Jag har varit utan blogg så länge. När man inte har blogg så tar man färre bilder, det är synd. Men det finns några bilder från de senaste månaderna som jag tagit. Oklart varför. Jag tänkte jag skulle lägga ut dem här. Om ni vill se.

Fick besked om min pension från staten. Blev mycket bestört. Under hela 2010 får jag 325 kronor i tjänstepension. Jag har börjat förstå att det där med pension överlag inte är något vi kommer att kunna räkna med. Jag tog bilden och MMS:ade till min revisor och skrev att jag måste börja pensionsspara på egen hand.

Jag var i Colombia i två månader och spelade in tv. Här är mitt hotellrum. Mycket trä. Mycket signalfärger. Det var rätt smutsigt, men det gick.

Överlag var det ganska jobbigt att vara i Colombia, men det fanns höjdpunkter. Sent om kvällarna, vi försökte tända ljus för att göra det lite trevligt. Och så drack vi öl och pratade. Det var fint.

Detta är från augusti. Jag spelade in 24 timmar med Patrik Sjöberg. Det var roligt att se honom i AIK-tröja. Mer sånt!

Hittade en lapp i bilen alldeles efter att jag och Amanda gifte oss. Amanda försöker öva på sin nya namnteckning. Det tyckte jag var så härligt att jag tog en bild på lappen!  (Amandas blogg kan ni läsa HÄR)

Den här tog jag häromdagen. Tänkte skriva ett inlägg där jag berättade att detta var Amandas reaktion efter att jag dragit ett grovt rasistiskt skämt. Jag tyckte det kunde vara roligt, eftersom det skulle anses vara så OPASSANDE att skratta så mycket efter ett sådant skämt. Men så kom den där självmordsbombaren och då blev det inte lika kul längre.

Det här är rofylldhet för mig. Jag älskar att göra rent diskbänkar. Det är något med det omedelbara resultatet i alltsammans. Man sprejar, borstar, tvättar rent – och så är diskbänken skinande. Det händer något. RESULTAT! Det är fantastiskt.

Det är därför jag tror att jag skulle älska att vara snöröjare. Titta på den här bilden som jag tog utanför mig häromkvällen. Städgata, så de flesta bilar är borta. Mycket snö på gatan, mycket att röja. Det blir en tuff kvart för plogbilen. Men sen, när han är färdig! När all snö är borta! Då tror jag att snöröjaren känner en jävla tillfredsställelse.

Den här tog jag häromdagen på krogen Caia. En väldigt god ravioli. Men det blev något fel på blixten och exponeringen. Den ser ju inte så smaklig ut. Den ser ju rätt hemsk ut i den där färgen. Så jag lade inte ut den.

Sitter på Aftonbladet, pular med manuset till Schulman Show som vi spelar in i eftermiddag. Kommer inte riktigt loss i arbetet, håller på med annat, söker hela tiden distraktioner. Det ligger en massa toffee i en skål och fläker ut sig, jag har käkat upp nästan allihop nu, plötsligt isar det till i tänderna med sådan emfas att min första impuls är att ta ordentlig sats och kasta mig in i en vägg. Istället: jag ojar mig ljudlöst, kupar ena handen under hakan och gungar fram och tillbaka som en mentalt utmanad mänska.

Den här tandvärken, den följer efter mig. Den är min livskamrat. Bloggar kommer, bloggar går, men tandvärken består. Men ingen får veta att det finns, bara jag. Visar jag min smärta för Amanda så kommer hon tvinga mig att gå till tandläkaren och jag har just ingen lust med det. Därför. Jag kastar mig inte in i väggar. Jag grimaserar genom ett låta överläppen vibrera under en tusendels sekund och sen går jag vidare i livet. Nu – manusarbete!

Den bästa appen för Iphone – Flightradar. Jag kan sitta framför den här i timmar. Nån haverist har sammanställt alla plan som befinner sig i luften samtidigt – världen över. Man kan alltså peta sig fram till Jakarta och se vilket myller av plan som kretsar över området. Om man trycker på flygplanssymbolen så kommer det upp info om flygplanstyp och så vidare.

Mest intressant är det så klart att titta på vad som händer absolut ovanför mitt huvud. Ofta blir man besviken, nån lokal stackars kärra som anländer Arlanda från Norrköping, eller någon sorglig liten sak från Helsingfors som ska till Oslo. Och allra värst – en DHL-flight.

