Seattle: Microsoft, tech-kramare och massa tuggumi

av katlar


IMG_3203

Vi har varit  i Seattle i veckan.

Stan som är hem åt Microsoft, Amazon, Starbucks och den berömda Gum Wall, en trång gränd knottrig av begagnade tuggumin.

IMG_4656

Äckelkonsten kanske är dumt att nämna när jag i nästa mening tänker skriva: Seattle är en cool stad. Jag gillar viben. Superhippie. Mer än San Francisco. Vacker och grön, omringad av vatten och broar. Precis som i San Francisco har techisarna brett ut sig. Amazon sväljer en allt större del av innerstan, Microsoft expanderar, Google har ett stort kontor här och en rad unga startups har flyttat in.

Utanför historiens allra första Starbucks (kaffesagan startade här i USA:s regnigaste stad) sitter ett gäng unghippies med gitarrer och dreads, i skitiga kläder. “Fuck Donalad Trump”, sjungpratar en tjej och hötter med näven. “Fuck, Donald Trump”, svarar hippien med gitarren.

Vår Uber tar lång tid på sig att komma fram. Åtta minuter senare har det enformiga budskapet om Trump verkligen knådats in. Fuck okreativa hippies, tänker jag och vinkar adjö.

Mest spännande jobbet i Seattle var det vi gjorde på Microsoft.

Campus som ligger trettio minuter utanför stan är enormt ocn nästan märkligt stillsamt. Microsoft andas universitet, en helt annan atmosfär än yngre techjättar som Facebook och Google i Silicon Valley. Inte en sackosäck eller pingisbord så långt ögat når.

Vi har en hel radda intervjuer att göra – allt handlar om AI, artificiell intelligens. Vi följer med pressfolket in i ett brunt konferensrum. Utanför, i en fåtölj, med fötterna mot väggen, sover en Microsoft-anställd. Mobilen ligger på magen och han har snäckor i öronen.

De närmaste fyra timmarna sitter vi i det bruna konferensrummet medan Microsoft-forskarna med demos avlöser varandra.

IMG_4664

Vi snackar datorer som kan läsa av känslor. Om hur Skype fått en injection AI och att vi numer kan skypa med någon som pratar ett främmande språk och få direktöversättning. Om blinda som kan se med hjälp av AI. Om förslag på etiska regler kring AI-forskning. Om rädslan för AI. Om att forskarna faktiskt inte själva riktigt fattar hur det funkar. Eric Horvitz, Microsofts främsta expert på AI, ritar på whitboarden och förklarar.

IMG_4653

Efteråt är min hjärna så proppfull av ny information att det känns som den ska explodera.

Jag längtar intensivt efter en stark drink och skitsnack som kräver noll koncentration. Brian, fotografen, ser också ut att ha kroknat.

“Ett brunt konferensrum i 1100 olika vinklar”, viskar han till mig.

När vi stegar ut från konfarummet ligger den Microsoft-anställde med öronsnäckorna forfarande kvar i sin fåtölj. Samma position.

– Han måste sova djupt, säger jag.

– Sova?, säger Erik Horvitz och blinkar. Det är mycket möjligt att han skapar något stort.

Vi hinner med ett jobb till.

Åker till Fremont, en stadsdel som är mest hippie av alla. När vi snurrar runt i kvarteret på jakt efter rätt adress hittar vi en snubbe som har en lagerlokal fylld med karnevalsprylar. En stor festival-elefant och allsköns knasiga grejor. Han är på väg till Burning Man, berättar han.

IMG_4662

Vi går också förbi en surfshop, med två roliga dudes som aldrig vill sluta prata.

IMG_4660

Och en vinylbutik som har en platta med Bill Cosby, från den tiden när vi trodde han var ett med sin trevliga karaktär, doktor Huxtable.

IMG_4668

Vi hittar till hem till Heather Knowlton som är en “professional cuddler”. För 80 dollar i timmen tar hon emot hud-hungriga kunder, många techies, och delar ut smek och kramar. Allt är helt platoniskt, säger Heather. Vi lever uppkopplade liv och många lider brist på nära relationer i verkliga livet, just därför behövs professionella gosare, menar Heather.

IMG_4667

Målet är att gose-sessioner ska bli lika accepterat som massage, bara ett annat sätt att ta hand om sig själv. Idag har Cuddlist, en startup som grundades i New York, ett nätverk av professionella gosare över hela USA.

