Lyssnar på Filip och Fredriks podcast. Jag hoppas verkligen att ni följer den, det finns få saker som jag lyssnar på med samma pirr som den. Det finns ingen medial produkt som jag idag skrattar högt åt utom den. Jag är fylld av avund, för jag vet att dit når jag aldrig, men jag är också imponerad. Idag talade de om Laila Bagge. Filip högläste en intervju med henne, som verkade så intressant att jag var tvungen att söka upp den på nätet. I en passage får hon frågan var hon får sin kreativitet från. Jag finner frågan märklig eftersom jag inte upptäckt någon kreativitet hos henne över huvud taget. Laila svarar:

”Mina idéer kan poppa upp i huvudet när som helst. När jag sitter i bilen kan jag komma på en låt och ibland när jag står i duschen måste jag stänga av och hoppa ur för att skriva ner något eller prata in på telefonsvararen så att jag inte glömmer.”

Jag tycker allt det där är underbart. Men jag måste fråga: var tar de där idéerna vägen sen? Efter att hon nedtecknat dem eller spelat in dem på telefonsvararen – vad händer med dem? Jag udnrar, för jag har inte sett till dem.

Idéerna. Var är ni? Var håller ni hus?

Ho-ho?
Hallå?

Jag har förstått att det råder förvirring kring betygen. Ni är inte på det klara med vad plussen betyder. Det kan jag förstå, särskilt i dessa tider när inflationen blivit bisarr, när man sätter fem plus på vad skit som helst. I min värld är betyget fem plus något oerhört. Det är världsklass. Det är makalöst. Det saknar motstycke. Jag är ledsen, men filmen Shrek ÄR inte :+++++: . The social network ÄR inte :+++++: . Programmet Så mycket bättre ÄR inte :+++++: . Det är riktigt bra, men det är INTE fem plus.

Man stöter på väldigt få saker i livet som är världsklass. Därför kommer det extremt sällan delas ut några :+++++: i den här bloggen. Frågan är om det någonsin kommer att göra det. Jag irriterar mig på slappheten i det här, det märker ni. Nu sätter vi en ny standard. Nu börjar vi om. Detta är Aftonbladets skala för plustecknen:

:+: Underkänt
:++: Godkänt
:+++: Bra
:++++: Väldigt bra
:+++++: Världsklass

När ni tycker att jag lite elakt gav människan Pontus Gårdinger :++: , så måste ni förstå att det alltså betyder godkänt. Han är godkänd. Dessutom lutar han mot en :+++: , vilket betyder BRA.

Frågor?

Träffade Fredrik Wikingsson på lunch. Jag gillar att äta lunch med Fredrik, han har sån, vad ska man säga…FART I HJÄRNAN!  jag känner mig som en gubbe som plötsligt piggnar till när jag får vara med honom, han är ett stimuli, jag blir VITALISERAD av att vara nära honom. Det är alltid samma sak när jag träffar honom, jag sitter tyst och förundrad, stora ögon, som en åldrad förälder som får hem sin världsmedborgare till son och vill att det ska vara ABSOLUT TYST omkring när den flyfotade ynglingen berättar sina dråpliga historier om världen utanför den här satans lägenheten som jag fastnat i sedan jag fick det där bråcket.

Fredrik anlände lite sent, nystretchad och gänglig. Han hade just “gymmat”, han hade vått kvar i håret. Han har börjat motionera allt oftare, Fredrik, det finns något gubbigt i det också. Förr om åren gick Wikingsson från sitt hem i Bromma till Frihamnen varje morgon. Alltså: gick. Promenerade. Det tog honom 2,5 timmar dit, 2,5 timmar tillbaka. Jag tar ofta upp det, det finns ju något frånvänt i det, inte sant?

Jag ville bjuda honom på lunchen och sa till honom att inte tänka på vad det kostar – ta nu precis vad du vill – och Fredrik valde biff Rydberg, för 289 kronor. Det går ju inte att invända i det läget, det är bara att acceptera. För att få honom att i alla fall begrunda vad han gjort beställde jag in den billigaste jävla rödingen som fanns på menyn. NU FICK HAN NOG NÅT ATT FUNDERA PÅ!

