Hela Idol-finalen får :++: , vilket är godkänt. Men mer än så kan det inte bli. Två idoler som verkligen kommer vara löjligt bortglömda om tre eller fyra veckor, en vinnarlåt som är sämre än någonsin, en jury som (bortsett från Andreas Carlsson som är BRA) är direkt dålig och en programledare som tror att han är lite, lite större än artisterna.

Det kan inte bli mer än :++:

En sak kan ni vara säkra på. Detta var sista gången vi såg Idol i TV4. Nu skrotar de programmet. De kommer att satsa på ett program som heter X-Factor. Glöm inte var ni läste det först.

Laila Bagge uppmanas ge ett råd till finalisterna. Hon säger: ”Tänk utanför ramarna.”

Tänk. Utanför. ramarna.

Laila Bagge måste vara den grundaste människan i Sverige. Jag tror aldrig jag hört henne säga ett tänkvärt ord. Någonsin.

Laila Bagge, du är tyvärr :+:

Gud, vad smärtsamt att se Idolerna hylla Peter Jihde. Vad osmakligt! Vad fel det blev. Så kan det gå när en produktion och en programledare lever i uppfattningen om att programledaren är stjärnan. Detta var de tre mest smärtsamma minuter i livet. Att se jihdes blick, sättet på vilket han låtsades bli ÖVERRASKAD och sedan RÖRD.

Som om han inte hade EN ANING – men så kunde han plötsligt dansstegen i numret utantill.

Jag skäms. Jag vill dö.

När det gäller själva tv-produktionen av Nobelmiddagen måste jag säga att jag är imponerad. Det är bra gjort av SVT att lyckas levandegöra något så ofattbart tråkigt som att titta på några hundra tanter och farbröder som äter. De har verkligen kramat ut allt. De lyfter på varje liten sten för att få liv i schabraket. Man vill ju skjuta sig själv i huvudet när man får en överblicksvy över ätande gäster och en kommentator som mumlar: ”Där sitter kemipristagarens fru.” Men så plötsligt gör de nerslag på golvet. Reportrar saxar mellan borden, de intervjuar alla från skvallereportrar till jourläkaren på plats. Det är riktigt bra.

De lyckas. Vi får se på människor som äter, och ändå sitter vi kvar och tittar. Bra, SVT!

SVT:s rapportering av Nobelmiddagen får :+++:

Det här med att börja blogga igen. Jag känner mig som “the wrestler” som gör sig redo för ännu en comeback. Morsar på de bekanta ansiktena i korridoren på väg till omklädningsrummet. Jag går mycket långsamt, släpar mig fram, drar handen längs ena cementväggen. Plåtskåpen, de slitna träbänkarna, hur många gånger har jag inte suttit där? Hur många gånger har jag inte gjort “comeback”? Doften av fukt och mögel från duscharna.

Jag tar på mig mina löjliga trikåer.

Det är mödosamt, jag är inte alls lika vig som jag var en gång i tiden. Någon ungdom fladdrar in och ropar att “det är dags, champ”. Men jag sitter kvar en stund. Nacken böjd, jag tittar ner i golvet. Jag har lindat fingrarna för hårt, de har vitnat på topparna. Jag tittar upp. Förr om åren hade det funnits målmedvetenhet i blicken, jag hade sparkat till en papperskorg på vägen ut, jag hade smällt knogen i en karm, vrålat ett stridsrop och slagit mig för bröst. Men nu. Nu reser jag mig långsamt upp. Dags att få jobbet gjort. Det viktigaste är inte att vinna. Det är att överleva.

Vad roligt det är att vara tillbaka!

Jag är mycket glad att kunna säga att jag åter är en bloggare. Jag hoppas att ni som varit med mig från början fortfarande är kvar och kanske kommer det några nya på vägen. Ni som läst mina bloggar kommer känna igen er – oavsett om bloggen heter “Att vara Alex Schulman” eller “Att vara Charlie Schulmans pappa” så är det fortfarande JAG och en blogg.

Tanken med en PLUS-blogg är något jag grunnat på länge. Jag gillar att recensera saker och ting. Minns ni när jag brukade skriva de där inläggen som hade rubriken “7 tankar om…”? Jag älskade det! Det var så roligt. När jag i höstas blev utsedd till ”Sveriges bästa kritiker” av tidningen Nöjesguiden, så tänkte jag att det kanske också finns folk som tycker om att läsa det. Så detta är en blogg där jag recenserar ALLT.

Jag menar verkligen allt.
Från den kopp kaffe jag dricker just nu :++: till den EMD-låt :+: som för tillfället står på ute i köksradion

Men ni får inte tro att detta är en recensionsblogg, sluta, jag tycker inte om recensenter. Jag sätter bara lite plus på det som omger mig. Som jag alltid gjort.  

Äh, nu ska jag sluta babbla.

Jag valde att öppna bloggen idag därför att jag har tv-kväll ikväll. Jag har köpt en bra taleggio, färska räkor och ungersk salami. Jag ska kolla Idol-finalen och Nobelmiddagen. Ni kan väl hänga med under kvällen?

Säg bra.