En besynnerlig detalj med den här balkongen är – bortsett från att den är 3 kvadratmeter stor och vänd rakt mot skogen när det finns ett hav på andra sidan – att staketet är så högt. Man ser ingenting, man ser bara galler. Jag förstår inte varför det är så högt. Huserar de mycket farliga djur här annars? Detta kan vara den sorgligaste balkong jag suttit på. Den är liten, men det ryms hemskt mycket tragik här ändå.
Hotellet intygade att det var en riktigt fin balkong, med havsutsikt och allt. Så kom vi och såg detta. Det är det sorgligaste lilla helvete till balkong jag någonsin sett. Det är en deprimerande balkong. Ett deprimerande hotell. En koloss utan själ. Det det finns ingenting som ens är i närheten av att vara behagligt här. Amanda och Charlie somnade, jag tog en öl och en whisky och satte mig på ”balkongen” för att blogga. Då inser jag – här finns ingen Wi-fi på hotellet. Därför sitter jag nu och knappar på telefonen, kan inte skriva långt, får återkomma. Marriott. Jävlar i min lilla låda vilket litet skithotell.
Vi är framme! Hotellet heter JW Marriott i Phuket. När jag bokade var jag noga med balkongen. Det spelat ingen roll hur det ser ut där inne, bara vi har en rymlig, härlig balkong med utsikt där vi kan sitta och dricka ett glas vin när Charlie somnat
Sitter på Arlanda, om en timme lyfter planet mot Thailand. Jag tar en kaffe och bloggar, Amanda och Charlie har gått och tittat på hudvårdsprodukter. Ni som funderar på att ta en charter med Apollo, avvakta lite och vänta på min betygssättning. Jag ska sätta plus på varenda liten sak på denna charterresa.
Än så länge: På Apollo får man ha med sig 20 kilo bagage per person. Vi har med oss en liten bebis, hennes saker får inte väga ett gram. Att hennes barnvagn väger 10 kilo bryr de sig inte alls om. Det måste vi räkna in i vårt bagage. Och 20 kilo är redan det väldigt lite, särskilt som vi har med oss barnmat.
Mitt första intryck av Apollo måste därför bli underkänt, det vill säga :+: .
Men hallå. Mycket kan hända här.
Jag återkommer.
I bokhandeln. Lite fiffig omorganisering från min sida och HÄPP – jag är Augustprisvinnare.
Det var en fin jul. Många i släkten var samlade. Vi hade på André Pops på utan ljud. Han funkade bra utan ljud, behagligt utseende, söt kille. Vi började med att ge Charlie klappar. Jag var tomten, jag har aldrig sett Charlie så rädd. Hon försökte fly undan, men benen höll inte, de skakade så. Då rev jag av mig masken och då såg hon att det var pappa. Efter en stund hämtade hon sig, då tog hon på sig masken och var tomte. Då spelade vi alla rädda, ropade och ojade oss. Det tyckte hon var mycket roligt.
Sen åt vi middag och satte oss i sofforna. Calle drack en hel del. Han bad hela tiden om ”en tolva till” och pekade på Calvadosflaskan. I övrigt var det mesta städat. Svärfar Bengan var med. Jag hittade ingen tändare till ljusen, då tog han ledigt fram något don han hade med sig i en väska och tände.
Sån är han, Bengan. Alltid något don i fickan.
Jag är en kvällstidningsromantiker. Det är sen barndomen.
Pappa kom hem från jobbet med matkasse i handen och båda kvällstidningarna under armen. Först läste mamma och pappa var sin tidning i soffan. Sen bytte de tidning med varandra. Jag fick vänta på min tur. Jag läste sedan tidningen bakifrån, mest tack vare serierna i Aftonbladet och BarnOmbudsmannen i Expressen. Kvällstidningen kändes spännande, de svarta rubrikerna skvallrade om en farlig, hisnande värld. Jag minns den oerhörda känslan när de drog på stort, när man kunde ta del av en fullkomligt halsbrytande rubrik på förstasidan och längst ner informeras: ”Läs mer på sidan 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, mitten och ledare”. Det var otroligt, man kände att man var med om något historiskt!
Kvällstidningarna fanns alltid där i min barndom. De fanns på vintern, då man ibland hade så mycket annat för sig att man bara snabbt bläddrade i tidningen stående över köksbordet. Den fanns med på sommarloven då kvällstidningarna var dagens absoluta höjdpunkt. Då läste jag allt, till och med ledarsidorna som var så svåra att jag inte ens förstod rubrikerna. Där kunde man hitta karikatyrer av politiska ledare, det var roligt, för det var tecknat. Mamma och pappa skrattade åt Jan Stenmark. Det gjorde jag med, utan att riktigt förstå varför. Och mot slutet av tidningen, de förbjudna, kittlande annonserna för telefonsex med bilder på kvinnor i underkläder.
Det fanns så många förebilder i kvällstidningarna. Man ville bli som dem. Expressens Mats Olsson och Lars Lindström. Vilka män! Aftonbladets Lasse Anrell! Och Peter Wennman, som en gång publicerade en läsarfråga som jag skrivit! Jag laminerade den där sidan och bar den i min kardborreplånbok under flera år.
