Hotellet intygade att det var en riktigt fin balkong, med havsutsikt och allt. Så kom vi och såg detta. Det är det sorgligaste lilla helvete till balkong jag någonsin sett. Det är en deprimerande balkong. Ett deprimerande hotell. En koloss utan själ. Det det finns ingenting som ens är i närheten av att vara behagligt här. Amanda och Charlie somnade, jag tog en öl och en whisky och satte mig på ”balkongen” för att blogga. Då inser jag – här finns ingen Wi-fi på hotellet. Därför sitter jag nu och knappar på telefonen, kan inte skriva långt, får återkomma. Marriott. Jävlar i min lilla låda vilket litet skithotell.