IMG_4657

Jag små-ångrar min entusiastiska pitch till redaktören när jag sätter mig ner på Heathers säng med blått överkast: “Jag tänkte att jag testar en sån där cuddle-session – och skriver om det! Sen lägger jag på ett par undersökningar om hur uppkopplade liv påverkar oss. Det blir väl bra?”

Det hela känns väldigt märkligt och obekvämt. Här ska jag ligga och kramas av en okänd person i en timme. Hm.

Brian har väldigt roligt i alla fall. Jag säger åt honom att sluta flina. Han cirklar runt sängen och filmar. Jag och Heather ligger tätt omslingrade. Brian slutar inte alls flina. Jag hatar honom. Gaskar sedan upp mig och tänker: Allt för journalistiken.

Mot slutet har jag kommit in i matchen och tänker att det inte alls var så farligt. Ganska mysigt faktiskt. Jag har också lärt mig att en kram ska vara minst 20 sekunder lång för att oxytocinet – ett må-bra-hormon – ska hinna ta skruv.

Sammanfattning:

  1. Microsofts AI och professionell gosare – två jobb med helt olika karaktär.
  2. Gillar Seattle.

Snapchats OS-bevakning: ”Ska kännas att du är där”

av katlar

 

IMG_4583

Under OS är Snapchats nyhetsredaktion busy. 75 redaktörer jobbar med att sätta ihop ”live stories”, snippets från stora OS-jubel-händelser.

– Det ska kännas att du är där. Att du står på sidlinjen, på läktaren eller är med i omklädningsrummet, säger Shannon Kelly, från Snapchats PR-team som jag snackar med över telefon.

Tio till tolv miljoner personer tittar på Snapchats live stories varje dag. unspecified-2

Snapchats OS-bevakning finns inte i Sverige, eftersom Snapchat inte har något samarbete med en svensk tv-kanal. Men amerikanska NBC, brasilianska Globo, franska France TV och brittiska BBC är exempel på tv-jättar som samarbetar med Snapchat under OS.

I amerikanska snapchat-appen dyker OS-bevakningen upp som en ”live story”. Basketspelare dunkar, proffsfoto från NBC. Klipp. En snap från läktaren. Klipp. Snap från planen. Klipp. Ny snap från publiken. Klipp. Snap från omklädningsrummet där superkänd amerikansk basketkille pratar in i kameran och kommenterar matchen.

IMG_4588

Det går snabbt och det räcker. Åtminstone för mig som inte är sportintresserad. Jag fattar vem som vann och hur det kändes på läktaren och i omklädningsrummet efter segern.

unspecified-1

Men jag är hyfsat irriterad på reklamen. Den kommer för ofta. Smälter in bra, den är gjord i Snapchat-format, men ändå irriterande.

Snapchat har blivit en nyhetskälla. Jag snackar inte bara om deras live stories från koncerter eller aktuella OS. Snapchat var först med att presentera nyhetsmaterial under terrorskjutningen i San Bernadino i fjol, där 14 människor dödades. Redaktionen bevakade också Brexit och de amerikanska politiska konventen med Clinton och Trump.

Snapchat sätter upp ett digitala geografiska staket runt områden som är intressanta ur nyhetsperspektiv. Redaktionen kan se alla snaps som kommer in från ett visst inringat område. När du laddar upp din snapp får du samtidigt frågan om Snapchat får använda ditt material i en ”live story”. Säg ja, eller nej.

– Våra redaktörer scannar tusentals snaps från läktarna under OS, säger Shannon Kelly.

Själv menar hon att tv-aktörerna gynnas av ett samarbete. 17-åringar som aldrig skulle sätta på en tv tar del av OS i appen. Och NBC får dela på annonsintäkterna med Snapchat.

Peter Hamby, före detta stjärnreporter på CNN, rattar numer Snapchats nyhetsredaktion.

– På breaking news-sidan jobbar han bland annat med att hjälpa redaktionen att faktakolla, säger Shannon Kelly.

Snapchats sätt att OS-bevaka är annorlunda. Bara glada snaps från läktaren som försvinner på tio sekunder hade inte räckt för att bygga en story fullt ut. Proffsfoto från NBC – från start och målgång – känns nödvändigt för att det ska bli bra.

unspecified-4

Nu hoppas jag bara att jag hinner få till en intervju på plats med Snapchat, på högkvarteret i Los Angeles, innan jag lämnar västkusten.

