En av bagageluckorna öppnades under flygplansstarten, en väska föll ner och träffade en dam i huvudet. Hon började blöda vildsint, en flygvärdinna frågade om det fanns någon läkare ombord. Har alltd undrat om jag någonsin ska få höra det i verkliga livet – en värdinna som i affekt frågar om det finns en läkare ombord.

Planet gjorde märklig gir, flög ett varv och vi svävade högt över Stockholm. Molnfritt. Huvudstaden såg ut som ett kretskort där nere.

Högljudd stolsgranne. Musiker av något slag. Satt och skrev noter. En låt hette ”Alltså sprack Saras tuttar”, ett skämt på titeln ”Also sprach saratustra”. Han visade upp titeln för sin kompis och skrattade därefter vildsint. Belåtenheten över sin egen fiffighet var stor där hos stolsgrannen.

En skål med bridgeblandning i min loge. Där fanns en sked också. Tanken var att skeda upp godisarna. Jag gjorde det också. Det kändes mycket vuxet, men själv blev jag ett litet barn. Något från barndomen, kanske, något minne som jag kommer ihåg så vagt att jag glömt det. Bridgeblandning med sked.

Programledare Pekka Heino. Pappa sa alltid att han tyckte så mycket om Pekka Heino för ”hans ögon glittrar så”. Jag berättade det för Pekka. Jag vet inte vad han tyckte om det riktigt. Det var svårt att tyda honom.

Ostkupa på bordet. I ostkupan fanns digestivekes. Märklig syn. Det såg ut som ett practical Joke. Som nen installation. Eller som någon ironi, som om Henrik Schyffert hade varit gäst igår och innan han gick fifflade han lite med ostkupan och ett gäng digestive-kex.

I sminket. Någon upptäcker att mina armbågslappar på kavajen har fått stora tuschpenne-drag på sig. Charlie was there. Då känner jag plötsligt saknad efter henne, som en elektrisk stöt.