Jag och Amanda ligger och tittar på reprisen av Robinson från igår. Jag har inte sett Robinson i år. Vilket misstag! Det är ju alldeles spektakulärt. Vuxna män som gråter, tjafsande och bjäfsande, intriger och extrem utmattning. Och i mitten denne underlige Paolo Roberto. Allt är så oerhört fysiskt för honom. Det är omröstning i örådet. Alla skriver sina lappar, Paolo samlar in och när han just ska börja läsa så drämmer han till lådan med full kraft. Jag förstår inte varför, men det gör han, full kraft – PANG! Och sen börjar han läsa. Och ingen ifrågasätter honom. Ingen frågar: “Ursäkta, Paolo, men varför drämde du till lådan med full kraft Är det möjligen så att du är dum i huvudet??”

I den här världen är det normalt att drämma till lådan på det sättet. I den här världen är man van vid att Paolo inte pratar – han skriker.

Paolo kan inte bara peka på något. Han måste springa några häftiga steg, peka med hela armen och samtidigt utstöta kroppsljud.

På den tiden jag tittade på et här programmet så var det ett socialt experiment. Nu tycks det vara ett fysiskt experiment: Den som bäst klarar Paolo Robertos konstiga beteende vinner.