26-åringe grundaren Evan Spiegel är badass. Han tackade nej till Facebooks Mark Zuckerberg och erbjudande om att köpa Snapchat för tre miljarder dollar. Och Facebook ser uppenbarligen Snapchat som ett hot. Att någon kan utmana Facebook som kung av social media – det är spännande.

”Trust me” – Silicon Valley eliten och Trump har samma stil

av katlar
Screenshot 2016-08-08 11.37.00
Skype-intervju med Noam Cohen. Han kommer inte gilla den här bilden, men jag tog bara en screen shot.

Kanske krävs det en newyorkare för att skriva en riktigt giftig bok om Silicon Valley. En på andra sidan det här jättelandet, som inte känner sig tvungen att skriva schyssta artiklar för att få access till demos, jättekonferenser och exklusiva intervjuer med techhöjdarna.

Noam Cohen, före detta New York Times-reporter, sitter just nu och filar på The Know-It-Alls, en bok om Silicon Valley-eliten och deras politiska hemvist.

Jag tragglar vidare med att samla material till min artikel om den nya eliten – alltså techisarna – och såklart är Cohen en toppenbra intervjuperson. Hans bok kommer inte ut på länge än, men han berättar om sina idéer.

Den som känns allra mest överraskande är att Noam Cohen jämför Silicon Valley-eliten med Donald Trump – och kommer fram till att techjättarnas företrädare har hyggligt mycket gemensamt med den högljudde presidentkandidaten.

– Trump är en kandidat som menar att väljarna ska lita på honom. Att det är han som kan ställa allt till rätta. Han som kan rädda oss. ”Trust me!” Silicon Valleys elit funkar på samma sätt. Mark Zuckerberg vill också rädda världen – och tycker att vi ska lita på honom, säger Noam Cohen.

Problemet är att alla andra inte riktigt räknas. The Know-It-Alls, Trump precis som höjdarna som rattar de stora tech-företagen, ser sina lösningar som det enda alternativet.

Gamla institutioner och regeringar står mest i vägen för framstegen.

Silicon Valley knallar in i bransch efter bransch och visar hur gamla tröttsamma problem kan lösas med hjälp av teknik och appar.  Länge har resten av världen sett upp till tech-folket, som bygger smarta, framgångsrika företag som tänker nytt och ruskar om.

– Men vi ser en push-back, säger Noam Cohen. Jag vill att min bok ska bli en del av den diskussionen.

Taxi-tjänsten Uber fightas med lokala taxiföretag, som inte alls tycker att de gör världen till en bättre plats. Airbnb gör krumbukter för att slippa klassas som vare sig hotell, som måste deal med säkerhetsregler, eller en uthyrningstjänst, som måste hålla sig till diskrimineringslagar som kräver att vem som helst ska få hyra en lägenhet. Facebook får problem när de måste börja agera publicist och deala med hatiska kommentarer i eftersvallet av sommarens dödsskjutningar i USA. Google får kritik för att ducka skatt i Europa. Techföretagen som ger sig in i medicin-industrin har fått tonvis med kritik för att inte hålla sig till vetenskapliga regler.

– ”Trust us – it´s just for the best” duger inte längre, säger Noam Cohen.

Kan en app lösa problemet med polisbrutalitet?

av katlar
FERGUSON, MO - AUGUST 13: Demonstrators, protesting the shooting death of teenager Michael Brown, hold up signs after they were ordered off the street on August 13, 2014 in Ferguson, Missouri. Brown was shot and killed by a Ferguson police officer on Saturday. Ferguson, a St. Louis suburb, has experienced three days of violent protests since the killing. (Photo by Scott Olson/Getty Images)

Förra veckan satt jag med på en demo.

Kids från fatttiga områden i Minnesota hade bjudits in till Silicon Valley för att få en inblick i tech-världen och besöka jättar som Google, Facebook och Youtube. Tanken är att de ska inspireras att plugga teknik på universitetet, kanske bli nästa generations Mark Zuckerberg och Sergey Brin.

Tonåringarna fick också lektioner i hur man skapar, pitchar och genomför en ny tech-idé som löser problem. Bakom initiativet Silicon North Stars ligger Steve Grove från Google News Lab, själv från Minnesota.

Minnesota hamnade i strålkastarljuset i somras när Philando Castille skjöts till döds av en en polis. Dödsskjutningen fick enorm spridning eftersom Castilles flickvän Diamond Reynolds gick live på Facebook samtidigt som hennes pojkvän dog i sätet bredvid henne. Castilles död – han hade stoppats för en trasig baklykta – blev också startskottet till nya, intensiva diskussioner om polisbrutalitet mot svarta.

