Jag och AMANDA hade en rätt besvärlig natt. Charlie tycktes tro att hon hade fått ”nattpasset”, att hon var tvungen att vara uppe för att vaka över något, oklart vad.

Något jag finner intressant:

Charlie vaknade, vad kan klockan ha varit, två? Det är klart att det inte är alldeles ANGENÄMT att gå upp, stappla som en berusad till hennes säng, plocka upp henne och bära in henne till vår säng. Man LÄNGTAR inte efter det.

Så. När Charlie börjar skrika så vaknar både jag och Amanda. Jag hör att Amanda är vaken, för när hon sover så andas hon tungt – nu andas hon ljudlöst. Men hon rör sig inte. Gör ingen ansats att gå upp och hämta Charlie.Jag förstår snart. Hon låtsas sova för att slippa. Hon fejkar att hon inte ens hör Charlie.

Jag säger: ”Amanda.”
Hon svarar inte, ligger stel som en pinne, vill bara att jag ska försvinna, att jag ska gå och plocka upp Charlie.

Jag säger igen: ”Amanda.”
Jag kan se framför mig hur hon ligger där på andra sidan med ögonen vilt utspärrade, glasklar blick, och väntar.

Ja, hon väntar. Hon väntar ut mig. Och hon vinner. Jag går och hämtar Charlie.

Jag ville bara säga det. Mest till Amanda. Tror du inte att jag fattade att du var vaken! Jag är väl inte dum?!