Min brorsa Calle var på konferens i några dagar på Sandhamn samtidigt som de spelade in filmen. Det var nångång i maj. Han berättade för mig att det var så in i helvete kallt. Vi talar tolvgradigt. Calle fick ha på sig dubbla jackor på utomhusaktiviteterna. När jag nu ser “Morden i Sandhamn” har jag inte kunnat tänka på något annat. Jag liksom VET att skådespelarna går runt och huttrar. Efter varje gång regissören skriker “BRYT” så rusar Alexandra Rapaport och drar på sig en anorak och väser “helvete” för sig själv och hela teamet samlas runt en brinnande tunna, står där och vrider händerna i varandra.

——————-

Rapaport var bra! En bra skådis. Det är inte hennes fel, men ibland var hennes karaktär lite kantig. Som det här med att hon var diabetiker. Så fort man såg henne dona med sprutor så VISSTE man att det skulle bli fara och färde vad det led. Klart hon skulle sitta instängd nånstans och börja hyperventilera och famla efter insulinet i någon slutscen.

——————-

Jag var inte förtjust i Jonas Malmsjö när han spelade “stissig”. Han skulle rulla med ögon, stamma, påbörja en mening och avsluta en annan, röra sig som en heroinist och babbla konstigt. Det var inte bra. När han däremot gick in i ett mer återhållet agerande blev han nästintill magisk. Vid några sådana tillfällen var han så bra att jag tänkte på hanses pappa och dennes pastorroll i “Fanny och Alexander”.

——————-

De hade problem att få vädret att klaffa i scenerna, tänkte ni på det? Det var riktigt förvirrande där mot slutet. Det var rena high chaparal! Tanten stängde in Rapaport i fyren och lämnade ön i ett stilla hav, solen bildade spegel på vattnet. Efter en liten stund – det rörde sig alltså om ett par sekunder – så var det kalasmulet och full storm på sjön. Sen blev det natt, vår polishjälte sitter och deppar i motorbåten och får snart en idé, åker ut med båten igen – och då är det plötsligt gryning igen! Och när han sedan lämnar båten – då har det blivit natt igen! Åkte han den där båten i ett dygn?

——————-

Scenen uppe i fyren med den gulliga tanten som plötsligt blev satan på jorden var extraordinärt fånig. Hur tanten ondskefullt blickade ut över havet och där stod och Alexandra Rapaport och höll på att svimma, dels därför att den FRUKTANSVÄRDA SANNINGEN börjat gå upp för henne, men framför allt eftersom hon glömt sin insulinspruta. Nej, det där var rent besvärligt att titta på.

——————-

Det fina med Morden i Sandhamn var att man inte satt och var nervös. Man brukar ju vara det när man ser svenska dramaproduktioner. Man vill så gärna undvika att ta del av generande skådespeleri, man mår ju så dåligt av det. Därför sitter man och är nervös, som tittare uppför man sig till slut lika stissigt som Jonas Malmsjö, man rullar med ögonen och vrider sig som en epileptisk – man vill verkligen inte att det ska bli genant! Men här behövde man inte känna denna nervositet. Det var gediget och fint. När eftertexterna började rulla, så var det inte så att min kropp skrek: GE MIG MER! Men det var en trevlig stund.

Morden i Sandhamn lutade länge mot  :++: , men får faktiskt :+++: , 

Vi spelade in Schulman Show igår. Bra stämning i studion. Vi firade att vi nått 500.000-tittarvallen. Senaste episoden gick över. Vi är större än så gott som ALLA program som går i TV3 och Kanal 5.

Igår hade vi Helena bergström och Arne Weise i studion. Härligt samtal! Roliga avslöjanden! Weise berättade bland annat om när han och Colin Nutley var på strippklubb en gång i tiden. Sensationellt! Och Bergström var underbar, kvick och varm. Det var en fin eftermiddag. Och själv? Jag har aldrig varit bättre!

Kan ni tänka er känslan i min kropp när jag idag fick telefonsamtal från produktionen. De meddelade att det ”blitt nåt fel”. Det fanns inget ljud på inspelningen.

Jag: Inget ljud?
Produktionen: Nä. Inget ljud.
Jag: Dåligt ljud eller?
Produktionen: Nä. Inget ljud.
Jag: Inget ljud alls?
Produktionen: Nä. Inget alls.
Jag: Inget ljud över huvud taget.
Produktionen: Precis. Inte över huvud taget.