Uppgiften som tonåringarna från Castilles hemstat fick i knät handlade om att ta fram en techlösning på problemet med polisbrutalitet och rasmotsättningar. Stor utmaning – ja. Men tonåringarna skred till verket och den här kvällen presenterade de sina idéer.

IMG_4558

– Jag är inte rädd för polisen, inte än. Jag är fortfarande för liten för att de ska se mig som ett hot, sa Ameer Storay, 13.

Han och hans team hade tagit fram  ”Just in case”, idén om en kameraknapp som fästs på kläderna och som börjar filma med ett enkelt fingertryck. Enklare än att göra som Castilles flickvän Diamond Reynolds, som fiskade upp sin mobil och började filma, förklarade barnen.

En annan idé som presenterades skulle ge poliser en chans att tänka efter innan de drar vapen.

– Behöver man verkligen ett vapen när man stoppar någon för en trasig baklykta?,  undrade en tjej som pitchade idén framför juryns tre domare.

Teamets idé – Lock it! – handlade om att handskfacket i polisbilen, där vapen förvaras, inte öppnas förrän polisen talar om för det automatiserade systemet att det verkligen är hett läge. Det skulle ge poliserna chansen att tänka till, menade tonåringarna.

Ett tredje team lanserade appen Connect, som kopplar ihop poliser med människor som bor i området.

– Man ska göra roliga saker tillsammans, ha roligt och lära känna varandra, förklarade Connect-grundarna.

Silicon Valley får ibland kritik av utomstående för sin eviga tro på att teknik kan lösa alla världens problem. Det snackas om en Silicon Valley-bubbla där välbärgade techisar löser sina egna problem, med skygglappar för resten av världen.

Därför var det var uppfriskande att höra vad svarta Minnesota-tonåringar har tankar kring polisbrutalitet, ett problem som knappast är personligt för en traditionell techie i Silicon Valley.

Melinda Briana Elper, en av domarna i juryn, har grundat Change Catalyst, ett företag som jobbar med mångfald i techbranschen – genom utbildning, mentorskap och finansiering.

– Det finns inte en app för varje problem på klotet. Men helt klart – vi behöver ideér från alla delar av världen, förklarar hon.

Facebook stryper klickfiske – lär oss sätta rubriker

av katlar
AAEAAQAAAAAAAAKIAAAAJDU4YThmZjdkLTllYWItNGIyYy1iOTA2LTNmYWFkNDhiZTA1ZA

Facebook tar i för att motarbeta klickbeten. Rubriker som låter: ”Du kan inte tro vad som hände sedan…” eller ”CHOCKEN när han öppnade dörren!”

Nu har Facebook byggt en algoritm som behandlar klicknyheter som spam. De kommer få mycket svårare att flyta upp till ytan och synas i feeden.

Jesus, vad skönt, tänker du. Jag hatar-hatar-hatar den där skiten. Men klickar ändå. Jag behöver hjälp. Ungefär som en chipsätare som inte kan sluta innan sista chipssmulan ur Estrella-påsen är försvunnen. Eller så har du lärt dig att aldrig nånsin falla för lockbeten, men irriterar dig gruvligt över att behöva vada genom klickträsket för att hitta en nyhet som verkar intressant. Tack, Fejjan. Ni är verkligen hyvens.

Men den traditionella mediebranschen betraktar numer varje rörelse från jättekonkurrenten som ett potentiellt hot. En ny spik i kistan. Facebook snickrar flitigt.

Jag DM:ar Aftonbladets Ehsan Fadakar, som skapat viralsajten Lajkat. Han är inte alls förtjust i Facebooks nya tilltag.

”Detta är ett smart pr-spel från Facebook för att ta mer betalt från alla publicister”, skriver Ehsan.

Förarbetet till Facebooks anit-klickbetes-algoritm gick till såhär: Anställda gick igenom tusentals rubriker och kategoriserade dem som ”klickbete” eller ”inte klickbete”. Utefter Facebook-redaktörernas ideér om klickbeten formades algoritmen.

