___________________________

Det är mer improvisationer i serien än förra året. Det märks på att de talar i munnen på varandra. Varje gång de talar i munnen på varandra, så tänker jag: Improvisation! Det innebär att trots att samtalet genom dessa improvisationer blir mer verklighetstrogna, så gör det ändå att jag “studsar till” och förtrollningen bryts. Jag är inte alldeles förtjust i improvisationer. Man slungas ut ur berättandet och tänker på hantverket: ”Gud, vad de improviserar bra”, kanske man tänker. Men man vill ju inte tänka så – man vill ju vara i berättelsen.

___________________________

Felix Herngrens och Mia Skäringers karaktärer tycks verkligen inte komma så bra överens. De har ännu inte sagt ett enda vänligt ord till varandra. De bråkar, ger varandra gliringar, himlar med ögonen bakom varandras ryggar. När Felix Herngren mot slutet av avsnittet går ner på knä och Mia Skäringer lyckligt utropar “KLART JAG VILL GIFTA MIG MED DIG”, så är det väldigt svårt att tro henne. Det finns ju absolut ingenting som tyder på att hon skulle vara det allra minsta intresserad av att umgås en enda dag till med den där mannen. Jag skulle så gärna önska att de där två kunde vara lite gulliga mot varandra ibland också.

___________________________

Henrik Dorsins karaktär Ove är ju ljuvlig i det att han är galen på återhållsamt sätt. Stillsamt galen, kan man kanske säga. Han är ju både frånstötande och älskansvärd. Det finns en scen när han är ute och joggar och Felix Herngren ligger i buskarna med en man och planerar en förlovningsöverraskning för sin sambo. När han får syn på Ove så gömmer han sig. Men Ove spejar, upptäcker Felix och misstänker genast att han är smygbög. Jag stör mig på scenen, för den är så enkelt byggd på förväxling och den där homosex-nojan är ju så otroligt använd redan. Dessutom bygger den inte Oves karaktär. Om jag hade varit manusförfattare, så hade jag helt kort låtit Ove upptäcka Felix där han ligger och gömmer sig. Nedstämt kunde han säga: ”Jag ser dig.” Och sen lommar han iväg, dyster i vetskapen att han är så frånstötande att folk gömmer sig när han kommer nära. Det hade väl varit sorgligt, mänskligt, tragiskt.

___________________________

Scenen där Johan Rheborg ska masseras är fulständigt magisk. Och tystnaden när Herngren kommer in och Johan Rheborg krampaktigt tar på sig sina kläder. Så mycket identifikation att det nästan inte går att titta på. Otroligt skickligt in i minsta detalj, från manusskrivandet till utförandet. Det är när man ser den typen av scener som man förstår att det finns få saker, också om man tittar historiskt i Sverige, som kommer upp i samma humornivå som Solsidan.

___________________________

Första avsnittet av nya Solsidan får en svag :++++: