Jag sitter i köket. Jag har tänt ett par ljus. Tulpanerna slokar dystert, ser ni?

Jag skriver på en text som jag måste lämna imorgon. Det går inte så bra, jag skriver ett stycke här och ett stycke här, men jag har svårt att sy ihop alltsammans. Den här texten skevar, haltar sig fram. Det finns ingen elegans här över huvud taget. Jag ska ärligt säga att det finns stunder i mitt skrivande då jag känner mig fullständigt enastående. Det rör sig om små explosioner som inträffar en eller två gånger per kvartal. Det är de stunderna man lever för, den känslan, att skriva något och känna i hela kroppen: Det här blir bra! Det känns ända ner i knäskålarna.

Det är för dessa små stunder jag genomlider allt detta.

Och ni då? Vad gör ni? Varför är ni uppe så sent, älskade vänner?