Klagomål från användare ligger bakom förändringen, säger Facebook. De har sett hur folk först klickar ”gilla” på en post med spännande rubrik, sedan tvärvänder när de väl ser artikeln, och går tillbaka och tar tillbaka sitt ”gilla”. Klickbetes-inläggen har också flaggats som missledande eller falska av användarna själva. Facebook har dessutom en testgrupp av användare som rankar sina nyhetsflöden varje dag. Det här har hjälp redaktörerna att ta reda på mer, säger de själva.

Ehsan Fadakar tror inte på Facebook-gänget. Klickbetes-diskussionen är ett sätt för Facebook att slå ner på inlägg som med hjälp av spänstiga rubriker blir virala och delas av tusentals, menar han.

”Facebook hänvisar till sina användare och säger att de kommer dra ner på clickbait, vilket de menar är dessa virala inlägg. Men deras hänvisning är fattig. De säger bara: ”Våra användare har sagt si och så”, men visar inget underlag på att det faktiskt är på det viset”, skriver Ehsan.

Bakom alltihop ligger en smart plan om att tjäna mer pengar, tror han själv.

”Det här handlar om att Facebook förstår att publicister är villiga att betala för att nå ut. Nu ser de till att vi inte får någonting gratis”.

Jag tycker Ehsans inställning verkar smått konspiratorisk. Men killen har skapat en av Sveriges mest framgångsrika viralsajter och greppar relationen mellan Facebook och traditionella medier bättre än någon annan. Det kanske är blåögt att tro att Facebook bara vill sina användares bästa och rädda oss från klickfiskerubrikerna?

Det som är tydligt är i alla fall hur medier – klickfiskande eller inte – måste dansa efter Facebooks pipa för att ha chansen att nå ut på plattformen.

I en artikel från Bloomberg uttalar sig Adam Mosseri, chef över Facebooks nyhetsfeed. Han låter lite som en publicisternas ”motivational speaker”.

”Om du är en publikation som inte postar annat än klickbeten kommer trafiken gå ner. Men om du istället publicerar artiklar med raka, tydliga rubriker kommer trafiken att gå upp igen”.

Ett sådant uttalande är nog lite svårt för publicister i Sverige att svälja. Idag är det en techie i Silicon Valley som lär oss att sätta rubriker.

Lagom kul att bevaka Silicon Valleys elit

av katlar
IMG_4514

Tech-filosofien Jaron Lanier (han som är pappa till begreppet ”virtual reality) sa en gång till mig att techeliten är den ”mest välutbildade och sofistikerade eliten i världshistorien”.

Nu sitter jag och loggar en intervju med Owen Thomas, en journalist som jobbar på San Francisco Chronicle och som har bevakat Silicon Valleys techelit länge.

Han är inte direkt omtyckt i kretsarna han bevakar.

Tesla-bossen Elon Musk har kallat honom en tech-journalisternas ”Jayson Blair” (kommer ni ihåg honom? Han ljög sig igenom hela sin karriär på New York Times och fabricerade ett otal artiklar innan han blev påkommen som en bluff).

Peter Thiel, riskkapitalist som också grundade Paypal och dessutom sitter i Facebooks styrelse, skyr Owen Thomas som pesten. För för tio år sedan outades han som gay i en av Thomas artiklar – och det har han aldrig kunnat förlåta varken Owen eller tidningen som publicerade – Gawker. Thiel såg så småningom till att sajten gick konkurs. Tog muskelknippet Hulk Hogan till hjälp. Här är den ögonbrynshöjaren till story.

Owen håller såklart inte med om att han är en rutten journalist.

Han har sin syn på hur techeliten behandlar journalister.

– Det centrala temat är att ha kontroll över historien – techeliten vill alltid ha kontroll över narrativet, säger Owen Thomas när jag träffar honom över en kaffe.

– De vill helt enkelt inte att du ska skriva om dem utan deras egen tillåtelse, fortsätter han. Deras syn på journalister är att de är till för att transkribera. Om du inte skriver ner exakt vad de säger är du en dålig journalist – eller en lögnare, that´s the way it is.

Han skrattar men säger att det är tröttsamt.

– Jag talar inte om för dem hur de ska skriva kod. De borde inte tala om för mig hur jag ska skriva artiklar. Men det är så det funkar här – techeliten anser sig överlägsna. När det gäller allt, säger Owen Thomas.

Han har en massa mer intressant att berätta om Silicon Valley-eliten. Det ska jag skriva om sen.