DHL-flighterna. När man stöter på dem blir man så otroligt beviken. Man vill inte se fraktplan!

Men ibland smäller det till! Då fångar man en fullastad Boeing 747, en Delta som just lyft från Arlanda för att ta sig till New York. Fattar ni! New York! Det stora äventyret! Då ropar jag för mig själv: BON VOYAGE, MINA VÄNNER! HAPPY TRAILS!

En fin liten sak, det där.
Flightradar.

Just nu zoomar jag ut på hela Europa.
Då blir det så hisnande. Det fladdrar till i sjäen, jag måste sättamig ner ett slag.

Vilken magnifik syn.
Hur bär de sig åt, piloterna?

I januari finns min nya bok ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsa trött” i butikerna. Nu sitter jag tillsammans med min förläggare Ann-Marie Skarp och diskuterar omslaget. Vi har två förslag. De är helt olika varandra. Jag vet inte vad jag ska tycka. Jag gillar både, fast på olika sätt. Därför låter jag nu er bestämma! Säg vilket omslag ni tycker bäst om i kommentarsfältet. Tack!

Alternativ 1. Ett mjukt omslag, härligt med grönskan där bakom. Jag älskar sommar, som ni kanske vet, så jag dras mycket till den där bilden.

Alternativ 2. Lite hårdare omslag. Kanske lite manligare? Detta omslag lockar gör ju gott för min narcissistiska sida. En stor bild bara på mig. Kan inte bli bättre. Fast det är klart. Sommarängen är ju så fin.

Ni får avgöra!

Jag skojade lite om gruppen EMD häromdagen i succéprogrammet Schulman Show. De har just släppt en coverplatta. Jag tyckte det var lite lustigt att de valde att göra låten ”Gangsta’s Paradise”. Jag menar, det är ju inte så mycket ”gangsta” i EMD, om man säger. Jag undrade om de verkligen skulle bottna i en textrad som ”I’m 23 now, but will I live to be 24 – the way things are going I don’t know”.

Skulle man verkligen TRO på Danny Saucedo när han sjunger den typen av saker? Jag menar, de där grabbarna bor väl fortfarande hemma hos mamma? Ja, vi talade hur som helst om det. Och EMD blev väl lite putta och i helgen svarade de när de uppträdde med låten i Nyhetsmorgon.

Lyssna på den. Hör ni! Jag är med i deras låt!
Roligt gjort, EMD!
Nej, jag menar det!
Det är en ära!

LÄNK OM DET INTE FUNKAR: KLICKA HÄR!

– Att det alltid går så otroligt fort att ringa upp nån på mobilen, efter en halvsekund kommer det fram signaler. I min värld får jag stå där och vänta i alla fall MINST fyra sekunder.

– Att folk som får överrumplande besked på telefon alltid liksom STIRRAR på luren efter att samtalet är över. Vem stirrar på en telefonlur?

– Att detektiver som sitter framför datorn och gör research plötsligt börjar mumla för sig själv vad de håller på med, så att också vi som sitter hemma ska förstå. De talar med sig själva som dementa farbröder.

– Att män som går på pissoaren alltid börjar kissa för fort. Så fort går det inte! Alla män vet att det tar en stund innan kisset kommer, så att säga, men i filmerna så hinner de knappt dra ner gylfen innan det börjar rinna.

– Att det fortfarande finns folk som säger ”tja” i svenska filmer. Någon får frågan: ”Vad ska du göra ikväll?” Han svarar: ”Tja, det blir väl en hemmakväll med min fru.” Tänk efter. Är det någon som NÅGONSIN hört NÅGON använda ordet ”tja” i verkliga världen?

Och mer då?
Vad finns det mer?
Fram med allt OVERKLIGT! 

Kollar på Wire, andra säsongen. Den är bra, den får :+++: , men den går inte upp mot första säsongen som får :++++: . Nu väntar jag bara ut den, har hört så mycket fint om tredje säsongen. Den ska vara magisk. Vissa säger att den är :+++++: , men det kan jag väl aldrig tänka mig.

Hur som helst. I en scen finner vi polske hamnchefen Sabotka bli hårt pressad i ett polisförhör. Efteråt tar han sig till toaletten. Han sköljer sig med kallt vatten och så tittar han på sin egen spegelbild, han betraktar sig själv liksom skakad och kanske i själväckel, möjligen har han ljugit för poliserna, undanhållit en fruktansvärd hemlighet.