Det var en trevlig lunch. Problemet på Riche är att borden är så tätt inpå varandra. Vår bordsgranne var Pontus Gårdinger och när han satt och drack sin kaffe så tycktes det alldeles som om han satt och tjuvlyssnade på oss.

Sen kom brorsan Calle förbi. Han hade varit på första ultraljudet tillsammans med Anitha och de hade lidit kval, trodde väl att barnmorskan skulle hitta klövar där det egentligen skulle vara händer, hovar där det egentligen skulle vara fötter och sånt. Men allt hade gått bra.

Människan Fredrik Wikingsson: :+++:
Fredrik Wikingssons semi-wetlook: :++++:
Wikingssons sätt att hela tiden klia sig i händerna, som om han hde nåt eksem eller nåt: :-:

Billig röding: :+++:
Hollandaise-såsen: :++++:

Wikingssons svindyra Biff Rydberg, som jag fick smaka på: :++++:
Wikingssons obekymrade sätt att beställa in dyraste rätten på menyn: :+:

Människan Pontus Gårdinger: :++:
Hans sätt att sörpla så att vi hörde det: :+:
Gårdingers utseende: :++++:

Calle Schulmans tatuering med texten KÖRV: :++++:
Hans ängsliga sätt att ALLTID bära runt på en Hermés-ask, som om han alltid varit där och köpt nåt: :+:

Peter Haber är verkligen bra. Han är en bra mycket bättre skådespelare än sitt rykte. Jag skulle vilja säga att han är en av våra stora. Till och med detta ofta stolpiga manus tar han hand fint om. Små gester, subtiliteter i blickar, tystnader som säger mer än prat – man är inte så bortskämd med sånt i detta land där Jacob Eklund anses vara en habil skådis.

Ett underliggande ämne i filmen är böghateri. I filmens verklighet är det mycket utspritt. Det sker bögmord på gator och torg. Politiker driver teser om att bögarna är en fara för Sverige. Och så vidare. Jag fattar ju att detta är fiktion, men att Sverige skulle explodera i den här typen av bögförföljelser är helt enkelt ICKE TROVÄRDIGT.

Marie Göranzon är duktig som polischef. Men hon har svårt att tala trovärdigt i telefon. Hon håller monolog, gör inga pauser för motparten att “prata”, ser brydd ut överlag. Varför är det så svårt för våra skådisar att tala i telefon. Det var samtal efter samtal och Göranzon blev liksom sämre och sämre – till slut blev jag glad att hon blev skjuten så att man slapp höra ännu ett sånt där samtal.

Jag fattar ju att de där scenerna med Haber och Hirdwall ska vara små komiska pauser i berättelsen. En snabb scen, ett skratt och sen går vi vidare i filmen. Men samtidigt – filmen kan ju inte bara förvandlas till en fars hur som helst. Här sitter Hirdwall på golvet i hallen och är deprimerad. Haber ansluter och lyssnar på den deprimerade mannen. Plötsligt tar Hirdwall Habers hand. Han gråter. Men Haber måste sticka på jobb, så han BÄNDER sig loss ur Hirdwalls grepp, fattar tag i Hirdwalls fingerspetser och BRYTER sig loss. Det är – ICKE TROVÄRDIGT! Man får ju bilden av att Haber intebara är empati-lös – han framstår som helt dum i huvudet.

Överlag är det en fin film, men man blir hela tiden besviken när man kastas ut från förtrollningen. Göranzon i ett av sina telefonsamtal, säger till Haber: “Du måste komma hit.” Haber utropar chockat: “NU?!” Göranzon svarar: “Ja. Nu.” Man anar att tanken är att det ska vara sent på dygnet, det är därför Haber ojar sig så över att hon vill att han ska komma NU. Men utanför, alldeles bakom ryggen på Haber, skiner solen genom fönsterrutan.