Artificiell intelligens – för dummies

av katlar
AdobeStock_82741407-800x450

En sak jag har väldigt svårt att greppa är hur datorer kan lära sig saker – helt på egen hand. Det knyter sig i skallen. Jobbar på artikeln med arbetsnamnet ”AI – för dummies” (alltså såna som jag) och just nu känns allt som en obegriplig soppa.

Artificiell intelligens (AI)  är ett område som är stekhett i Silicon Valley. Alla jättar dundrar på och pekar på framsteg inom området.

På den ena sidan står entusiasterna som pekar på vilken fantastisk framtid som ligger inom räckhåll – smarta AI-pepprade datorer kan ta hand om alla monotona trista uppgifter, ge oss mer tid till familj och vänner, hjälpa oss att förstå alla spårk i världen på nolltid, bota cancer och utrota fattigdom. Hallelujah.

På den andra finns skeptikerna med pannan i djupa veck. Silicon Valleys superstjärna Elon Musk höjer varningsflagg. Han tror att AI kan bli det sista människan gör. Till sist blir vi datorernas egna små husdjur – utan arbetsuppgifter eller kontroll. Problemen som AI kan skapa kan ”krossa den mänskliga civilisationen” har Musk förklarat.

Han får medhåll av Stephen Hawkins som har sagt att utvecklingen av artificiell intelligens kan ”innebära slutet för mänskligheten”.

der-britische-wissenschaftler-stephen-hawking-sieht-nur-eine-chance-fuer-die-menschheit-die-eroberung-des-weltraums-

De är inga dumstrutar direkt, varken Musk eller Hawkins.

Men forskarna som jobbar med att utveckla AI suckar åt domedagsprofetiorna.  Jag har ägnat ett par dagar åt att prata med några av dem.

– Respectfully, jag håller inte alls med doktor Hawkins, säger Greg Corrado, som är en av Googles höjdare och grundade Googles Brain-team för fem år sedan. Han är expert på allt som som har med AI och maskininlärning att göra (Google är förresten det företag som Elon Musk hackar på mest när det handlar om AI).

Corrado menar att AI-forskningen idag står så långt från civilisationen-kommer-krossas-scenariot som det bara går.

– Det vi jobbar på är att göra datorer mindre korkade, säger Greg Corrado.

greg_corrado

Ett av de senaste AI-genombrotten är hur datorer kan lära sig känna igen bilder – på katter hundar och dinosaurier, tillexempel.

– En dator behöver se flera tusen bilder på en Tyrannosaurus Rex för att förstå, medan en treårig pojke lär sig samma sak genom att se tre olika bilder. Jag säger det för att ge lite perspektiv, säger Greg Corrado.

Forskarna kan idag lära datorer att lära sig en sak. En dator kan bli världsmästare i schack, men samma dator förlorar stort mot en femåring i Fia. Att en och samma dator skulle kunna lära sig att hantera en hel värld av olika problem – och sedan skuffa undan människorna och ta över – ser han som ett otroligt scenario.

– Jag tycker det är viktigt att vi har en öppen diskussion om vart AI-forskningen är på väg. Men en framtid där AI-utvecklingen växer sig utom all kontroll är jag inte akut orolig för, säger Greg Corrado.

Mediernas rapportering om artificiell intelligens har blivit ett problem för forskarna, menar de själva. AI-nyheter tenderar att omhuldas av bilder på en skräckinjagande Terminator som går bärsärkargång och rapporterna inspireras av sci-fi litteraturen. I en artikel jag läste skriver AI-forskare från Future of Life Institute att att mediernas AI-rapportering är så kass att den kan skada vetenskapen. Om allmänheten får en skräckinjagande och osann bild av artificiell intelligens kommer pengarna till forskningen att sina, är de rädda för.

imgres

– Det är antingen söta Pinocchio eller livsfarliga Frankenstein i medierapporteringen, säger Thomas Dietterich, som chefar över AAAI (Association for the Advancement of Artificial Intelligence) och är verksam vid Oregon State University. Han låter lite irriterad.

Forskarna vill alltså att journos ska lugna ner sig. Kanske är vi lite för heta på gröten när det handlar om att lansera dramatiska framtidsscenarier? Men redan idag har vi exempel på hur det gått snett när AI-projekt lanseras.

Minns ni Microsofts chatbot, tonårsbruden Tay? Ett AI-experiment som urartade big time. Tay – som utvecklade sin AI-personlighet genom att snacka med människor på twitter  – blev på 24 timmar superrasist och fullskalig sexist. Det var inte direkt vackert, inte heller ett stolt steg framåt för forskningen. Tay försvann snabbt.

