Sitter på Aftonbladet, pular med manuset till Schulman Show som vi spelar in i eftermiddag. Kommer inte riktigt loss i arbetet, håller på med annat, söker hela tiden distraktioner. Det ligger en massa toffee i en skål och fläker ut sig, jag har käkat upp nästan allihop nu, plötsligt isar det till i tänderna med sådan emfas att min första impuls är att ta ordentlig sats och kasta mig in i en vägg. Istället: jag ojar mig ljudlöst, kupar ena handen under hakan och gungar fram och tillbaka som en mentalt utmanad mänska.

Den här tandvärken, den följer efter mig. Den är min livskamrat. Bloggar kommer, bloggar går, men tandvärken består. Men ingen får veta att det finns, bara jag. Visar jag min smärta för Amanda så kommer hon tvinga mig att gå till tandläkaren och jag har just ingen lust med det. Därför. Jag kastar mig inte in i väggar. Jag grimaserar genom ett låta överläppen vibrera under en tusendels sekund och sen går jag vidare i livet. Nu – manusarbete!