Jag ser ofta detta i filmer. Det är skölja vatten och titta i spegel mest hela tiden, känns det som. Men allvarligt talat: händer det i verkliga världen? Jag har ALDRIG gått på toaletten och sköljt mig med vatten i ansiktet för att sedan stå där och begrunda min spegelbild. Jag säger ALDRIG!

Det kanske bara är jag som är goofy. Ni kanske gör det mest hela tiden? Ni kanske titt som tätt slinker in på toaletten och håller på med vatten och stirr, varför gör ni det, det ni håller på med är jävligt konstigt. 

Glömde att det faktiskt finns ännu ett betyg att ge och det är :-: .

Hur ska jag förklara när det är berättigat att sätta detta betyg? Jo, när något är alldeles enastående uselt. Annette Kullebgergs spekulativa, nättopp rasistiska text om krögarfamiljen Catenacci och deras krog Caina, till exempel. (läs den här) Den är direkt obehaglig i sin absoluta värdelöshet. Hon driver tesen att familjen Catenacci sköter sina affärer med svarta pengar, men hon vågar inte stå för sin anklagelse, hon täcker den med något slags ironiskt tvärtom-språk. Texten är därför feg, ryggradslös. Jag tycker inte om den typen av feghet. Den är skriven i affekt och med dold agenda. Jag vet inte vad som hänt med Kullenberg, jag tycker ju i grunden om henne.

Alltså: Den text som Annette Kullenberg publicerade i tidningen City om krogen Caina får :-: .

Som matrecension är den för övrigt slarvig och dum. Hon tycker inte om maten, men vill inte precisera på vilket sätt. Istället hånar hon krögaren Catenacci för att han stavar fel på ordet ”smörslungad” och menar att det beror på att han är obildad.

Dessutom är maten visst god. Jag åt på Caina igår och jag ger maten :++++: . Mer om det en annan gång.

Jag har förstått att jag fått en hel del nya läsare. Det inser man snabbt när man läser kommentarerna till mina inlägg. Jag tänkte därför berätta kort vad jag gör om dagarna. Jag har en butik i Stockholm där jag säljer skräplitteratur. Jag försöker hålla uppe priserna, för jag vill inte att det ska vara så mycket spring i butiken.

Så här ser det ut här inne. Kom gärna förbi och säg hej! Bara ni inte blir för många. Här trivs jag. Varje gång som jag är ute på jobb eller sitter i möten, så saknar jag min älskade butik. Det är här jag är lycklig. En kopp kaffe står på och sprider doft. Trafiken mullrar vänligt utanför skyltfönstret. Jag skriver en rad eller två. Jag mår bra här.

Apropå kaffe. Idag när jag kom till butiken märkte jag att bryggaren varit på över natten. Amanda blir alltid upprörd när det händer, hon tror att det är förenat med livsfara, Amanda är alltså min fru (hennes blogg hittar ni HÄR.) Det är så fånigt av henne. Varje gång jag glömmer bryggaren på och det bildas den här typen av festlig hinna i botten av kannan, så MMS:ar jag till henne och skriver: ”JAG KUNDE HA DÖTT! ALLT KUNDE BRUNNIT NER! TUR ATT JAG LEVER!”

Det händer att jag får in nya böcker till butiken. Då sätter jag mig och prismärker dem och är de riktigt fina grejer så får de kanske plats i skyltan. Idag har jag fått in tre stycken. Den där Harlekin-boken nere till höger är helt klart en kandidat.

Och så vandrar dagarna.

Jag var på ett företag som heter Visuellt ljud och talade in min kommande bok som ljudbok idag. Visuellt ljud är fantastiska – om ni någon gång bestämmer er för att tala in en ljudbok så ska ni göra det där. I foajén hade de en gästbok, där de som talat in ljudböcker kunde skriva en hälsning. Där samsades både stora och små namn. Kul läsning!

De här författarna gjorde inte mycket väsen av sig, några korta rader och sen var det inte mer med det. Bara en författare ville ha en egen sida att skriva på och det var Marcus Birro. Inget fel i det. Jag fann Marcus Birros namnteckning intressant. Det är ju ingen namnteckning. Det är en autograf. Ser ni hur M:et i Marcus också UTGÖR I:et i Birro?

Rätt fiffigt. Det där har han funderat på länge. Bra, Marcus!