Peter Haber är verkligen bra. Han är en bra mycket bättre skådespelare än sitt rykte. Jag skulle vilja säga att han är en av våra stora. Till och med detta ofta stolpiga manus tar han hand fint om. Små gester, subtiliteter i blickar, tystnader som säger mer än prat – man är inte så bortskämd med sånt i detta land där Jacob Eklund anses vara en habil skådis.

Ett underliggande ämne i filmen är böghateri. I filmens verklighet är det mycket utspritt. Det sker bögmord på gator och torg. Politiker driver teser om att bögarna är en fara för Sverige. Och så vidare. Jag fattar ju att detta är fiktion, men att Sverige skulle explodera i den här typen av bögförföljelser är helt enkelt ICKE TROVÄRDIGT.

Marie Göranzon är duktig som polischef. Men hon har svårt att tala trovärdigt i telefon. Hon håller monolog, gör inga pauser för motparten att “prata”, ser brydd ut överlag. Varför är det så svårt för våra skådisar att tala i telefon. Det var samtal efter samtal och Göranzon blev liksom sämre och sämre – till slut blev jag glad att hon blev skjuten så att man slapp höra ännu ett sånt där samtal.

Jag fattar ju att de där scenerna med Haber och Hirdwall ska vara små komiska pauser i berättelsen. En snabb scen, ett skratt och sen går vi vidare i filmen. Men samtidigt – filmen kan ju inte bara förvandlas till en fars hur som helst. Här sitter Hirdwall på golvet i hallen och är deprimerad. Haber ansluter och lyssnar på den deprimerade mannen. Plötsligt tar Hirdwall Habers hand. Han gråter. Men Haber måste sticka på jobb, så han BÄNDER sig loss ur Hirdwalls grepp, fattar tag i Hirdwalls fingerspetser och BRYTER sig loss. Det är – ICKE TROVÄRDIGT! Man får ju bilden av att Haber intebara är empati-lös – han framstår som helt dum i huvudet.

Överlag är det en fin film, men man blir hela tiden besviken när man kastas ut från förtrollningen. Göranzon i ett av sina telefonsamtal, säger till Haber: “Du måste komma hit.” Haber utropar chockat: “NU?!” Göranzon svarar: “Ja. Nu.” Man anar att tanken är att det ska vara sent på dygnet, det är därför Haber ojar sig så över att hon vill att han ska komma NU. Men utanför, alldeles bakom ryggen på Haber, skiner solen genom fönsterrutan.

Men ändå. Detta är en av de bättre Beck-filmerna. Mycket tack vare Peter Haber.  Av mig får den :+++: