Jag står i kassan på ICA, radar upp varorna på bandet och jag tar sedan min korg och placerar den i fållan med de andra korgarna. Jag gör det i en snabb rörelse, så jag är redan tillbaka med kroppen när jag inser att korgen inte riktigt hamnat rätt där nere, den är på sniskan.

Jag gör en ansats att åter böja mig ner, men upptäcker att den gode herrn i kön bakom mig snabbt är där och knuffar ner korgen rätt. Han tittar upp och ler mot mig och jag ler tillbaka och sen fortsätter vi med våra liv. Vi har inte talat, men ändå kommunicerat. Vi har älskat varandra i den där ICA-kön.

Jag tycker att detta är mycket fint. Jag fängslas av sådant där.

Jag slås av, när jag vandrar mot bilen, att det sker så mycket härligt människor emellan på ICA. Här råder godhet. Här är vi snälla mot varandra. Om Jesus hade sett oss på ICA hade han blivit belåten.

I kassan. Kassörskan blippar in varorna med flinka händer, men stöter plötsligt på patrull. De frysta hallonen finns inte i prissystemet. Hon vänder och vrider på asken, funderar, kliar sig i huvudet, vänder sig till slut till kunden som ska ha hallonen och frågar: ”Minns du vad det stod att de här kostade?” Kunden svarar ”19,90”– och han ljuger inte. Han skulle mycket väl kunna dra till med 14,90 och tjäna en femma, men han gör inte det, för på ICA är vi ärliga mot varandra.

När han sedan lämnar kassan glömmer han en tablettask. Kassörskan upptäcker eländet och ropar gällt efter mannen: ”Hallå! Du glömde den här!” Och hon viftar och bär sig åt. Mannen hör inte och kassörskan blir olycklig, för hon kan inte lämna sin kassa, men en annan kund fattar snabbt tag i tablettasken och sätter fart efter honom. Samariten går mycket fort, nej han springer för att komma ifatt. Andfådd knackar han på axel: ”Du glömde den här.” Nickningar, ett tack och tyst kärlek som känns i hela kroppen.

I charkdisken är det nummerlappar. ”Sjuttiofem, vem har nummer sjuttiofem”, ropar ett vitt förkläde bakom disken och det blir någon typ av missförstånd. Damen har nummer 75, men herrn har 74 och blev aldrig utropad. Vikt för en konflikt i det lilla, men i stället lanserar båda idén att den andra ska gå före, de insisterar på det – något annat kommer inte på fråga! Överallt tyst, vänlig kommunikation. Den ene kör in i den andres vagn, de tittar båda upp mot varandra, ler överslätande och vandrar vidare. Och överallt unga män som går runt och tycks leta efter de krumma tanterna som inte når upp till flingorna på fjärde hyllan.

Det är därför jag alltid blir en smula rörd över att gå till affären och handla. Det är så mycket kärlek där inne. Det beror på att vi faktiskt möts. ICA är en fysisk plats, vi delar den en stund och då försöker vi visa varandra respekt.

Jag tror vi behöver ICA i en värld där så mycket annat sker på de digitala platser där näthatet växer. Jag kan inte säga att jag är särdeles drabbad av det, men häromdagen hände det sig att jag tankade min dieseldrivna bil med etanol, vilket gjorde att bilen tvärdog mitt på gatan. Bilen blev bortbogserad och den här tidningen gjorde ett ”Hallå där, Alex Schulman som fick sin bil bortbogserad” till internetupplagan.

Denna bilartikel kunde läsarna kommentera. Man kunde uttrycka antingen sitt gillande eller sin avsky. Artikeln om min bil hade ett femtontal kommentarer. Och här fanns det sedvanliga näthatet av typen: ”Rätt åt den fula jävla idioten.” Ingenting konstigt med det, ingenting att yvas över. Men, och här kommer det intressanta: bredvid varje kommentar fanns det en möjlighet att kommentera kommentaren genom att trycka på en ”GILLA”-knapp.

Ni som har Facebook vet vad jag talar om. Alltså: Den kommentar till bilartikeln som kort och gott löd ”HAHA – YES!” hade 42 personer ”gillat”. Förstår ni hur sorgligt det egentligen är? Förstår ni vidden av denna tragik? 40 människor som läser att någon skadeglatt uttrycker ett ”HAHA – YES ” över det faktum att min bil är trasig och sedan bestämmer sig för att GILLA denna kommentar. Det finns mycket mörker där.

Det skulle aldrig hända på ICA. Där möts vi på ett fysiskt, vettigt sätt och är snälla mot varandra. Om min bil hade stannat utanför affären, så skulle kassörskan stänga ner kassa 2 och ta med sig ett gäng kunder ut på gatan och knuffat bilen till verkstan.

(krönika publicerad i dagens Aftonbladet)