Jag ligger i sängen, Amanda har somnat här intill, jag trycker därför försiktigt på tangenterna så att hon inte ska vakna av knappljud. Jag är begåvad på att skriva ljudlöst. Men det är svårt, varenda liten manöver är så oerhört känslig. Jag smeker ner bokstäverna och kisar, jag ser ut som en genial pianist när jag håller på så här,

Jag tittade på den där katastroffilmen på TV4 ikväll. Vad tyckte ni? Jag gillar den första halvtimmen av alla katastroffilmer. Vetenskapsman på fjärran forskningsanläggning får plötsligt in mystiskt pip i maskinen, hans trötta kollega vid maskinen intill säger att det måste vara nåt fel på mätgrunkan och somnar om, men pipet fortsätter. Det är inte bara fortsätter – det ökar i styrka. Besked om detta pip når vår något mer akademiska hjälte som befinner sig i storstad. Han meddelar makthavare av typ ”vicepresident” om detta pip och säger att något måste göras. Men makthavare bara skrattar åt honom – ”det du påstår är befängt!” – och fortsätter i korridoren med viktigare papper i handen.

Men så händer underliga saker. Världen börjar på ett eller annat sätt att knaka i fogarna och till slut, när skiten träffar fläkten, så får makthavre krypa till korset och be om hjälp. Och vår hjälte måste evakuera utsatt fru och stackars litet barn innan han kan fokusera på uppgiften. Och sen kommer katastrofen och den är alltid underbar, jag kan inte få nog av att se öppna munnar, tomma, rädda ansikten, människor som backar räddhågset, tittar upp och mumlar ”oh my god”.

Men sen är det roliga över. Det roliga är ALLTID över just där där när det handlar om katastroffilmer. Alla de där scenerna när de vandrar runt i askorna, lyfter på bråte för att hitta utsatt fru eller stackars litet barn är så in i märgen ointressant.

Så var det också ikväll.
Day after tomorrows första halvtimme: :++++:
Day after tomorrows sista 1,5 timme: :+: