Det fanns en tjej i min klass, jag minns inte vad hon hette, något amerikanskt. Sally, fast vackrare. Hon hade stort lockigt hår och olivfärgad hy. Hon såg alltid så väldigt ren ut. Hon körde moped till skolan från Söder varje dag, vandrade förbi oss där vi satt och fikade med sin runda hjälm i handen, efter henne en doftsvans inte av parfym utan av renhet. Vi umgicks inte, men det hände att vi pratade med varandra när vi befann oss i klunga. Vid något tillfälle hade jag upptäckt att man kunde skicka vykort utan att frankera dem. Korten kom fram i alla fall, brevbäraren ville väl vara snäll. Jag tyckte det var sensationellt och berättade det för de övriga. Kvinnan med olivhyn var skeptisk. Hon skrattade, sa att det där kan väl aldrig stämma. Jag sa att jag enkelt kunde bevisa saken och bad om hennes adress. Sen gick jag avsides och skrev ett vykort till henne med texten: “Ska vi äta middag någon dag?”
    
Jag väntade sedan spänt. Jag fick aldrig riktigt klart för mig om vykortet kom fram eller inte, men mycket tydde på det. Nästa gång vi sågs, två dagar senare, jag satt och drack kaffe med några studievänner. Hon tog en stor omväg för att inte passera i närheten av mig. Samma sak efter lektionen, jag betraktade henne noga och såg hur hon väldigt snabbt positionerade sig så långt från mig som det bara var möjligt. Vi sa inte ett ord till varandra någonsin igen.

En av bagageluckorna öppnades under flygplansstarten, en väska föll ner och träffade en dam i huvudet. Hon började blöda vildsint, en flygvärdinna frågade om det fanns någon läkare ombord. Har alltd undrat om jag någonsin ska få höra det i verkliga livet – en värdinna som i affekt frågar om det finns en läkare ombord.

Planet gjorde märklig gir, flög ett varv och vi svävade högt över Stockholm. Molnfritt. Huvudstaden såg ut som ett kretskort där nere.

Högljudd stolsgranne. Musiker av något slag. Satt och skrev noter. En låt hette ”Alltså sprack Saras tuttar”, ett skämt på titeln ”Also sprach saratustra”. Han visade upp titeln för sin kompis och skrattade därefter vildsint. Belåtenheten över sin egen fiffighet var stor där hos stolsgrannen.

En skål med bridgeblandning i min loge. Där fanns en sked också. Tanken var att skeda upp godisarna. Jag gjorde det också. Det kändes mycket vuxet, men själv blev jag ett litet barn. Något från barndomen, kanske, något minne som jag kommer ihåg så vagt att jag glömt det. Bridgeblandning med sked.

Programledare Pekka Heino. Pappa sa alltid att han tyckte så mycket om Pekka Heino för ”hans ögon glittrar så”. Jag berättade det för Pekka. Jag vet inte vad han tyckte om det riktigt. Det var svårt att tyda honom.

Ostkupa på bordet. I ostkupan fanns digestivekes. Märklig syn. Det såg ut som ett practical Joke. Som nen installation. Eller som någon ironi, som om Henrik Schyffert hade varit gäst igår och innan han gick fifflade han lite med ostkupan och ett gäng digestive-kex.

I sminket. Någon upptäcker att mina armbågslappar på kavajen har fått stora tuschpenne-drag på sig. Charlie was there. Då känner jag plötsligt saknad efter henne, som en elektrisk stöt.

Vad tycker du om Pernilla Wahlgren?
– Henne tycker jag rätt bra om. Inte för att vi känner varandra eller så.  
 
Hej!
Blir du någonsin ofantligt trött på dig själv?
Skulle du säga att du har bra självförtroende?
– Ja, just nu, när jag sitter i varenda tv-soffa så hatar jag mig själv. Jag hatar att lyssna på min egen röst. Jag har bra självförtroende när det gäller vissa saker. Som skrivandet. Jag vet att jag kan skriva. Resten är jag mer osäker på.

