Tech-filosofien Jaron Lanier (han som är pappa till begreppet ”virtual reality) sa en gång till mig att techeliten är den ”mest välutbildade och sofistikerade eliten i världshistorien”.

Nu sitter jag och loggar en intervju med Owen Thomas, en journalist som jobbar på San Francisco Chronicle och som har bevakat Silicon Valleys techelit länge.

Han är inte direkt omtyckt i kretsarna han bevakar.

Tesla-bossen Elon Musk har kallat honom en tech-journalisternas ”Jayson Blair” (kommer ni ihåg honom? Han ljög sig igenom hela sin karriär på New York Times och fabricerade ett otal artiklar innan han blev påkommen som en bluff).

Peter Thiel, riskkapitalist som också grundade Paypal och dessutom sitter i Facebooks styrelse, skyr Owen Thomas som pesten. För för tio år sedan outades han som gay i en av Thomas artiklar – och det har han aldrig kunnat förlåta varken Owen eller tidningen som publicerade – Gawker. Thiel såg så småningom till att sajten gick konkurs. Tog muskelknippet Hulk Hogan till hjälp. Här är den ögonbrynshöjaren till story.

Owen håller såklart inte med om att han är en rutten journalist.

Han har sin syn på hur techeliten behandlar journalister.

– Det centrala temat är att ha kontroll över historien – techeliten vill alltid ha kontroll över narrativet, säger Owen Thomas när jag träffar honom över en kaffe.

– De vill helt enkelt inte att du ska skriva om dem utan deras egen tillåtelse, fortsätter han. Deras syn på journalister är att de är till för att transkribera. Om du inte skriver ner exakt vad de säger är du en dålig journalist – eller en lögnare, that´s the way it is.

Han skrattar men säger att det är tröttsamt.

– Jag talar inte om för dem hur de ska skriva kod. De borde inte tala om för mig hur jag ska skriva artiklar. Men det är så det funkar här – techeliten anser sig överlägsna. När det gäller allt, säger Owen Thomas.

Han har en massa mer intressant att berätta om Silicon Valley-eliten. Det ska jag skriva om sen.

En sak jag har väldigt svårt att greppa är hur datorer kan lära sig saker – helt på egen hand. Det knyter sig i skallen. Jobbar på artikeln med arbetsnamnet ”AI – för dummies” (alltså såna som jag) och just nu känns allt som en obegriplig soppa.

Artificiell intelligens (AI)  är ett område som är stekhett i Silicon Valley. Alla jättar dundrar på och pekar på framsteg inom området.

På den ena sidan står entusiasterna som pekar på vilken fantastisk framtid som ligger inom räckhåll – smarta AI-pepprade datorer kan ta hand om alla monotona trista uppgifter, ge oss mer tid till familj och vänner, hjälpa oss att förstå alla spårk i världen på nolltid, bota cancer och utrota fattigdom. Hallelujah.

På den andra finns skeptikerna med pannan i djupa veck. Silicon Valleys superstjärna Elon Musk höjer varningsflagg. Han tror att AI kan bli det sista människan gör. Till sist blir vi datorernas egna små husdjur – utan arbetsuppgifter eller kontroll. Problemen som AI kan skapa kan ”krossa den mänskliga civilisationen” har Musk förklarat.

Han får medhåll av Stephen Hawkins som har sagt att utvecklingen av artificiell intelligens kan ”innebära slutet för mänskligheten”.

De är inga dumstrutar direkt, varken Musk eller Hawkins.

Men forskarna som jobbar med att utveckla AI suckar åt domedagsprofetiorna.  Jag har ägnat ett par dagar åt att prata med några av dem.

– Respectfully, jag håller inte alls med doktor Hawkins, säger Greg Corrado, som är en av Googles höjdare och grundade Googles Brain-team för fem år sedan. Han är expert på allt som som har med AI och maskininlärning att göra (Google är förresten det företag som Elon Musk hackar på mest när det handlar om AI).

