Den deprimerade kvinnan Simone Beck skrev en hälsning på Facebook på juldagen:  ”Tog alla mina piller, är död snart, hej då allihopa”. Meddelandet gick ut till de 1 082 människor som var angivna som vänner på hennes Facebook. Ingen av dessa tusen vänner ringde polisen eller gjorde något för att hindra det. Istället satte näthatet in. ”Hon överdoserar hela tiden och hon ljuger”, konstaterade en av dessa vänner. Och så diskuterades flitigt att hon var “töntig” och att hon överdrev.

Först dagen efter nåddes Simones mamma av meddelandet. Hon ringde polisen, men då var Simone redan död.

Detta är sorgligt på så många olika plan. Och det säger så mycket om denna nätsamtid som vi alla befinner oss i. Hade en enda av dessa tusen vänner ingripit så hade Simone levt idag. Och det var sannolikt också det Simone innerst inne ville. Meddelandet på Facebook syntes vara ett klassiskt rop på hjälp. Men Simone överskattade Facebook som socialt forum. Hon trodde att åtminstone EN ENDA av hennes tusen “vänner” faktiskt var vänner. Så var det inte.

Umgänget på Facebook och i andra sociala medier är skruvat och konstigt. Här finns det knappt några medmänniskor kvar. Här finns bara lustifikationer. på Twitter finns bara ordvrängare som försöker uttrycka sig tokroligt på 140 tecken. På Facebook har det sociala umgängets förminskats till idioti. Man sitter och trycker på “gilla”-knappar. Man läser vad någon har för sig och skriver en hånfull kommentar. Allt handlar om positionering. Ingenting är längre på riktigt.

Det finns väldigt lite kärlek på Facebook.

Simone Beck hade tusen vänner, men ändå ingen vän. Jag tror det finns väldigt många som hon på Facebook. Själv har jag 4 000 vänner på facebook. Jag skulle inte ringa till någon av dem om jag var olycklig.