Ninjas presskonferens blev välbesökt.

Själv njöt han av uppmärksamheten.

Hans egen butler Celia Rjintjes, utnämd till världens bästa hästskötare förra året, är säker på att Ninja vet att det är något särskilt på gång.

Ikväll ska RGB:s och hela Sveriges bästa hopphäst någonsin, avtackas inför fulla läktare i Scandinavium.

Celia kommer att gråta. Vi hoppas på att RGB fäller en tår också. Det är i så fall en historisk händelse.

”En sån här häst kanske man bara får en gång i livet”, som han sa.

Men nej, han vill inte ha en klon av Ninja.

Ikväll kommer det fällas en och annan tår på läktaren. Ninja, den lilla krigaren som tagit ett OS-silver och ett EM-guld åt oss, ska avtackas och pensioneras i stora gröna beteshagar i Monterrey, Mexiko.

Inte illa. Bättre än Carema.

På mornarna har 18-åringen varit ute och luftat sig bland tävlingshästarna. Han ser allt annat än sliten ut. Blank och välmusklad. Trivsamt rundare om magen än när han tävlade bara.

Han joggade runt och fick sen avsluta med att lukta på bajshögarna, vilket hästar tycker är väldigt intressant.

Media ska få träffa honom om en stund.

Själv hade jag en träff med honom i VM-parken i Kentucky 2010. Han var ute på promenad med sin egen butler Celia.

Vi stannade och pratade och Celia sa att Ninja är en blyg kille, reserverad mot nya människor.

Jag kliade Ninja lite i huvudet. Han buffade runt bland mina kameror och la sedan upp sitt huvud på min axel.

Det är ungefär det största ömhetsbeviset en häst kan ge en människa. Jag var så smickrad så jag nästan dog.

Det var du och jag Ninja. För en liten oförglömlig stund.

Alla vi som själva rider – och det var flera tusen av oss på läktaren – led med Patrik Kittel idag när hans Scandic blev livrädd för blommorna runt banan.

En stor stark hingst på 600 kilo som kan döda med en enda spark. Och så är han rädd för – blommor.

Tjuren Ferdinand ville i alla fall in till blommorna på arenan.

Men så är det. Hästar är utpräglade flyktdjur, trots att de varit tama och i människans trogna tjänst i 4 000 år. Instinkten att fly är en av hästens allra starkaste instinkter.

Och vi på läktaren vet precis hur det känns, även om vi inte varit i en världscupfinal eller ens i närheten.

Den där känslan när hästen man tränat, och tänat, och tränat plötsligt bara ett ett djur som styrs av sina ursintinkter. Som plötsligt bara stänger av sin ryttare och r e a g e r a r, helt i sin egen djurvärld.

Då är man bara människa. En ganska hjälplös människa.

Lördag blev en mellandag här i Geneve. Inga intressanta klasser värda att sitta på pressläktaren högst upp under taket för.

Stämningen vill inte riktigt infinna sig i denna jättearena utan mysfaktor. 

Hängde i stället mest vid framridningsbanan.

Intressant.

Allt färre hopphästar rids på skarpa bett och med konstiga nosgrimmor. De flesta har någon form av milt tränsbett eller ett så kallat gag som verkar mer i nacken än i munnen.

Flera av hästarna som bara joggades reds dessutom utan martingal eller hjälptyglar. Några gör det även på tävlingsbanan.

Ser väldigt trevligt ut. Inga sporrar, spön eller hårda tygeltag heller. 

Hästarna får gå i en låg form och allt är väldigt harmoniskt och avspänt.

Less is more.

Har just installerat mig i Palexpo-arenan i Geneve inför Top Ten-final i hoppning och Världscupen och följt den vanliga prion.

1. Testat kaffemaskinen. Espresso?????

2. Spridit ut alla min grejor så att ingen kommer för nära och packat upp datorn.

3. Kollat in kylskåpet. Mackor. mackor, mackor. Igen.

4. Blivit av med alla mina CHF som jag hade tänkt köpa anständig mat för. 50 CHF i deposition för ett skåp! Märks att man är i Schweiz. 

