Varje kväll eftermiddagen dricker vi kaffe i soffan. Det är först på senare tid som jag tänkt på att Amanda alltid dricker upp sitt kaffe väldigt snabbt, så visar hon upp den tomma koppen för mig och säger belåtet: ”Jag svepte.” Hela tiden detta ”jag svepte”. Hon säger det på skrytsamt sätt, som om jag gjort något fel som inte sveper min kaffe. Det är ett mycket märkligt beteende.

Idag när hon hällde i sig kaffet sådär onaturligt fort, visade upp koppen och konstaterade ”jag svepte” var jag tvungen att reagera.

”Älskling. Det är ingen tävling”, sa jag.
”Jag vet”, sa hon.
”Man dricker sitt kaffe så fort eller långsamt man vill dricka det.”
”Jag vet och jag svepte mitt.”
”Jag såg det.”

Och så säger hon: ”Vad sa du nu då?”

Då tittar jag på henne en stund, men jag tar det inte vidare.