Men ändå. Detta är en av de bättre Beck-filmerna. Mycket tack vare Peter Haber.  Av mig får den :+++:

VIsste ni att min fru Amanda just börjat blogga? Jag tycker att det är väldigt kul. Det är numera min absoluta favoritblogg. Man får veta så mycket där. Idag fick jag till exempel reda på vad jag åt till söndagsmiddag.

Läs Amandas blogg HÄR.

Sensationella uppgifter i dagens Aftonbladet Söndag. Starkt av Röse att gå ut och berätta om detta. Jag gillar hennes blick också. Det finns en stolthet i den, inte sant.

Ja.
Jag säljer sex.
Ja.
Jag njuter av det.
Har ni några problem med det?

Vi steg upp, åt lussebullfrukost :+++: och gick sedan till NK. Amanda fastnade vid Chanel-ståndet väldigt lång tid. Jag kunde inte begripa vad det var som kunde roa henne under så lång tid. Det var helt otroligt. Hon stod och babblade med personalen om krämer i en kvart. Till slut sa jag högt ”MEN ÅH” och då gick vi vidare,

Plötsligt upptäckte vi stor uppståndelse vid entrén. Vad i helvete var det som pågick?

Jo, där satt Nobelpristagaren och signerade böcker! Jag har bara läst en av hans böcker och den var bra, jag ger den :+++: .

Vi såg en kändis till och det var Filippa Reinfeldt :+++: . Hon stod och provade skjortor på Boomerang-affären. Tyvärr syntes inte Fredrik :++: där. Filippa hade en livvakt, som stod med trådar och grejer i örat utanför butiken. Här ser ni Filippas fötter.

Vi åt lunch på Riche :++++: .
Jag gillar Riche därför att de är så snälla mot oss som har med oss barn.
Jag åt bookmaker-toast :+++:
Charlie åt pannkakor :++:
Amanda en sallad :++: .

På kvällen åt jag middag med det gamla gänget. Calle fyllde år också, så vi gav honom en slips. Vad tycker ni om den? Ganska fin, väl?

Så här såg bordet ut när vi var färdiga.

MIddagen: :++++:
Idén att gå till casinot efter middagen: :+:

 Jag har just tagit på mig lite lukta gott och en fin kavaj. Jag ska ut med mitt gamla kompisgäng. Vi är sju stycken. Vi träffades för 20 år sedan i Farsta och sedan dess har vi hängt ihop.

Fast vi ses allt mer sällan. Och när vi gör det stirrar vi förundrat på varandra, ser hur illa åren har falrit med oss.

En av oss dricker inte nu för tiden.
En annan av oss dricker lite för mycket nu för tiden.

De flesta av oss har barn och vi föräldrar av sådant slag av vi börjar tänka på att “det är en dag imorgon också” redan två dagar innan denna dag faktiskt inträffar. Men idag ger vi oss fri lejd.

Det är så mycket som är skevt med vår vänskap. Den passar inte in, den är liksom ur led. Men ändå – vi bryter oss aldrig loss. Det är någonting med all tid som gått. Vi har nött in vår vänskap i varandra, som hamrat koppar. Vi kommer att vara vänner livet ut.

Både min fru och min svärmor påstår att mitt sidhuvud där uppe, bilden där namnet på bloggen står, är väldigt ful. De menar att den aldrig kan vara mer än :+: .

Det gör mig förundrad. Jag är väldigt förtjust. Vad tycker ni? Ska jag byta ut den?

Detta är ju inte längre en pappablogg, det inser ni. Det innebär att jag inte kommer att rapportera lika mycket kring min dotter Charlie som förr i tiden. Hoppas ni inte blir besvikna på detta. Men jag antar att en del av er är nyfikna på hur det är med henne, hur året har behandlat henne – hur hon ser ut nu för tiden.

Och det kan vi väl bjuda på.
Här är hon, vår älskade lilla dotter.
Som ni ser har hon vuxit, både på bredden och höjden, och fått en riktigt fin frisyr.