Corrado menar att AI-forskningen idag står så långt från civilisationen-kommer-krossas-scenariot som det bara går.

– Det vi jobbar på är att göra datorer mindre korkade, säger Greg Corrado.

Ett av de senaste AI-genombrotten är hur datorer kan lära sig känna igen bilder – på katter hundar och dinosaurier, tillexempel.

– En dator behöver se flera tusen bilder på en Tyrannosaurus Rex för att förstå, medan en treårig pojke lär sig samma sak genom att se tre olika bilder. Jag säger det för att ge lite perspektiv, säger Greg Corrado.

Forskarna kan idag lära datorer att lära sig en sak. En dator kan bli världsmästare i schack, men samma dator förlorar stort mot en femåring i Fia. Att en och samma dator skulle kunna lära sig att hantera en hel värld av olika problem – och sedan skuffa undan människorna och ta över – ser han som ett otroligt scenario.

– Jag tycker det är viktigt att vi har en öppen diskussion om vart AI-forskningen är på väg. Men en framtid där AI-utvecklingen växer sig utom all kontroll är jag inte akut orolig för, säger Greg Corrado.

Mediernas rapportering om artificiell intelligens har blivit ett problem för forskarna, menar de själva. AI-nyheter tenderar att omhuldas av bilder på en skräckinjagande Terminator som går bärsärkargång och rapporterna inspireras av sci-fi litteraturen. I en artikel jag läste skriver AI-forskare från Future of Life Institute att att mediernas AI-rapportering är så kass att den kan skada vetenskapen. Om allmänheten får en skräckinjagande och osann bild av artificiell intelligens kommer pengarna till forskningen att sina, är de rädda för.

– Det är antingen söta Pinocchio eller livsfarliga Frankenstein i medierapporteringen, säger Thomas Dietterich, som chefar över AAAI (Association for the Advancement of Artificial Intelligence) och är verksam vid Oregon State University. Han låter lite irriterad.

Forskarna vill alltså att journos ska lugna ner sig. Kanske är vi lite för heta på gröten när det handlar om att lansera dramatiska framtidsscenarier? Men redan idag har vi exempel på hur det gått snett när AI-projekt lanseras.

Minns ni Microsofts chatbot, tonårsbruden Tay? Ett AI-experiment som urartade big time. Tay – som utvecklade sin AI-personlighet genom att snacka med människor på twitter  – blev på 24 timmar superrasist och fullskalig sexist. Det var inte direkt vackert, inte heller ett stolt steg framåt för forskningen. Tay försvann snabbt.

Ett annat skrämmande exempel på hur det gick snett är den berömda ”Flash Crash” från 2010 – när den amerikanska aktiemarknaden tvärdök i 36 minuter och sedan hämtade sig. Den automatiserade handeln av aktier består av AI-delar och här gick något snett.

– Utredarna försöker fortfarande förstå vad som hände. Vi hade tur, för aktierna hade lika gärna kunnat stanna på bottennivån den gången, säger Richard Mallah, AI-forskare på Future of Life Institute.

Google har ju också lanserat en ”dödsknapp”, som skulle kunna stänga av datorer som löper amok. Varför gör man det om man inte alls är orolig för AI-utvecklingen?

Ok, det tydliga svaret på om AI-utvecklingen är farlig eller inte kommer jag nog inte hitta. Vi får helt enkelt vänta och se.

Nu  har det skrivits historia. För nu har ett flygplan som drivs helt och hållet av solenergi flugit runt hela jordklotet. Det landade igår imorse. 17.000 solceller på dom slanka vingarna har varit planets bränsle.

Det här är såklart jättehäftigt – att kunna flyga utan bensin och utsläpp.

Kolla den här härliga filmen som har följt hela jorden-runt-resan.

Till och med FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon har varit ute och hyllat bedriften.