Hej,
du har ju en massa – karriären, en fru som andra avundas och en välartad liten knodd…
Men är du egentligen en tönt som tagit revansch?
– Förstår inte riktigt frågan. Tagit revansch på vad? Det är dock helt korrekt att jag var töntiga killen i skolan.
 
         
Hej.
Först skulle jag vilja ha tips på salami, du verkar ju vara en riktig hejare på det! Sen undrar jag lite om hur det funkar när man skriver en bok. Kan man skicka in en ide till förlagen, eller måste man ha en färdig produkt?
– Den ungerska picksalamin är den godaste. Prova den. Om du är tidigare opublicerad så är det nog bra om du skrivit lite längre innan du skickar in. Du behöver dock inte skriva en hel bok. Skriv vad boken handlar om från start till mål och skriv sedan tre eller fyra kapitel. Det räcker för att de ska få en bild.

Ledsen att denna fråga inte boostar ditt ego, men hur ocharmigt jättecharmig är egentligen Markus Larsson? Har du nåt tips för att snärja honom? Satt under de första programmen av Schulman Show och frågade mig vad det var för en tjomme du hittat men har verkligen insett att han har guldkant den grabben…
– Ja, han växer och växer, den gode Markus. Jag älskar honom. Det senaste jag hörde var att han är upptagen, tyvärr.

Känner du att du är den lite mer lyckade halvan av Schulmanbröderna? Varför / varför inte?
– Nej. Calle är ju mer entreprenöriellt lyckade. Sitter och lyfter hög lön, delägare, drar ut en bonus på en halv miljon eller nån annan sjuk summa. Calle vill ju inte vara framför kameran, han vill ju vara producent.

Sonen 5 år undrade idag om Skrikfetsen har kommit än?
Han syftar såklart på att han önskar en fortsättning på bajsfesten som var en SUCCÈ!!!!!!!
 – Tack! Jag vet inte hur det blir med den än. Förlaget är inte otroligt intresserade, om man säger så. Men jag ska ta tag i det där.

 Jag starta precis upp en blogg och redan hunnit få en del läsare. Och jag har haft en idé om att jag ska intervjua mina favoritbloggare. Så tänkte se om det är någon idé att mejla dig lite frågor och sen få lägga upp det i min blogg? Förstår att din mejl inkorg svämmar över men skadar aldrig att fråga 🙂
kram!
– Självklart. Mejla till alex@schulmangruppen.se
 
Hur går det med att hitta ny lägenhet?
 – Inte så bra, tack som frågar!
   
Är det du som har gjort subtitles till några Alla Älskar Raymondavsnitt?
 – Ja! Det är jag. Hittar du några fel, så kan du väl skicka till mig och berätta! Jag samlar på egna fel.
 
Vad tjänar du på din blogg? Vad drar du mer in pengar på? Vad tjänar du i månaden?
 – Jag har ju ingen fast, återkommande ersättning, utom den jag får från TV3 varje månad och från Aftonbladet för att skriva krönikor. Och det är inte en massa pengar.
        
Hur förhåller du dig till allt kladdigt, inställsamt smicker i kommentarsfälten?
 – Jag älskar detta! Blir så glad av att läsa det! Det är väl en härlig motvikt till allt näthat, som jag läser att Expressen skriver om.

1. I DN idag säger du att du hatar Stockholm och allt det innebär. Hur går din inställning ihop med Amandas, som verkar älska stan och vara beroende av NK etc? Hanterar ni sådana frågor utan att börja gräla? Det verkar ju som rätt stora skillnader i var man vill leva och hur…
– Ja, där är vi inte överens. Men jag accepterar att bo här.

Hej Alex! Jag har en bok som jag gärna skulle vilja ge till dig, har man möjlighet att komma förbi din lilla holk, bokaffären/kontoret, och lämna in den någon dag? När är det säkrast att få tag på dig där? Och, underbart att du började blogga igen! //D
 – Det enklaste är väl om du mejlar och kollar om jag är där. Jag har lite oregelbundna öppettider, kan man säga.

jag undrar när du ska börja se över ditt val av skor i showen? för drygt ett år sedan bad du om konstuktiv kritik och då skrev jag detta, du gav sedan replik i ett inlägg om att det var väl uttalat, trots detta väljer du att ha gympadojor på dig till kavaj igen. hur tänker du nu?
 – Jag hade det en gång! Ok!? En enda gång. Kolla på morgondagens show. Då har jag på mig finskor igen.
 
