Det här med att börja blogga igen. Jag känner mig som “the wrestler” som gör sig redo för ännu en comeback. Morsar på de bekanta ansiktena i korridoren på väg till omklädningsrummet. Jag går mycket långsamt, släpar mig fram, drar handen längs ena cementväggen. Plåtskåpen, de slitna träbänkarna, hur många gånger har jag inte suttit där? Hur många gånger har jag inte gjort “comeback”? Doften av fukt och mögel från duscharna.

Jag tar på mig mina löjliga trikåer.

Det är mödosamt, jag är inte alls lika vig som jag var en gång i tiden. Någon ungdom fladdrar in och ropar att “det är dags, champ”. Men jag sitter kvar en stund. Nacken böjd, jag tittar ner i golvet. Jag har lindat fingrarna för hårt, de har vitnat på topparna. Jag tittar upp. Förr om åren hade det funnits målmedvetenhet i blicken, jag hade sparkat till en papperskorg på vägen ut, jag hade smällt knogen i en karm, vrålat ett stridsrop och slagit mig för bröst. Men nu. Nu reser jag mig långsamt upp. Dags att få jobbet gjort. Det viktigaste är inte att vinna. Det är att överleva.