4. Gnällt över att pressläktaren ligger uppe vid taket ungefär. 

5. Rekat hinderförrådet och sett korna som var med i Världscupfinalen i våras.

6. Kollat med Rolex-mannen att media får tippa kvällens vinnare och vinna champagne. (Ja det får vi).

7. Hämtat startlistan för kvällen Top Ten-final och kan bara konstatera; det blir en rysare.

Inte nog med att det är världens tio högst rankade ryttare som rider. Hästarna går inte av för hackor heller:

1. Penelope Leprevost – Mylord Carthago

2. Steve Guerdat – Jalisca Solier

3. Edwina Alexander – Cevo Itot du Chateu

4. Lantinus – Denis Lynch

5. Sapphire – McLain Ward

6. Rolf-Göran Bengtsson – Casall La Silla (Blev nervös bara jag skrev det. Ska det bli skumpa ikväll?)

7. Pius Schwizer – Ulysse

8. Marcus Ehning – Plot Blue

9. Eric Lamaze – Hickstead

10. Kevin Staut – Silvana De Hus

Vår egen Bengtsson startar som sjätte ryttare.

Ridsportens mest spektakulära – och pretentiösa – presskonferens är över. Den om vem som blir ryttare till rekorddressyrhästen alla kategorier, Totilas.

Som alla redan gissat blev det tyske landslagsryttaren Matthias Alexander Rath, 26.

Innan han red i på sin nya häst spelades julmusik till bilderna av Totilas under sin förre ryttare, Edward Gal som tog hingsten till stjärnorna.

Musikvalet var trots allt kul. Några rader: 

”Why do I feel so sad?” Jo, för att hela världens betalande dressyrpublik sörjer magin mellan Toto och Gal. Särskilt de som aldrig hann se dem live.

”Feeling the magic.” Nej, inte längre.

”There is something that money not can buy.” Say no more.

”Never wanted anything more.” Paul Schockemöhle, Europas största hästhandlare, som köpte hästen från Holland till Tyskland har suktat efter Totilas länge.

”All my dreams are coming true.” Mattias Raths största önskan är att ta en OS-medalj. Utsikterna ser nu minst sagt bra ut.

”A wish come true. I spend the perfect christmas gift with you.” När Matthias var fem fick han ponnyn Susi i julklapp. Hon stod under granen bland de andra klapparna. Det var starten på ridkarriären. Nu har grabben fått en ännu bättre julklapp.

Ann-Kathrinne Linsenhoff, Matthias plastmamma, har betalat. Hiur många miljoner är okänt. Men Schockemöhle är affärsman ut i fingerspetasrna och Linsenhoff en ligt uppgift stentät. Hon är också tidigare OS-medaljör i dressyr.

Pappa Klaus-Martin Rath är dressyrtränare och sitter i dressyrkommittén i den tyska olympiska kommittén. Han är den person som betytt mest för sonens karriär. Dessutom är han sonens största idol, enligt Matthias ryttarbiografi.

Det är inte deras fel att paret Totilas och Gal gick förlorade för publiken. (Paret har sålt ut varenda arena och fått helt normala människor att älska dressyr.) De lever i sin rikemansbubbla och har förmodligen ingen aning om hur det är att vara vanlig betalande publik på en tävling. Man får ha förståelse för det.

Det är inte heller Schockemöhles fel. Hästen var till salu, som han sa på presskonferensen, och det var han som bjöd först och bäst. Uppåt 15 miljoner euro.

Är det nåns fel är det väl säjarnas, ett holländsk investmentbolag som inte står och faller med Totilas-pengarna.

Dessutom sålde de till Hollands ärkerival Tyskland. Tyskarna – utom den sportliga Isabell Werth – har svårt att svälja att Holland sopat ner dem från tronen och har gjort allt för att kasta skit på Hollands framgångsrecept.

Men inte ens holländarna kritiserar säljarna. De vill ju så klart att de ska investera i nya fina hästar åt Edward Gal. Man biter inte den hand som föder en.

I fotbollen kan klubbarna köpa spelare hur som helst för obegripligt sjuka summor. Men till ett landslag kan ingen köpa en spelare.

Det kan man i dressyr.