”Det är en historisk dag för mänskligheten”, sa han i ett uttalande.

Tänk om vi kan få det här att funka för vanliga passagerarplan – då blir det minsann billigt att flyga. Och koldioxidutsläppet för hela resan var exakt: noll.  Men än är det en bra bit kvar innan alla kan flyga solplan.

Det historiska solplanet har bara plats för en enda person – piloten. Och han har haft det tufft under dom långa etappflygningarna. Det finns ingen som kan ta över spakarna när han ska gå på toaletten, så pilotens säte är kombinerad toalett.

Ett plan som drivs på solkraft kan flyga i 5-6 dagar utan att gå ner – ett stort passagerarplan måste gå ner och tanka och klarar max 17 timmar i luften.

Planet har varit i luften 23 dagar – men har gjort stopp på vägen. Det lyfte från Abu Dabi i Förenade Arabemiraten, flög sedan över Atlanten, över hela USA, och så en lång sträcka över Stillhavet till Asien och över Indien tillbaka till startpunkten.

Det här planet har längre vingar än en  Boeing 747 – men annars är allt mycket mindre och lättare. Planet väger bara drygt två ton – mot en Boeing som väger 150 ton. Och att planet är lätt gör att solenergin som samlas upp räcker.

Drömmen är såklart att den här typen av plan ska kunna användas som passagerarplan, men det är allså en bra bit kvar.

Maxfarten tex är inte mer än 140 kilometer i timmen, inte snabbare än en bil. Och det känns nog mer som att segelflyga när man sitter där inne än något annat.

Men det här är stort ur flyghistoriskt perspektiv. 4000 mil helt utan bensin. Vi går mot en oljefri värld. Tekniken ligger inom räckhåll. Vad vi konsumenter har att se framemot är att energi helt enkelt blir gratis. Glöm elräkningar, glöm bensinkostnader. En vacker dag står du där med din elbil, solpaneler på hustaket och så åker du solplan till Kanaireöarna på vintern, väldigt billigt.

Låter bra, huh?

tl;dr: Nu vill amerikanska gränspolisen se dina selfies. Turister ska dela med sig av sina sina inlägg och foton på Twitter, Facebook och Instagram. Ungefär så. 

Minns när man satt och plitade ner sina uppgifter på ett avlångt grönt formulär på planet mot USA. Bland annat skulle man svara på frågan om man tänkte engagera sig i någon typ av terrorverksamhet under besöket i USA. Fick mig att dra på munnen varje gång.

Sen kom ESTA-visum och allt blev lite snabbare och enklare. Man söker online, pröjsar en hundring eller så, och får sitt inresetillstånd.

Nu har ett nytt förslag från amerikanska gränsmyndigheten, CBP, lett till protester.

Myndigheten vill att besökare till USA ska uppge sina namn på sociala medier, som Twitter. Instagram och LinkedIn innan de reser in i landet.

– Det här är personlig information som regeringen inte behöver känna till. Förslaget gör mig upprörd, säger Nathan White, jurist på organisationen Access Now, som jobbar med nätsäkerhet.

Esta-ansökan online ska enligt det nya förslaget kompletteras med en fråga om visumsökande personers namn på sociala medier. Det ska vara frivilligt att svara – eller låta bli.

“Att avstå från att uppge informationen kommer inte att leda till avslag i en ESTA-ansökan”, försäkrar Yolanda Chotes på CBP i ett mejl till mig.

– Det berättar inte alls vad de tänker använda informationen till. Det handlar om att samla oceaner av data om människor – som kommer bli väldigt svår att använda i rätt syfte, säger kritikern Nathan White.

Gränspolisen använder redan idag sociala medier för att upptäcka misstänkt aktivitet. Men ibland kan det bli väldigt fel. Brittiske Leigh Van Brian var på väg till Las Vegas på semester. Innan han satte sig på planet hade han twittrat om att han skulle “destroy America”, vilket på brittisk slang betyder ungefär “festa hårt i Amerika”.

