Min brorsa Calle var på konferens i några dagar på Sandhamn samtidigt som de spelade in filmen. Det var nångång i maj. Han berättade för mig att det var så in i helvete kallt. Vi talar tolvgradigt. Calle fick ha på sig dubbla jackor på utomhusaktiviteterna. När jag nu ser “Morden i Sandhamn” har jag inte kunnat tänka på något annat. Jag liksom VET att skådespelarna går runt och huttrar. Efter varje gång regissören skriker “BRYT” så rusar Alexandra Rapaport och drar på sig en anorak och väser “helvete” för sig själv och hela teamet samlas runt en brinnande tunna, står där och vrider händerna i varandra.

——————-

Rapaport var bra! En bra skådis. Det är inte hennes fel, men ibland var hennes karaktär lite kantig. Som det här med att hon var diabetiker. Så fort man såg henne dona med sprutor så VISSTE man att det skulle bli fara och färde vad det led. Klart hon skulle sitta instängd nånstans och börja hyperventilera och famla efter insulinet i någon slutscen.

——————-

Jag var inte förtjust i Jonas Malmsjö när han spelade “stissig”. Han skulle rulla med ögon, stamma, påbörja en mening och avsluta en annan, röra sig som en heroinist och babbla konstigt. Det var inte bra. När han däremot gick in i ett mer återhållet agerande blev han nästintill magisk. Vid några sådana tillfällen var han så bra att jag tänkte på hanses pappa och dennes pastorroll i “Fanny och Alexander”.

——————-

De hade problem att få vädret att klaffa i scenerna, tänkte ni på det? Det var riktigt förvirrande där mot slutet. Det var rena high chaparal! Tanten stängde in Rapaport i fyren och lämnade ön i ett stilla hav, solen bildade spegel på vattnet. Efter en liten stund – det rörde sig alltså om ett par sekunder – så var det kalasmulet och full storm på sjön. Sen blev det natt, vår polishjälte sitter och deppar i motorbåten och får snart en idé, åker ut med båten igen – och då är det plötsligt gryning igen! Och när han sedan lämnar båten – då har det blivit natt igen! Åkte han den där båten i ett dygn?

——————-

Scenen uppe i fyren med den gulliga tanten som plötsligt blev satan på jorden var extraordinärt fånig. Hur tanten ondskefullt blickade ut över havet och där stod och Alexandra Rapaport och höll på att svimma, dels därför att den FRUKTANSVÄRDA SANNINGEN börjat gå upp för henne, men framför allt eftersom hon glömt sin insulinspruta. Nej, det där var rent besvärligt att titta på.

——————-

Det fina med Morden i Sandhamn var att man inte satt och var nervös. Man brukar ju vara det när man ser svenska dramaproduktioner. Man vill så gärna undvika att ta del av generande skådespeleri, man mår ju så dåligt av det. Därför sitter man och är nervös, som tittare uppför man sig till slut lika stissigt som Jonas Malmsjö, man rullar med ögonen och vrider sig som en epileptisk – man vill verkligen inte att det ska bli genant! Men här behövde man inte känna denna nervositet. Det var gediget och fint. När eftertexterna började rulla, så var det inte så att min kropp skrek: GE MIG MER! Men det var en trevlig stund.

Morden i Sandhamn lutade länge mot  :++: , men får faktiskt :+++: ,