I en veckas tid har jag nynnat på Lasse Berghagens version av Petters ”Längesen” från ”Så mycket bättre”. Jag kan ingenting om musik, lyssnar aldrig på sådant egentligen, så ta mig inte för all del inte för en auktoritet. Jag är så grund, de skrattar åt mig för att jag tycker om musikaler.

Men det finns något här som är så otroligt vackert och vemodigt, en sträng av stillsam hopplöshet eller vad man ska säga. En historia om en man som först när han blivit till åren nästan rofyllt kan sitta där och minnas tillbaka. Jag vet inte varför den här låten drabbar mig så hårt, säkert något med tiden som går, världarna rullar och möjligheter som försvinner av olika skäl.

Textraden ”Jag var hjälplöst förälskad, så obeskrivligt tagen”.
Jag tycker det är så vackert.

Jag kan inte riktigt förstå varför. Man kunde ju först säga att det är en enkel utväg för en låtskrivare att säga att han är tagen och sedan inte förklara hur tagen han är, utan nöja sig med att konstatera att det är ”obeskrivligt”. Rent teoretiskt skulle en författare kanske inte använda ordet ”obeskrivligt” alls, eftersom detta någonstans är att underkänna sin skrivförmåga.

Men jag tycker det är så vackert och enkelt.

Hjälplöst förälskad. Obeskrivligt tagen.

Det är rent poetiskt.

En bra låt kan förmedla en känsla, brukar man säga. Men det här påverkar mig mer än så. Den försätter mig i ett tillstånd.