Vad är det värsta med Göteborg?
– Ordvitserierna. De kan inte döpa en restaurang utan att ordvitsa.
 
Varför har ni bestämt er för att leva snålt januari/februari, någon speciell anledning?
– Vi åkte till Thailand på semester och det kostade ganska mycket. Var tvungen att spara in.
 
Hur ofta/mycket är du i din bokaffär? 🙂 Har du sålt någon bok än?
– Tre, fyra dagar i veckan. Men de senaste veckorna har jag inte varit där nästan alla, har bara hållit på med boklanseringen.  
 
Varför tog du bort inlägget med Amandas röstprov?
– Det var ett roligt inlägg, en rolig film, och den låg på bloggen ett tag, men jag tycker inte att den ska ha ett evigt liv på Internet.  
 
Har du kissat på dig någon gång? Berätta om det! Skulle behöva veta!
– Märklig fråga. När jag var barn kissade jag väl på mig? Det gjorde man väl?
 
Jag såg dig vid frukosten på Yasuragi Hasseludden i maj. Du var där med Agneta Sjödin och Lars Leijonborg (Bubblan). Du verkade inte så glad… Agneta Sjödin pratade om att ni skulle ta en taxi och åka in till stan och äta middag. Hon verkade dryg. Är hon dryg? Varför var du så nere?
 – Jag blir alltid nedstämd av den där typen av produktioner. Jag bara funderade på vad jag egentligen gjorde där. Agneta Sjödin är inte dryg, men lite…bestämd!

Tjänade du mycket pengar på din första bok?
– Den sålde 100 000 ex, men de flesta var pocket och pocketböcker får man typ noll kronor för som författare, så det är synd att säga att jag blev rik.  
 
Vad ha du för duk på bordet?
– Vilket bord? Hänger inte med.

Är du och patrik sjöberg bra vänner?
Har du varit i göteborg och hälsat på honom?
Hade ni det trevligt under inspelningen av 24 timmar?
– Nej, men vi hade ett härligt dygn tillsammans. Han var speciell och intressant. Fullständigt ointresserad av mig som person, vilket gjorde att hela programmet blev lite märkligt. Det var bara jag som frågade honom saker. Men det blev kul!
 
Berätta om din vapenring du bär och varför?
– Det är mitt släktvapen. Fick ringen av pappa när jag fyllde 18. Tar den aldrig av mig. Men mer än så är det inte att berätta.
 
Jag blir mordbenägen när jag ser Peter Jihde fjanta runt som programledare i idol. Hur känner du där?
 – Mordbenägen.
 
Är du fåfäng? Blir du förfärad över det förfall som åldern medför? Varför har du sådan dödsångest?
– Nej, men däremot har jag dödsångest. Jag är inte ledsen för att jag får rynkor i sig, jag är ledsen för att de första rynkorna är ännu ett steg mot döden.

Varför romantiserar du verkligheten hela tiden i din blogg?
– Jag gillar att göra det. SÅ blir livet lite enklare att leva.

Är den nya boken helt sann eller hittar du på mycket?
Varför Socialdemokraterna?
– Nej, den är helt och hållet sann. Jag är sosse i blodet. Kommer alltid vara.
 
Har du läst några recensioner av boken?
– Ja, jag har läst de fyra stortidningarnas recensioner och blev skitglad (utom för DN, men hon hade i och för sig en poäng, de var en vettig recension). Landsortstidningarna har jag tyvärr inte läst.

Du skriver ofta om ditt leende, dina tänder och skojar ibland om hur du ser ut på ett lite nedsättande sätt. Det tolkar jag ju som att du inte är nöjd med dina tänder. Om det nu är så på riktigt, har du funderat på att göra något åt det? Skaffa tandställning? Operera munnen eller helt enkelt försona dig med att du ser ut som du gör? Har du alltid känt så inför dina egna tänder?
– Nej, jag har inget emot mina tänder. De är en del av mig. Jag tänker inte skaffa tandställning eller så. Jag trivs bra med dem, men det är klart att det är kul att skoja om dem, eftersom de är så skeva.