Jag satt tyst och tom i 15 minuter. Sen åkte jag tillbaka till Aftonbladet. Nu ska vi spela in samma program igen! Förstår ni vad smärtsamt.

Dagens ros går till Helena Bergström som trots fullt schema tar sig tillbaka till Aftonbladet för att göra om samma program, säga samma saker, se samma klipp och skratta åt samma saker.

Herregud.

Jag läser Amandas blogg och lägger märke till att hon har en ganska udda pose. Hon lägger handen på huvudet när hon tar en bild på sig själv. Jag undrar så vad det kan komma sig. Just nu har Amanda frågestund på sin blogg. Jag ska fråga henne vad det kommer sig att hon gör på det sättet.

Här är en bild till – samma sak. Handen på huvudet. Varför denna hand på detta huvud?

Kanske något att börja med. Här är jag med en hand på huvudet.

Jag var på middag med Pontus och Fredrik igår. Vi hade en idé om att alla ta in en hemlig gäst vardera till denna middag. Vi tre kom tidigt och inväntade spänt vilka som de andra skulle ta med sig. Efter en stund kom Fredriks hemliga gäst.

Björn Ranelid! Han hade just avklarat kvällens danspass inför Let’s Dance. Det var mycket trevligt att träffa honom, det var länge sen sist.

Sen kom Pontus gäst – Rafael Edholm. Han är ju en ljuvlig liten knasboll, den där Rafael. Det blev en hel del udda samtal mellan Rafael och Björn, som aldrig hade träffats förut. Middagen var på det hela taget mycket speciell, jag kommer aldrig att glömma den. Vi hade väl alla till mans en önskan om att Bjlörn Ranelid skulle ställa sig upp och hålla en monolog för oss, men sånt kan man ju inte be om hur som helst, Men så hände det ändå.

Ranelid reste sig upp och började recitera, proklamera. Han är väldigt fängslande när han börjar med det där, den gode Björn.

Jag tog en film på en del av föreställningen. Vi satt som trollbundna. Titta på det sista i klippet – plötsligt kom en kvinna in från höger och frågade om någon hade en cigg att bjuda på. Mitt i Ranelids monolog!

Ranelids monolog får :++++:

Jag kom av en slump över ett fotografi som Johan Rheborg tagit. Jag visste inte att han var fotograf. Jag visste inte att han var så duktig på att ta fina bilder. Jag satt en hel kväll med Amanda och tittade på hans bilder. Desvärre känner jag inte Johan Rheborg, vi har aldrig ens träffats, men via Twitter kom jag i kontakt med honom. Och idag mötte jag upp Johan på stan och köpte fototo ”Paraply i snö”. Det var spännade att träffa Johan. Jag bad att få ta en bild på honom och det fick jag.

Tittade på Morden i Sandhamn. Tyckte den var helt okej. Men en sak tänkte jag på. ”Morden i sandhamn”. Borde det inte heta ”Morden på Sandhamn”? Man säger väl inte ”i sandhamn”? Det kan väl inte vara så svårt?

Nå.

Nu ska jag ta av min snus, stänga bort teven, lägga mig över sängen, ställa klockan i väckning och sen sova längs åtta timmar.

Min bil räknar ut medelförbrukningen av den bensin bilen drar. Varje gång jag tankar nollställer jag och så försöker jag köra ännu mer bensinsnålt än tanken innan. Jag har blivit helt besatt av den här statistiken. Tänker på den hela tiden. Vill pressa-pressa-pressa. Då gäller det att köra smart, inga tvära inbromsningar, inga hastiga accelerationer.

I somras när jag var på Gotland låg jag på 5,5 liter per tio mil. Det är mitt personliga rekord. Den känslan var fenomenal, jag mådde så oerhört bra den veckan.

Nu är det vinter och dessutom kör jag bara inne i stan, så det är omöjligt att ligga i samma nivå. Jag brukar ligga på 10,5 och ibland hamnar jag under 10. Men då måste jag verkligen köra oerhört smart.

