Vi har köpt vår gran och sedan klätt den. Allt detta ägde rum igår.

Jag vet vad ni tänker. Det är ingen magnifik gran, ingen gran man står framför och beundrar och säger ”åh”. Det är ingen gran vänner kommer att stå hänförda inför. Ingen kommer att mumla ”herregud” och fastna perplex framför den. Det är inte så att jag och Amanda ställer oss framför den och håller om varandra och vi tittar på den och vi tittar på varandra och sen kysser jag henne ömt.

Det är helt enkelt inte den typen av gran. Men jag tycker om den. Den har personlighet. Jag vill inte ha en gran som ser ut som Caroline Winberg.Jag vill ha en gran som ser ut som Joe Pesci. Detta är Joe Pesci.

Vi klädde den på sådant sätt att det nästan blev kladdigt, Amanda gjorde glögg, jag laddade hem Absolute Chistmas i datorn. Vi pysslade med glitterbanden och glaskulorna, visslade med i musiken och när vi stötte på en svårighet i komponerandet ställde vi oss på håll och betraktade granen hummande med en glögg i handen.

Ni förstår. Det blev så mysigt och juligt att jag fick oroskänslor. När jag muntert för mig själv gnolade på ”white christmas” och plötsligt upptäckte att jag faktiskt gjorde just detta – gnolade på white christmas – så kände jag nästan lite avsmak. Jag skämdes inför Amanda. Jag slutade genast.

Det där händer mig ibland, svårt att förklara om ni inte känt samma sak.