Amerikanska gränsmyndigheten tog det han skrev bokstavligt. Van Brian greps när han landade, förhördes och skickades sedan hem igen.

– Det som skrivs postas på sociala medier är ofta skämt och ironi, som den egna kretsen fattar. Det är lätt att missförstå. Ska en gränspolis avgöra om dina skämt är kul eller en säkerhetsrisk, säger Nathan White på Access Now.

Just nu gör organisationen en undersökning, där den som vill kan tycka till om förslaget. Resultatet ska presenteras för gränsmyndigheten och, hoppas Access Now, se till att de nya reglerna aldrig blir verklighet.

Funderar på att ta med mig en fotograf och parkera papparazzi-style utanför John Hankes jobb. Han är nämligen mannen bakom Pokémon Go-succén. Och ser ut såhär:

Eftersom Pokémon Go-hysterin inte verkar lugna ner sig vore en story om John Hanke guld. Jag har verkligen försökt, men fått nobben av pressfolket:

John Hanke jobbar idag på San Francisco-baserade företaget Niantics Lab, som alltså utvecklat Pokémon Go.

Tidigare var han googlare. Jobbade med att utveckla Google maps, earth och streetviews. Ännu tidigare i sin karriär skapade han spelet Meridan 59, ett av det första spelen i världen där hundratals spelare kunde spela online samtidigt.

– Målet med min karriär har varit att starta saker på splittnya områden. Du måste ha attityden att status quo inte gäller, säger John Hanke i en intervju med sitt gamla universitet, Berkeley.

Han och hans team satt tekniken augmented reality, mixad verklighet, i strålkastarljuset. Länge har Silicon Valley predikat om virtual reality och hävdat att tekniken kommer bli nästa stora grej – lika populär som mobiltelefonen. Men något liknande genomslag för virtual reality har vi inte sett. Så kanske är det spel och innovationer som bygger på augmented reality som gäller?

I den senaste bloggposten från Niantics – från släppdagen för Pokémon Go –  skriver John Hanke och hans team: ”Vi ser fram emot att höra om alla äventyr runt om i världen som Pokémon-tränare  kommer att vara med om. It´s GO time!”

Japp. Så blev det.

Om jag ska sammanfatta vjun jag gjorde idag så blir det ett avmätt: Blah…Naah.

Jag jobbar på en story om virtual reality och ville ta redan på vad framtidsinstitutet för journalistik, Nieman Lab, tänker om virtual reality-journalistikens chanser.

2016 har varit det stora VR-året. Alla techjättar med självaktning pumpar ut VR-set och och plöjer ner högar med pengar i virtual reality-utveckling, appar och spel. Silicon Valleys vision är att vi i en snar framtid struttar runt med bulkiga headsets på näsan och lever våra VR-liv fullt ut.

Facebooks Zuckerberg var så stensäker på att virtual reality skulle bli nästa stora grej att han betalade två miljarder dollar (duuuh?!) för ett litet startade-i-garaget- finansierat-på-Kickstarter-företag som utvecklade VR-glasögon.

Det var två år sedan. I år har Oculus börjat sälja sina snygga svart-designade VR-glasögon och jättar som Samsung, Microsoft, Sony Playstation och Google skeppar sina varianter. 

Gamers älskar den nya tekniken – men nyhetskonsumenter?

– Vissa påstår att virtual reality kommer bli nästa stora grej för nyhetsorganisationer, men jag håller inte med, säger Joshua Benton på Nieman Lab (som i samma andetag framhåller att han är en person som växte upp på den tiden när alla läste papperstidningar)

Hm. Som journalist är det självklart att man vill be läst, sedd, hörd, man vill att historierna ska intressera, beröra och väcka känslor. Så varför inte ta hjälp av virtual reality? Varje gång jag själv suttit bakom ett par VR-glasögon har jag varit hyfsat begeistrad. Som den gången jag sänktes ner i en hajbur och en ilsken jättehaj med vassa tänder gick till attack. Eller när jag stod på kinesiska muren och såg mig omkring bakom mitt VR-set. Det där borde väl kunna appliceras på nyhetsbevakning?