Skärmavbild 2016-07-27 kl. 21.50.47

Ett annat skrämmande exempel på hur det gick snett är den berömda ”Flash Crash” från 2010 – när den amerikanska aktiemarknaden tvärdök i 36 minuter och sedan hämtade sig. Den automatiserade handeln av aktier består av AI-delar och här gick något snett.

zlz2

– Utredarna försöker fortfarande förstå vad som hände. Vi hade tur, för aktierna hade lika gärna kunnat stanna på bottennivån den gången, säger Richard Mallah, AI-forskare på Future of Life Institute.

Google har ju också lanserat en ”dödsknapp”, som skulle kunna stänga av datorer som löper amok. Varför gör man det om man inte alls är orolig för AI-utvecklingen?

Ok, det tydliga svaret på om AI-utvecklingen är farlig eller inte kommer jag nog inte hitta. Vi får helt enkelt vänta och se.

Det funkar! Solplanet har flugit runt jorden

av katlar
Solplanet Solar Impuls 2 landade efter en jorden-runt-resa igår morse.
Solplanet Solar Impuls 2 landade efter en jorden-runt-resa igår morse.


Nu  har det skrivits historia. För nu har ett flygplan som drivs helt och hållet av solenergi flugit runt hela jordklotet. Det landade igår imorse. 17.000 solceller på dom slanka vingarna har varit planets bränsle.

Det här är såklart jättehäftigt – att kunna flyga utan bensin och utsläpp.

Kolla den här härliga filmen som har följt hela jorden-runt-resan.

Till och med FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon har varit ute och hyllat bedriften.

”Det är en historisk dag för mänskligheten”, sa han i ett uttalande.

Tänk om vi kan få det här att funka för vanliga passagerarplan – då blir det minsann billigt att flyga. Och koldioxidutsläppet för hela resan var exakt: noll.  Men än är det en bra bit kvar innan alla kan flyga solplan.

Det historiska solplanet har bara plats för en enda person – piloten. Och han har haft det tufft under dom långa etappflygningarna. Det finns ingen som kan ta över spakarna när han ska gå på toaletten, så pilotens säte är kombinerad toalett.

Piloterna på Solar Impuls 2 Bertrand Piccard och Andre Borschberg har landat.
Piloterna på Solar Impuls 2 Bertrand Piccard och Andre Borschberg har landat.

Ett plan som drivs på solkraft kan flyga i 5-6 dagar utan att gå ner – ett stort passagerarplan måste gå ner och tanka och klarar max 17 timmar i luften.

Planet har varit i luften 23 dagar – men har gjort stopp på vägen. Det lyfte från Abu Dabi i Förenade Arabemiraten, flög sedan över Atlanten, över hela USA, och så en lång sträcka över Stillhavet till Asien och över Indien tillbaka till startpunkten.

Det här planet har längre vingar än en  Boeing 747 – men annars är allt mycket mindre och lättare. Planet väger bara drygt två ton – mot en Boeing som väger 150 ton. Och att planet är lätt gör att solenergin som samlas upp räcker.

Drömmen är såklart att den här typen av plan ska kunna användas som passagerarplan, men det är allså en bra bit kvar.

Maxfarten tex är inte mer än 140 kilometer i timmen, inte snabbare än en bil. Och det känns nog mer som att segelflyga när man sitter där inne än något annat.

Men det här är stort ur flyghistoriskt perspektiv. 4000 mil helt utan bensin. Vi går mot en oljefri värld. Tekniken ligger inom räckhåll. Vad vi konsumenter har att se framemot är att energi helt enkelt blir gratis. Glöm elräkningar, glöm bensinkostnader. En vacker dag står du där med din elbil, solpaneler på hustaket och så åker du solplan till Kanaireöarna på vintern, väldigt billigt.

Låter bra, huh?

Vill du resa till USA? Visa upp dina selfies, tack!

av katlar
unnamed

tl;dr: Nu vill amerikanska gränspolisen se dina selfies. Turister ska dela med sig av sina sina inlägg och foton på Twitter, Facebook och Instagram. Ungefär så. 

Minns när man satt och plitade ner sina uppgifter på ett avlångt grönt formulär på planet mot USA. Bland annat skulle man svara på frågan om man tänkte engagera sig i någon typ av terrorverksamhet under besöket i USA. Fick mig att dra på munnen varje gång.