Medan Malin Baryard-Johnsson fräste runt med sin första vinnarbil hittade jag världsfemman Rolf-Göran Bengtsson en bit i i Globens katakomber. 

Förra året red han med två bilar i Globen. I år blev det ingen. 

Kiara La Silla började med att vinna. Sen blev det ett tvärstopp igår och två hinder ner i omhoppningen av Stockholm Grand Prix.

”Det började kanske över förväntan”, sa RGB om det stora stoet som gick fortare än nån visste att hon kunde i fredags.

”Idag var det helt tomt i tanken. Det kanske blev en runda för mycket för henne. Det är bara att köra till macken och tanka nytt.”

Stoppet i går säger Roffe var ett rent missförstånd.

Men vaddå, han kom utan någon av sina tre bästa hästar och är ändå med och slåss på allvar. 

Kiara är elva år. RGB;s andra häst i Globen är Carusso LS La Silla är bara åtta.

”Han har gjort bättre än vad vi trodde. Gick riktigt snabbt och blev femma i två klasser. Han är nästa kommande häst för de stora klasserna. Honom förväntar jag mig mycket av.”

Ridsport är bra på en massa olika sätt. Bland annat räknas man som ung väldigt länge.

I vilket annat sammanhang kan man bli utsedd till ”Morgondagens stjärna” till och med 30-årsstrecket?

Härligt, i dessa ungdomsfixerade tider.

För att bli nomerad till priset på Ryttargalan krävs bland annat att man är en ”Hängiven ryttare under 30 år som har förutsättningar att bli en framtida stjärna”. FRAMTIDA stjärna alltså.

Studier visar att ryttare är som bäst vid 46 år.

John Whitaker som är här och tävlar mot sin vuxne son Robert och andra snorvalpar runt 30 har alltså nått sin peak. Han är 55 år.

Och? I går red han nolla och blev trea. Sonen blev etta och vann en bil. 

Mellan sig hade de vår svenska Malin Baryard, som när hon var ännu yngre slet hund som elev hos Whitaker i England.

Sprang på Matthias Alexander Rath vid läskkylskåpet här i Globens pressrum idag. Passade så klart på att fråga om det var han som ska rida Totilas i fortsättningen.

24-åringen skrattade gott och sa att: ”Ha ha, den frågan har jag fått några gånger nu.”

”Men det är en dröm att få rida Totilas.”

Frågade om det var en dröm som kan bli sann?

Tysken bara skrattade till svar.

Pokerfejs eller inte. På tisdag vet vi.

Ritten var bra – bäst i halvlek – men långt ifrån världsmästarklass. Från läktarna strömmade ändå värmen ner över trippelvärldsmästaren Edward Gal från Holland.

Han såg rörd ut. Kunde känna sympatierna, sa han när han suttit av. Passande namn på hästen förresten: Next One. Fin men inte som the One and Only – T O T I LA S.

Igår berättade Gal lite om sina känslor kring att bli av med den bästa dressyrhäst världen skådat från en dag till en annan. Han slet inte sitt hår. Grät inte. Öste inte bittergalla över varken säljaren eller köparen.

Sa att han förstod att hästägaren inte kunde stå emot ett bud på 10-15 miljoner EURO. Man vet aldrig med en häst. E

Men ändå. 

Jag har sett Gal gråta och skratta om vartannat efter sina världsrekordritter med Totilas. Lysa som en sol på presskonferenserna och sagt att det är en sån glädje att varje dag få rida en häst som Totllas.

Nu är det något som släckts i ögonen. Det är som en sorg. 

Alla som blivit av med en kär häst, på olika sätt, vet så väl hur det känns. Men att också veta att Totilas inte går att ersätta….

Första två veckorna var värst, berättade han. När Totilas fortfarande stod kvar i stallet.

Sen blev det bara tomt.

Totilas var så speciell, på alla sätt. Som en riktig kompis.

På tisdag får vi veta vem som kommer att rida Totilas i fortsättningen. Måste bli en tysk. Matthias Alexander Rath, som också rider här i Globen, har varit hetaste tipset länge.

Men alla tiger som muren, och Gal bedyrar att han inte vet nåt.

Det enda han vet är att det kommer att svida.