Jag flyttade hemifrån när jag var 18 år gammal och sedan dess har jag alltid köpt både Expressen och Aftonbladet på vägen hem. Jag kan inte se hur min tillvaro skulle vara utan dem. Jag inser att det är öppet mål för kvällstidningshatarna, men all min bildning, all min förståelse av världen har jag fått från kvällstidningarna. Jag älskar kampanjerna med slagorden! Jag älskar när drevet går! Jag älskar när det händer något så stort att självaste chefredaktören med bister uppsyn tar till orda på förstasidan! Kvällstidningarna har alltid varit min följeslagare och de har alltid levererat. Både under mjuka perioder, som när Victoria gifte sig med
Daniel, eller under hårda, som under elfte september, har kvällstidningarna givit mig en rapportering som jag inte kan få någon annan stans. Kvällstidningen är unik.
Jag är helt enkelt en stolt kvällstidningsläsare.
Jag blir därför alltid lika beklämd när jag tar del av det trötta kvällstidningshatet. Jag talar inte om de som tänkt, de som aktivt och med vettiga resonemang tar avstånd från kvällstidningarna – heder till dem! Jag talar om dem som klagar på kvällstidningen av slentrian, de som gör det ”mest för att man ska”. Man SKA kalla Aftonbladet för ”Aftonhoran”. Man SKA kalla Expressen ”Sexpressen”. Det hör till, särskilt om man är lite akademisk, sådär.
Jag tittar på Nyhetsmorgon i TV4 och Kristin Kaspersen och han den där Kraft ler lite snett, lyfter upp kvällstidningarna mellan tumme och pekfinger och säger ”jaha, ska vi se vad de har hittat på i dag då”. Förnumstiga leenden, de pekar på någon rubrik, skrattar på lattjo, skakar på sina huvuden, bläddrar som om det vore ”En ding ding värld” de läste i. De vill signalera att de står över det där, de betraktar kvällstidningarna på samma sätt som man tittar på aporna på zoo. Det, vill jag mena, är ett okunnigt kvällstidningsförakt. De fyller sina program med nyheter som kvällstidningarna skriver om, men de kan inte stå för det.
Samma sak med morgontidningarna. De FÖRFASAR sig över att kvällspressen skriver om Tiger Woods otrohet eller om Jonas Bergströms affär med norsk kvinna, sida upp och sida ner rapporterar INDIGNERAT och ovanifrån om Aftonbladets och Expressens rapportering. På detta sätt kan de skriva om saker och ting utan att ändå skriva om saker och ting. Heder till kvällspressen som står för sina publiceringar, som inte gömmer sig bakom andras publiceringar.
I en värld där mediehusen får allt märkligare ägarstrukturer, där dolda agendor döljer sig bakom snart sagt varje publicering, så känns kvällspressen fräschast, modigast och sannast.
(krönika publicerad i dagens Aftonbladet. Jag är nöjd med texten, Mycket bra ämnesval! Och en bra text. Jag ger mig själv :+++: )
Jag har försått att julbocken där uppe i Gävle står kvar. Förstå tomheten hos kommungubbarna när det går upp för dem att hela intresset bygger på att den faktiskt brinner upp. En obrunnen julbock i Gävle är så in i helvete ointressant. Kommungubbarna tror kanske att den är fin? Att det är ”en stolt symbol för regionen” eller så.
Obrunnen julbock: :+:
Nedbrunnen julbock: :++++:
Säsongsavslutning av Schulman Show, succéprogrammet som nu är större än Hellénius Hörna, större än samtliga program som gick på TV3 och Kanal 5 i förra veckan.Gäst är Helena Bergström, som alltså kom tillbaka efter vårt ljudmisstag. För at påminna oss själva vilka lallare vi ändå är så lät jag det ljudlösa programmet ligga i skärmen bredvid oss under hela programmet.
Vad tycker ni?
Förra veckan sa ni åt mig att strunta i de gapiga introduktionerna. Då tog jag bort dem.
Ni ser – vi lyssnar på vad ni säger!
Folk har undrat vem det var som jag tog med mig till vår middag häromdagen. Jag får inte berätta detta, personen i fråga vill inte att det ska komma ut. Det är en Säpo-fråga.
————————–
Jag tar tillbaka mina :+++: på ”Morden i Sandhamn” och ger den istället :++: . Det är vad den var – godkänd. Jag tänkte inte klart igår, klockan var mycket och så. Okej för er?
————————–
Det där med rimstugor. De finns överallt i dagarna. Så fort jag slår på teven sitter det en panel där och rimmar underfundigt. Jag tycker verkligen inte om det. Så tänker jag mig helvetet: en rimstuga där Ingela Pling Forsman sitter alldeles bredvid mig och VÄSANDE I MITT ÖRA rimmar på klappar, dag efter dag, år efter år.
————————–
Sitter och tittar i tv-tablån inför julen och nyår. Ingenstans hittar jag SVT:s klassiska program ”Året med kungafamiljen”. Märkligt. Har de tagit bort det där trevliga programmet ur tablån? Hade varit spännande att se upplägget på ett sådant program just i år.
————————–
Jag vill be om ursäkt till Eva Röse. När Charlie vaknade klockan 05.43 imorse så gav jag henne min Iphone att pilla med. Hon ringde upp Röse åtta gånger, märkte jag alldeles nyss. Förlåt, Eva, och god jul. Du var jättebra i Maria Wern, förresten!