– Ambitionen att väcka känslor som journalist är underbart, men om varje nyhetsstory du konsumerade skulle få dig att börja gråta vore det hemsk, säger Joshua Benson.

Folk tar del av nyheter främst för att informera sig, menar han. Det ska gå snabbt att förstå, skanna och dela. Idag uppfyller VR-nyheter inget av kraven.

Virtual reality-nyheter kommer framöver bli billigare och lättare att både producera och konsumera, men idag har VR-journalistiken som produceras ingen vidare framgång. Den genererar varken virala succér eller djup branschbeundran.

– Det är talande hur litet genomslag den VR-journalistik som gjorts har fått, säger Joshua Benson.

Idag experimenterar många stora stora medieföretag med virtual reality-journalistik. New York Times, Guardian, Wall Street Journal, CNN och flera andra jättar. Vissa har egna VR-appar.

Att hitta pengar och sponsorer till VR-projekt är inte supersvårt, många stora företag vill kopplas ihop med den senaste tekniken och har villigt öppnat plånböckerna och sponsrat journalistiska VR-projekt. Det har främst rört sig om feature-projekt, som att besöka ett stort flyktingläger bakom VR-glasögon, eller hänga med upp till spiran på skyhöga Freedom Tower i New York. Det republikanska konventet som startar idag sänds också i VR av flera kanaler, enligt Youtube.

Kanske ska nyhetsföretaget istället snegla på Pokémon Go-succén?Augmented reality (mixad verklighet) istället för virtual reality?

Jag får idén om ett nyhetsspel som byggs på mixad-verklighet-teknik, där vi kan kasta tomater på Donald Trump i real time. Utan att riskera varken kandidatens frissa eller säkerhet. Vore kul, tycker jag.

Men tvivlar på att nyhetsredaktionen skulle ge grönt ljus.

Det har gått en vecka – och Pokémon-hysterin har slagit i taket. Spelet Pokemon Go, som är gratis, har laddats ner av miljontals människor som jagar söta Pokémon-monster på gator, torg, i badrummet och på jobbet.

Det går att sikta en Pokémon-jägare på långt håll. Bara några kvarter från mitt hus finns en så kallad Pokemon ”hotspot”, där folk samlas. Det trötta hörnet har plötsligt blivit hett.

Det nya spelet med dom gamla välkända figurerna, bygger på tekniken ”augmented reality”, alltså mixad verklighet.

När du kommer till en hotspot för att fånga in din nästa Pokémon ser ser du den verkliga stadsbilden i mobilskärmen och så plopp! – dyker en välkänd animerad figur upp på skärmen. Mix mellan det verkliga och det som bara är fantasi, alltså.

Jag spelar inte själv. Har bara hängt över axeln på en kompis som har drabbats av Pokemon-febern och knappast hinner hem från jobbet innan hon ska ut och samla nya poäng, kämpa sig upp till nästa nivå. Men det jag tycker är enormt spännande är hur ett spel som bygger på augmented reality har blivit en sådan enorm succé.

I år har alla techjättar satsat på Virtual Reality och nya VR-set har pumpats ut på marknaden. Men spelupplevelsen med en bulking tv på nästan är en helt annan än att springa runt i staden i ett augmented reality-spel. Och kanske är det just här spelframtiden ligger? Ja, inte bara spelframtiden. Det börjar med spel, men snart kommer nya ideér om vad man kan använda tekniken mixad verklighet till. Jag tänker inte försöka gissa nu – men något blir det.

