efter att sonen ej fått kliva in i vårt 03-lag.

Svante Samuelsson och Robert Lövenklev svarade väldigt bra i Barometern.

Men det fortsätter och hela tiden blir det nya vridningar och folk drar slutsatser utan att ha kunskap och vetskap om hur det ligger till och det blev nya och felaktiga antagande när Liverpool (!) erbjöd elvaåringen en plats till ett av sina sommarläger.

Som alltså alla får anmäla sig till.

Folk applåderar Liverpool.

Och glömmer bort att syftet med sommarlägren är att stärka Liverpools varumärke. Hur många spelare från sommarlägren har nått Liverpools riktiga organisation?

Och folk glömmer bort att elvaåringen var väldigt välkommen till Kalmar FF:s sommarläger. Det var där han prövade fotboll för första gången i sitt liv.

Men det är ingen som applåderar Kalmar FF för det.

Om Liverpool hade erbjudit elvaåringen en plats i sitt representationslag för 03:or, ja, då hade vi pratat! Men det gör ju givetvis inte Liverpool.

Men alla måste ju få spela fotboll, säger folk. Var de vill.

Självklart.

Men vi i Kalmar FF har inte möjlighet att nivågruppera spelarna i vår organisation utifrån utvecklingskurva. För åttaåringar spelar med åttaåringar och tolvåringar med tolvåringar.

Annars hade ju lösningen kunnat vara att en tolvåring som utvecklingsmässigt är i nivå med en åttaåring hade fått spela med åttaåringar.

Men då hade föräldern till tolvåringen gått i taket, ”ska min son spela med de som är fyra år yngre!?” och föräldrarna till åttaåringarna hade gått i taket för att deras söner skulle riskeras att skadas av någon som är fyra år äldre och vilka skulle de ha mött i matcher, där allt är uppbyggt utifrån ålder?

En annan lösning hade varit om vi hade haft flera olika lag i de olika åldersgrupperna och försökt att hitta jämna nivåer utifrån var de befinner sig utvecklingsmässigt. Men det har vi inte. Och även då hade det blivit liv, ”hur kan ni dela in pojkarna på det sättet!?”.

Att Kalmar Gymnastikförening gör exakt det eller att de olika dansskolarna i Kalmar gör exakt det är det ingen som säger något om.

I debatten finns det också något annat. Ett drag av Pippi Långstrumpsyndromet. Att vi föräldrar pumpar i våra barn att de kan bli allting och att de redan kan allting. Och så möter de verkligheten och bli ledsna.

Och som en följd av det förväntas en tolvåring som har sisådär sex års mindre erfarenhet av fotbollsspel än övriga i gruppen kunna kliva rakt in i en verksamheten och få en plats.

Ibland är glappet för stort och då är det våra instruktörers skyldighet att förklara det för föräldrar.

Vi tog KFF-bilen och åkte till Jönköping. Stefan Lundin, SEF-chef, hade bjudit in till fortbildning för Tipselit-tränarna och jag hade med mig Steglander, David Bergqvist (U17) och Johan Öhlin (U16).

Lars Lagerbäck och Hasse Backe skulle föreläsa för oss och intresset var stort, det var folk överallt och det kryllade av prominenta gäster. Det är en hel del forna storspelare som numera är tränare, som exempelvis Erik Edman, Tobias Linderoth, Micke Svensson och Jesper Ljung.

(Jesper Ljung)

Steglander var extra glad över att se Ljung. Ljung är ju den senaste spelaren som gjort mål för Kalmar AIK i en segermatch mot Kalmar FF. 1991…

När jag kom in i föreläsningssalen fick Lagerbäck syn på mig.

I mitten av 2000-talet, när Lagerbäck var förbundskapten, kunde jag gå tämligen hårt åt Lagerbäck i media. Jag var kritisk av olika anledningar, men kanske främst för att han alltid valde Tobias Linderoth före exempelvis Markus Lantz. Och före mig själv…

Det var si och så med självinsikten. Redan då.

Hur som helst, jag har aldrig pratat med Lagerbäck, utan mest pratat om.

Nu kom han fram och tog i hand och sa just det, ”vi har aldrig fått möjligheten att hälsa, nöjet är helt på min sida”.

Sa alltså Lagerbäck. Och log.

Det slog mig när jag satte mig; för drygt tio år sedan var jag kritisk mot Lagerbäck, jag var kritisk mot Linderoth. Nu var vi alla tre på plats. Linderoth är ju U 17-tränare i Elfsborg.

Men man blir äldre och man blir klokare.

Lagerbäck pratade om sina erfarenheter som tränare, berättade hur han arbetade på Island och efter lunch var det Hasse Backes tur. Vi har gjort lite TV ihop, jag gillar verkligen Backe och han var taggad när vi snackade innan hans föreläsning, ”jag ska höja upp nivån ett par snäpp”, sa han och skrattade.

Både Lagerbäck och Backe gav oss värdefulla tips och det är alltid skönt att få nya intryck eller få det man redan tror och tänker bekräftat.

Framför mig satt Tomas Olsson. Det var en underbar spelare, som lirade i Åtvidaberg, Malmö FF och Blåvitt. Han var skadebenägen på slutet av karriären, men det var alltid jobbigt att se att han skulle bli inbytt när man mötte Blåvitt. Han hade nämligen en förmåga att styra spelet. Hans tittfinter och instick var svåra att läsa. Jag sa det till honom. ”Jo, men det var alltid svårt att hitta in bakom ert mittfält när du spelade”, sa han.

– Det var för att jag aldrig hann upp i banan, svarade jag och log.

Fast i smyg blev jag otroligt smickrad. Det var något jag värdesatte som spelare, att låsa ytan framför de egna mittbackarna. Kom det in en boll där kändes det som svärdshugg.

Numera är Olsson U 19-tränare i Blåvitt.

Utbildningen avslutades med praktik och först höll Backe i försvarsorienterade övningar, sedan hade Lagerbäck en passningsövning som han skulle köra med det isländska landslaget när de hade nästa landslagssamling och när vi summerade allting undrade Stefan Lundin vad jag skulle skriva i min blogg om dagens begivenheter.

– Att jag nog får omvärdera Lagerbäcks kompetens som tränare. Han är ju riktigt bra, svarade jag.

”Och roligare än vad man kan tro”, fyllde Backe i.

– Nästa gång kan vi kanske prata lite mer. Så kommer jag övertyga dig ännu mer, sa Lagerbäck.

Och fick sista ordet.

Sedan propsade Steglander på att han skulle ta en bild på oss två. Så fick det bli.