Nu är det igång och 3500 pers har släppts in i arenan, det är ungefär 20 procent av arenans kapacitet, enligt EBU.

Kravet för att få komma in är att alla i publiken ska testa sig och ha ett negativt corona-test som är max 24 timmar gammalt. Alla i publiken ingår i ett forskningsprojekt och kommer att följas upp efteråt.

Nederländernas inreseregler gör att man måste isolera sig i 10 dagar vid inresa och därför kan vi anta att de allra flesta i publiken också bor i Nederländerna.

Forskningsprojektet, som går under namnet Fieldlab Events, går att läsa mer om här.

Alla med ackrediteringar, från artister till programledare, scenarbetare och vi i pressen har varit tvungna att testa oss var 48:e timme för att släppas in i Ahoy arena och presscentret. Jag har testat mig sex gånger totalt här i Rotterdam.

Nu Tusse.

Ljuset ligger rätt, det har funkat nu sen strulet vid Tusses andra rep inför semin. Rösten håller snyggt.

Han levererade stt starkaste rep igår på juryrepet när det verkligen gällde, men det här ligger inte långt efter.

Han har bra kontroll på rösten genom hela låten, även på ”can you hear them”-utropen där han varit lite svajig från och till i Rotterdam. Det här bådar väldigt gott inför kvällen.

Energin är lite lägre, men så är det här också ett rep som inte är viktigt för något annat än att känna att allt finns där.

Efter Tusse repade också San Marino, men jag hann inte se något för att jag skrev det här blogginlägget.

Nu fortsätter också repetitionen med resten av finalprogrammet, men jag kommer inte rapportera om mellanakter och fejkröstning och sånt. Jag uppdaterar bloggen om det händer något speciellt så klart.

Nu är sista genrepet igång. Sverige tävlar som nummer 25 så det tar ett tag innan det är dags för Tusse, men jag kommer kolla och försöker uppdatera er om något händer.

Dock har vi ingen fotograf i arenan idag heller så ni får leva med foton från gårdagens förstarep.

Tusse fortsätter att ha sin Mello-kavaj under flaggparaden som öppnar sändningen.

Men självklart är det Nederländerna som får högst jubel i arenan. 3500 i publiken och de allra flesta är hemmapublik på grund av inreserestriktionerna, så det är givet.

Det är ett otroligt ovisst år i år med många låtar som kan ta hem segern, även om Italien legat ganska stadigt i topp hos spelbolagen de senaste dagarna. Under repetitionsveckorna har Frankrike och Malta varit där upp i topp ett antal gånger också, medan även Ukraina, Island, Schweiz och i viss mån Litauen, har varit uppe och nosat på topplaceringar.

Sverige och Tusse däremot har sjunkit, från att ändå finnas med på topp 5 precis när repetitionerna drog igång för två veckor sen till att nu ha parkerat på 13 plats på Eurovisionworlds sammanställning av de största vadslagningsbyråernas odds.

Nu har jag tagit mig till Ahoy arena. Sista gången jag gick in genom säkerheten den här gången. Jag passade på att testa mig en sista gång redan igår kväll bara för att vara säker på att jag skulle bli insläppt idag.

Vi i pressen och alla andra måste testa oss var 48:e timme och jag skulle behöva ta ett nytt test nu i morse, men för att kunna sova lugnt i natt passade jag på att förnya mitt test igår.

Det blev tops i näsan igen, andningstestet har bara funkat en gång på mig, alla andra gånger har jag fått ta topsen i näsan, totalt sex coronatest har jag gjort här i Rotterdam. Och så PCR-testet som krävdes för att jag skulle få resa in i Nederländerna dagen före avresa.

Så nu kommer jag kunna rapportera om det sista genrepet och sändningen ikväll här på plats i presscentret i anslutning till arenan. Det känns skönt.

Tusse tycks ha på sig den vinröda jackan som han hade i Melodifestivalen istället för den med avklippta ärmar som han haft under rep och i den första semin.

Vi får se om han faktiskt har detta på sig under repet också.

Det verkar i alla fall vara samma byxor som i semin.

San Marinos låt har alltså tio låtskrivare. Det är rekord i Eurovision.

Thomas Stengaard, Joy Deb, Linnea Deb, Jimmy Thörnfeldt, Kenny Silverdique, Suzi Pancenkov, Malou Ruotsalainen, Chanel Tukia, Senhit Zadik Zadik, Dillard Tramar. Sju av dem svenskar.

Senhit är lika övertänd som hon varit hela veckan, men det lyfter en del med Flo Rida. Och det är en bra öppnare.

Klockan 21 börjar sändningen. 3500 släpps in i publiken som en del av ett forskningsprojekt där alla besökare behöver kunna visa upp ett negativt snabbtest för covid-19 som är max 24 timmar gammalt. Dessutom kommer alla följas upp efter showen.

Publiken är på väg in i arenan nu.

Och 3500 är ju betydligt mycket färre än det brukar vara på Eurovision, men visst fick man en lite jobbig känsla när man såg så många i publiken i sändningen i tisdags?