Ett spel som Pokémon Go kopplar ihop människor ute på stan. Du har genast en värld gemensam med en annan Pokémon-jägare du hittar i ett gathörn. Diskussionerna tar fart. Vissa har fått dejting- förfrågningar – det finns många historier om det på sociala medier (kanske inspirerade av trailern för spelet där just det händer, söt tjej möter söt kille under spelets gång).

Mobiltjuvar har också upptäckt spelet. Polisen i Missouri hävdar att folk i full färd med att plocka nya poäng har blivit bestulna på sina mobiler. Tjuvarna visste precis var mobilägarna befann sig – och det var lätt att snappa åt sig telefoner.

Efter supersuccén i USA ska spelet släppas i andra delar av världen – som Sverige. Men det dröjer.

Problemet har varit att spelet kraschar – servrarna har helt enkelt brutit ihop för att så många spelar. Och ni vill man avvakta Europa-släppet tills man har allt i ordning.

Men den som är nyfiken och inte kan bärga sig kan ju komma hit till US of the A, eller åka till Australien eller Nya Zeeland där nya speltrenden också slagit rot. Eller följa Effies instruktioner. 

Just ikväll satt jag på en bar i Mission District och snackade med mina polare om en film på Facebook: En kvinna livesänder sin pojkväns död. Det var den andra dödsskjutningen på mindre än 24 timmar med samma tema:  En polisman skjuter ihjäl en svart man.

Det är inte första gången. Hashtaggen #blacklivesmatter har satt polisvåldet i fokus.

Så hur sjutton kan det hända igen? Och igen. Och igen.

Det jag och mina kompisar snackade om ikväll var hur Facebooks livestream och andra sociala medier bidrar till nyhetsflödet. Gårdagens brutala dödsskjutningen av Alton Sterling, 37 i Banton Rouge filmades. Inte bara en gång. Två filmer cirkulerar just nu på Facebook.

Det kommer bli helt omöjligt för polisen att försvara det oerhörda övervåldet och ducka skulden för Sterlings död. Bara timmar efter skjutningen började också ett foto av Sterling, leende och omringad av sin familj, cirkulera på Facebook. ”Få ut det här fotot innan medierna gör honom till en bov”, löd budskapet. Just det. Alton Sterling, kraftigt byggd med glänsande guldtänder, skulle lika gärna kunna porträtteras som en stadig ”thug” om andra foton publicerades. Men många ville annorlunda.

Sedan kom den  lajvsändningen av Diamond Reynolds som tittar in i kameran och berättar att en polis i Minnesota just har skjutit hennes pojkvän med fyra skott. Kameran sveper över den blodiga kroppen i sätet bredvid henne och hon berättar lugnt vad som hänt. Pojkvännen Philando Castile har inte gjort sig skyldig till något annat än en trasig baklykta och blivit stoppad av polisen.

Filmen är fruktansvärd – men sann. Diamond Reynolds förstår att hennes man dör framför ögonen på henne och ber till Gud. I baksätet av bilden sitter deras unga dotter.

Det är too much  – men sant.

Idag har Facebook märkt Diamond Reynolds film med varningstext. Men såklart klickar alla ändå.

Vad jag applåderar med den här typen av nyhetsrapportering är att sanningen har en så mycket större chans att komma fram. Vi kommer själva bil mer ansvariga för vilka brutala nyhetsbilder vi väljer att se – Facebook kommer först i efterhand att märka upp dem. Men korrupta poliser kommer inte kunna gömma sig och hålla varandra bakom ryggen. Dessutom blir människorna som drabbas verkliga.

Twitter rumsterade om i nyhetsrapporteringen redan under Arabiska våren. Vad Facebook live kommer att tillföra får vi se – tjänsten har inte funnits så många månader. Men rapporten från Diamond Reynolds var så nära den brutala verkligheten man kan komma.

Om några timmar sätter jag mig på ett plan och flyger till Dallas för att rapportera om dödsskjutningarna av fem poliser.