Jag berättade igår om att vi numera försöker leva lite mer ekonomiskt under januari och februari. Idag åt vi därför blodpudding. Jag tycker inte alls om blodpudding. För mig är blodpudding något man äter som barn. I min värld slutar man äta blodpudding när man är 15. Man har sina blodpuddingdagar, men sen blir man vuxen och då är det över.

 

Jag kan väl därför säga att det inte var en ljuvlig middag idag. Men så är det ju – har vi bestämt att spara så har vi. Ingenting att snacka om, bara att äta sin blodpudding utan att sura.

 

Det är klart att jag sedan blir en smula KONFUNDERAD när jag efter middagen hör hur Amanda visslande packar upp NK-kassar i hallen. Hon har varit där idag och handlat. Hon är mycket belåten, försvinner in i sovrummet och dyker upp framför spegeln i en helt ny outfit. Det är nya skor, ny klänning och nya smycken och alt möjligt. Jag frågar henne hur det här går ihop med vårt sparande.

 

Hon svarar mycket belåtet: ”Vi är så duktiga med vårt billiga ätande att vi har råd med det här!”