Händer det er att ni överanvänder ord eller uttryck? Mig händer det hela tiden. För en tid sedan använde jag ordet ”låsning” rätt ofta. Jag vet inte varför. Kanske för att det är ett roligt ord. Eller: det är roligt med människor som får låsningar. Människor som hakar upp sig, inte kan släppa saker. Jag pratade hela tiden om ”låsningar” hos folk. Det gick över styr. De sa till mig sen, vännerna. Bad mig lugna mig lite med det där uttrycket. Sa att jag fått en låsning på ordet låsning.

”Att få feeling”. Det var ett uttryck jag överanvände hösten 2009. Men jag blev lyckligtvis av med det sedan.

”Jävlar i min lilla låda”. Vår-sommar 2008, hela tiden nyttjade jag uttrycket. Nu har jag inte använt det på länge. Kanske ändå dags att ta tillbaka det lite smått?

Man måste vara aktsam på det där. De där orden och uttrycken gör att folk snackar skit om en. Man riskerar att bli alienerad. Ens vänner har kanske talat om det när man själv inte varit med. Att man fått dille på det ena eller andra ordet. Och så ses man, tar en öl och säger ”jävlar i min lilla låda, vad gott” och vännerna visslar ljudlöst bakom ens rygg, gör nån snurrgest med pekfingret mot tinningen för att signalera: den här killen är väck. Man hamnar utanför. Därför: man måste vara aktsam.

Lova att ni är aktsamma.

När jag nu skrivit klart min bok och läser den från pärm till pärm får jag en tydlig bild av de ord som jag idag överanvänder. Det är en bra läxa. Här är hela listan:

VILDSINT!
Jag gjorde en sökning. Jag använde ordet vildsint vid 32 tillfällen i boken. Vildsint hit och vildsint dit. Tur att jag upptäckte det.

”I PANIK”
Det är mycket som sägs eller görs ”i panik” i min bok. Hela boken tycks vara uppfylld av en panisk stämning. Jag tycks helt enkelt inte kunna få nog av detta uttryck.

VANDRA!
Det är hela tiden ett jäkla vandrande i min bok. Ingen går. Alla vandrar. Fram och tillbaka. Uppför och nerför. Hela tiden, vandra-vandra-vandra.

”…, DET DÄR”
I någon omedveten vilja att göra språket mer talat eller flytande eller vad det kan vara så använder jag detta uttryck. Till exempel: ”Det är en riktigt bra bok, det där.” Eller: ”Det var ett fint minne, det där.” Väldigt jobbigt i längden.

”FÖRVISSO”
Nyligen kunde jag inte helt och hållet använda ordet korrekt, jag visste inte riktigt betydelsen. När jag sedan fick grepp om det så började jag använda det. Om och om igen. Det är farligt, för ”förvisso” är verkligen inget vackert ord. Det är byråkratiskt. Jag rensade bort många ”förvisso” ur boken bara häromdagen.

”GRISFITTA”
Närå. Det var ett skämt.