Men så har Amanda bilen i ett par dagar. Och när jag får tillbaka bilen har hon saboterat allt. Så här såg mätaren ut för några timmar sen när jag övertog bilen från Amanda. Hon måste ha dragit ut på nån is och kört burnouts eller något. Jag förstår inte varför det påverkar mig så, men när jag ser att mätaren ligger på över 11 så blir jag helt vansinnig. Det kokar i mig av vrede.

Det har hänt sig så att jag varje dag ser Förkväll på TV4. Jag hämtar min dotter Charlie vid 16 och vid 17 sätter jag på teven och så hamnar jag där framför Förkväll. De som inte sett Förkväll tror kanske att det rör sig om ett ”tv-program”. Det är det inte. Det är en enda lång räcka av sponsrade inslag. Jag tycker oerhört illa om de här inslagen, men särskilt vidrigt är det att ta del av ”Com Hem-gubben” som varje dag visar sig i programmet. Han åker hem till kändisar och installerar bredband eller vad det är. 15 minuter långa inslag där han sitter och skruvar på teknik och förevisar grejer på fjärrkontrollen för en tacksam kändis som sedan säger: ”Nu har mitt liv förändrats!” Tokigt sponsrat av Com Hem. Jag känner mig illa till mods när jag ser det.

Idag var det rimstuga i Förkväll. Tre påhittiga personer skulle rimma till tittarnas klappar.

Jag blev konfys när jag såg trion. Hasse Wiklund var där. Och Sandra Dahlberg. Men vem är mannen i mitten? Men vänta nu. Är inte det…

Javisst! Com Hem-mannen sitter plötsligt och ska rimma i Förkväll. Han är överallt! Vad har Com Hem betalar egentligen för detta? Jag sitter alldeles förundrad och undrar vad i helvete det är som pågår. Första klappen som ska rimmas. En platt-teve! Så klart! Vem kan rimma om platt-teve-apparater om inte Com Hem-mannen! Och som han rimmar! Det är fullständigt obegripligt. Jag förstår ingenting. Nästa klapp – en digitalbox! Com Hem-mannen hugger till igen, rimmar stenhårt på denna klapp och blickarna från de övriga i panelen är så tomma att jag ryser till där jag sitter i soffan. Com Hem-mannen. Snart ser ni honom överallt.

Snart programleder Com Hem-mannen Let’s Dance!
Snart bildar han duo med Jenny i morgonsoffan!
Snart läser Com Hem-mannen nyhetssändningarna!

Betyg?
Förkväll får :-:

Åt lunch med Fredrik Wikingsson igen. Han lovade att det var hans tur att bjuda idag. Jag var fortfarande förorrättad efter hans sätt att beställa in en biff Rydberg för 300 kronor förra gången vi sågs. Han visste att jag bjöd och utnyttjade tillfället!

”Vad säger du, min gode Fredrik, ska vi inte ta in både förrätt och varmrätt idag”, sa jag. Fredrik sa att han inte riktigt var sugen på någon förrätt. Jag frågade om han hade något emot om jag tog in en. Han kunde inte säga så mycket alls. Det var bara att acceptera.

Jag var inte just sugen på förrätt, var inte så hungrig, men en hummersoppa gick ju ner. Sen kände jag att jag var sugen på något ytterligare innan varmrätten. Så jag tog mig en tallrik pata negra också. Bara för att. Wikingsson avstod.

Sen var det dags för varmrätt. Jag älskar biff Rydberg! Sen ville Fredrik ta in notan. Men jag var sugen på nåt sött! Jag tog in lite tryffel. 

Sen fick vi in notan. Fredrik betalade.

Nu passar han sig i fortsättningen för att beställa in dumheter på luncherna!

Tittade på klockan på datorn, såg att den var 11.11. Jag skiter väl i sånt, men jag vet att Amanda är mycket förtjust. Hon menar att hennes dag per automatik blir ljuvlig om hon får syn på klockan när den är 11.11. Jag bestämde mig blixtsnabbt för att ta en bild på klockan och skicka till henne, men precis när jag tryckte av så ändrades den till 11.12.

Jag skrek: HELVETE!

Och så satt jag och var irriterad en stund. Kom sedan på en idé. Jag går in i datorinställningar och ställer tillbaka klockans tid till 11.11, tar en bild och skickar till Amanda!

Jag började knappa och fingra, kände mig som ett geni. Men jag avbröt efter en stund. Herregud. Vad är det jag sysslar med?