Det fanns en tjej i min klass, jag minns inte vad hon hette, något amerikanskt. Sally, fast vackrare. Hon hade stort lockigt hår och olivfärgad hy. Hon såg alltid så väldigt ren ut. Hon körde moped till skolan från Söder varje dag, vandrade förbi oss där vi satt och fikade med sin runda hjälm i handen, efter henne en doftsvans inte av parfym utan av renhet. Vi umgicks inte, men det hände att vi pratade med varandra när vi befann oss i klunga. Vid något tillfälle hade jag upptäckt att man kunde skicka vykort utan att frankera dem. Korten kom fram i alla fall, brevbäraren ville väl vara snäll. Jag tyckte det var sensationellt och berättade det för de övriga. Kvinnan med olivhyn var skeptisk. Hon skrattade, sa att det där kan väl aldrig stämma. Jag sa att jag enkelt kunde bevisa saken och bad om hennes adress. Sen gick jag avsides och skrev ett vykort till henne med texten: “Ska vi äta middag någon dag?”
    
Jag väntade sedan spänt. Jag fick aldrig riktigt klart för mig om vykortet kom fram eller inte, men mycket tydde på det. Nästa gång vi sågs, två dagar senare, jag satt och drack kaffe med några studievänner. Hon tog en stor omväg för att inte passera i närheten av mig. Samma sak efter lektionen, jag betraktade henne noga och såg hur hon väldigt snabbt positionerade sig så långt från mig som det bara var möjligt. Vi sa inte ett ord till varandra någonsin igen.