Jag såg Parlamentet häromdagen. Ny sändningsdag, ny programledare och nya moment. Men precis lika dåligt som alltid. Eller förresten, fan vet om det inte var sämre än någonsin.

Parlamentet var en gång i tiden väldigt bra. Det fanns en fiffig grundidé. En formell miljö, fyra formella ”politiker” i kostymer och strama uppsyner. En formell programledare, som mer fungerade som en bister moderator i sammanhanget. Allting var strikt och strängt – utom vad som kom ur ”politikernas” munnar. Med bistra uppsyner sa de rena galenskaper. Den krocken – det stränga politiska anslaget som mötte vad de faktiskt sa – skapade stor komik.

Sen gick det några år och långsamt hamnade programmet ur led. Skämten blev sämre, manusförfattarna tappade känslan, och för att kompensera uselt manus kände sig ”politikerna” tvungna att ta till rena buskisfasonerna. Plötsligt reste sig politikerna upp och dansade, de ställde sig på alla fyra på borden, de skrek, de kastade vatten på varandra. Och fyra av fem skämt handlade om sex. Och då försvann ju den där krocken. Då blev det bara pajigt och skitdåligt.

Förra året var Anders S. Nilsson programledare. Om honomn kan man tycka mycket, men han var i alla fall den enda i gänget som förstod att här ligger humorn: det strikta som möter det skruvade. Han förstod att om det skruvade möter det skruvade så blir det pannkaka. Han fattade att det krävdes av honom som ”moderator” att vara gravallvarlig. Nye programledaren Per Lernströms intåg har inneburit att också detta är borta. När Per Lernström skrattar på lattjo, när han kallar Berlusconi för ”gubbtjyv” och säger andra liknande ”galenskaper” så förflyttar sig programmet ännu längre ut på patetikskalan. Nu finns ingenting kvar. Nu finns bara en flinande programledare och fyra buskisartister som halkar på bananskal i studion.

Parlamentet är utomordentligt dåligt.
Parlamentet får .