Sen kom ESTA-visum och allt blev lite snabbare och enklare. Man söker online, pröjsar en hundring eller så, och får sitt inresetillstånd.

Nu har ett nytt förslag från amerikanska gränsmyndigheten, CBP, lett till protester.

Myndigheten vill att besökare till USA ska uppge sina namn på sociala medier, som Twitter. Instagram och LinkedIn innan de reser in i landet.

– Det här är personlig information som regeringen inte behöver känna till. Förslaget gör mig upprörd, säger Nathan White, jurist på organisationen Access Now, som jobbar med nätsäkerhet.

Esta-ansökan online ska enligt det nya förslaget kompletteras med en fråga om visumsökande personers namn på sociala medier. Det ska vara frivilligt att svara – eller låta bli.

“Att avstå från att uppge informationen kommer inte att leda till avslag i en ESTA-ansökan”, försäkrar Yolanda Chotes på CBP i ett mejl till mig.

– Det berättar inte alls vad de tänker använda informationen till. Det handlar om att samla oceaner av data om människor – som kommer bli väldigt svår att använda i rätt syfte, säger kritikern Nathan White.

Gränspolisen använder redan idag sociala medier för att upptäcka misstänkt aktivitet. Men ibland kan det bli väldigt fel. Brittiske Leigh Van Brian var på väg till Las Vegas på semester. Innan han satte sig på planet hade han twittrat om att han skulle “destroy America”, vilket på brittisk slang betyder ungefär “festa hårt i Amerika”.

Amerikanska gränsmyndigheten tog det han skrev bokstavligt. Van Brian greps när han landade, förhördes och skickades sedan hem igen.

– Det som skrivs postas på sociala medier är ofta skämt och ironi, som den egna kretsen fattar. Det är lätt att missförstå. Ska en gränspolis avgöra om dina skämt är kul eller en säkerhetsrisk, säger Nathan White på Access Now.

Just nu gör organisationen en undersökning, där den som vill kan tycka till om förslaget. Resultatet ska presenteras för gränsmyndigheten och, hoppas Access Now, se till att de nya reglerna aldrig blir verklighet.

Här är han: Mannen bakom Pokémon-succén

av katlar

Funderar på att ta med mig en fotograf och parkera papparazzi-style utanför John Hankes jobb. Han är nämligen mannen bakom Pokémon Go-succén. Och ser ut såhär:

maxresdefault

Eftersom Pokémon Go-hysterin inte verkar lugna ner sig vore en story om John Hanke guld. Jag har verkligen försökt, men fått nobben av pressfolket:

Thanks for your interest in Pokémon GO. We unfortunately won’t be able to set up an interview at the moment but we’ll absolutely be in touch if time opens up for John and the team.
Jag undrar såklart hur det känns att skapa en mega-succé? Har man det på känn innan spelet släpps? Eller kommer genomslaget som en total överraskning? Hur reagerar han när han går online och feederna kryllar av vinklar på Pokémon Go-undret? Känner han sig skyldig när hashtaggen #DontPokemonGoAndDrive trendar och när Pokémon-jägare kör ihjäl sig? Typ: Hjälp! Jag har skapat ett monster.

John Hanke jobbar idag på San Francisco-baserade företaget Niantics Lab, som alltså utvecklat Pokémon Go.

Tidigare var han googlare. Jobbade med att utveckla Google maps, earth och streetviews. Ännu tidigare i sin karriär skapade han spelet Meridan 59, ett av det första spelen i världen där hundratals spelare kunde spela online samtidigt.

– Målet med min karriär har varit att starta saker på splittnya områden. Du måste ha attityden att status quo inte gäller, säger John Hanke i en intervju med sitt gamla universitet, Berkeley.

Han och hans team satt tekniken augmented reality, mixad verklighet, i strålkastarljuset. Länge har Silicon Valley predikat om virtual reality och hävdat att tekniken kommer bli nästa stora grej – lika populär som mobiltelefonen. Men något liknande genomslag för virtual reality har vi inte sett. Så kanske är det spel och innovationer som bygger på augmented reality som gäller?

I den senaste bloggposten från Niantics – från släppdagen för Pokémon Go –  skriver John Hanke och hans team: ”Vi ser fram emot att höra om alla äventyr runt om i världen som Pokémon-tränare  kommer att vara med om. It´s GO time!”

Japp. Så blev det.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson, Filip Elofsson, Kristina Jeppsson, och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB