Så här såg jag ut igår klockan 16.30. Man kan inte se ut på det där sättet. Jag har märkt att tanter nere i trappuppgången ryggar tillbaka när jag kommer nära dem. Den där frisyren påverkar mig, den påverkar också mitt sätt att vara. Jag blir liksom långhårig också till karaktären. Ligger mest i soffan, känner för att börja lyssna på powerballader och sånt.

 

 

Tur att man har vänner som kan klippa. Anna Kokotos är en av Sveriges bästa frisörer. Hon drog på mig ett plastfodral och började klippa. Jag såg märklig ut i plastfodral, som om jag stod i begrepp att bli mördad.

 

Sen klippte Anna Charlie också. Vi försökte muta henne med ostpopcorn. Inte Anna, alltså, utan Charlie.

 

Och så här ser jag nu ut. Fy fan i helvete, jag ser ut som en lite dåre. Inte i håret, för det blev väl fint, men det där uttrycket. Snusförnuftig och besservissrig.