Jag tror att det är psykologiskt, att man under ett år har vant sig vid att mycket människor är dåligt.

För alla är ju testade.

Det ska bli intressant att se resultatet av det här forskningsprojektet.

Med tanke på Nederländernas inreseregler som gör att man måste sitta i karantän i tio dagar när man kommer hit så är de allra flesta i publiken personer som redan bor i Nederländerna.

I förmiddags gick jag förbi en lång kö inte långt från mitt hotell här i Rotterdam. Det visade sig att de köade för att testa sig inför kvällens sändning i Ahoy.

Alla i publiken måste ha ett färskt negativt snabbtest, det får vara max 24 timmar gammalt under showen ikväll.

Jag har precis också testat mig, vi i pressen och alla andra med ackreditering inklusive artister och programledare måste ju testa sig var 48:e timme för att få komma in i arenan. Idag var första gången som jag kände mig lite orolig och nervös, inte för att jag utsatt mig för några risker, men för att man hör fler och fler i Eurovision-bubblan som faktiskt testar positivt. Nu senast duncan Laurence, 2019 års vinnare och anledningen till att vi är i Rotterdam.

Och i tisdagens sändning stod han så här nära programledaren Edsilia Rombley i sändningen. Visserligen bara en kort stund, men jag känner ändå att jag börjar bli orolig. De maltesiska och rumänska delegationerna fick ställa in invigningsceremonin i söndags för att de bodde på samma hotell som Islands och Polens team som drabbats av smitta.

Då kan man kanske tycka att Edsilia borde isoleras tills hon tagit ett negativt PCR-test, inte bara de snabbtester som genomförs i anslutning till arenan.

Richard Herrey försökte mästra Christer Björkman. Men fick snart bita i det sura äpplet och tvingades mästra sig själv också.

Den förra Eurovision-vinnaren reagerade på att Christer Björkman sa fel när han kommenterade den första semifinalen i tisdags. Björkman hävdade att Tusse med sina 19 år skulle vara den yngsta manliga svenska deltagaren i Eurovision.

I ett Twitter-inlägg försökte Herrey rätta sin före detta vän Björkman med orden:

”Och Christer Björkman rättas härmed. Min bror Louis är den yngste manlige svenske Eurovision deltagaren – 17 år ung. Jag själv var lika ung som Tusse, dvs 19 år.”

Och Christer Björkman rättas härmed. Min bror Louis är den yngste manlige svenske Eurovision deltagaren – 17 år ung. Jag själv var lika ung som Tusse, dvs 19 år. pic.twitter.com/mZ3427cshw

— Richard Herrey (@RichardHerrey) May 18, 2021

Richard vann Eurovision song contest 1984 tillsammans med sina bröder i Herreys med låten Diggiloo diggiley och visst var Louis då den yngsta svenska killen i Eurovision.

Men Richard försök till att mästra Björkman slog snart tillbaka när det visade sig att han också hade fel.

Frans Jeppsson Wall var nämligen en månad yngre än Louis Herrey när han tävlade i Eurovision 2016.

”Nu måste jag rätta både mig själv och Christer Björkman. Frans är den yngste svenske manlige Mello-vinnaren och Eurovision-deltagaren. 17 år, och faktiskt en månad yngre än min bror Louis, som dock är den yngste manlige Eurovisionvinnaren någonsin”, skrev Richard i ett nytt inlägg på Twitter.

Nu måste jag rätta både mig själv och Christer Björkman.
Frans är den yngste svenske manlige Mello-vinnaren och Eurovision-deltagaren.
17 år, och faktiskt en månad yngre än min bror Louis, som dock är den yngste manlige Eurovisionvinnaren någonsin. #RättSkaVaRätt pic.twitter.com/v2uo4jJ7iK

— Richard Herrey (@RichardHerrey) May 18, 2021

I slutet av 90-talet och början av 00-talet var Christer Björkman och Richard Herrey goda vänner och kollegor och turnerade runt  Sverige med en gemensam schlagershow där de framförde Eurovision- och Melodifestivallåtar.

2002 instiftade den dåvarande duon också priset Marcel Bezencon Award som sedan dess delats ut under Eurovision song contest varje år. I priset röstar den närvarande pressen, de medverkande låtskrivarna och kommentatorerna fram pristagare i tre kategorier till sina favoriter bland årets Eurovision-artister. Christer Björkman sa häromveckan till mig att priset var ett smart sätt att garantera att han skulle kunna få komma på Eurovision framöver, även efter att han slutat arbeta med Melodifestivalen.

Men i och med att Björkman blev mer och mer involverade i SVT:s arbete med Melodifestivalen slutade han med sina och Herreys schlagershower och vännerna gled ifrån varandra. Under en period på 00-talet var stämningen dem emellan minst sagt frostig, för att inte säga fullständigt obefintlig.

De har sedan länge grävt ner stridsyxan och brukar numera ha en vänskaplig ton med varandra, men här försökte Richard visst skicka iväg ett litet tjuvnyp. Dock blev det fel den här gången.