Efter infekterad fejd, publik sådan från er sida, hur slöts freden mellan Niklas Strömstedt och bröderna Schulman?
– Jag tror att vi insåg från båda håll och kanter att vi varit barnsliga. Vi bad varandra om ursäkt, tog i hand och så var det fint. Det var bra, för jag respekterar Niklas Strömstedt, tycker så mycket om hans musik. Dessutom älskar jag hans tjej, Jenny Östergren.

Vilket är ditt favorit vin? Både rött och vitt.
– Jag kan ingenting om viner. Jag älskar att dricka det, men ge mig en bindel och jag kan knappt avgöra om det är rött eller vitt.

Hej Alex,
Roligt att du har börjat blogga igen.
Varför är du inte kvar hos Adam & Gry på onsdagarna längre?
– Jag gick till MTG-ägda TV3 och då föll det sig naturligt att jag gick till MTG:s radio Rix istället. Dessutom hade jag jobbat där i fem år och inte en enda gång fått löneförhöjning. Det kändes inte som att de uppskattade det jag gjorde där. Men jag saknar Adam och Gry och Anders mycket.

Jag sitter i butiken och gör mig redo för ännu en resa till Umeå. Ikväll ska jag vara med i Gokväll på SVT. Jag tycker det är så obehagligt med flygresor. När jag flyger med Charlie skärper jag mig, då är det inte på sin plats att sitta och vara rädd. Blir det turbulens ropar jag: ”karusell!” och skrattar hysteriskt. Och det går ganska bra.

Men när jag flyger ensam känner jag mig så hemskt rädd. När det kommer turbulens tänker jag: ”Jaha, då var det dags att vika in hovarna och tacka för den här lilla stunden jag fick leva på den här jorden.”

Äh. Jag ska inte tråka er med detta, ni är väl trötta på att höra om det, tycker att jag TJATAR. Ni tycker kanske att jag ska släppa det nån jävla gång. Ni kanske vill dra lite statistik? Jag vet vad ni kan göra! Ni kan dra den där om att det ÄR FARLIGARE ATT GÅ ÖVER GATAN! Det kan ni väl göra! Eller varför inte analysera mig lite på det där fåniga amatörpsykologiska sättet som ni är så duktiga på! Slå fast att det handlar om mitt behov av att KONTROLLERA OMGIVNINGEN. Säg att jag måste släppa det! Ni kanske kan rekommendera någon psykolog? Gud, vad ni är perfekta, ni har inga fel, ni inte. Ni vandrar genom livet som alltigenom utomordentliga personer, grattis, vet ni vad ni får av mig för den där falskheten, ni får :+: , nu kommer min taxi, see you later, jävla arselhål!!!

Ibland händer det att jag talar om min familj och det faktum att alla är rätt kortvuxna allihop. Jag brukar bli anklagad för att jag överdriver och så. Men då svarar jag: ”Nej, de är faktiskt ganska korta.”

Jag och min fru Amanda (vars blogg ni kan läsa HÄR) brukar sitta om kvällarna iband och drömma oss fram till hur nästa säsong av Så Mycket Bättre ska se ut. Jag har fnulat en hel del på detta, så här ser min dröm-line-up ut:

Carola
Tommy Körberg
Timbuktu
Magnus Uggla
Peter Jöback
Malena Ernmann
Robban Broberg
Robyn

Vad säger ni om det? Inte illa, va? Vad sa ni nu då? Nu blev ni allt bra knäckta för att ni inte kommit på de där namnen?

Hade informell liten releasefest för boken idag på förlaget. På plats fanns framför allt släkt och de allra närmaste vännerna – men också Thorbjörn Larsson. Han är med i förlagets styrelse och hade vänligheten att titta förbi. För mig var det rätt stort att träffa denna levande legend inom svensk media. Brorsan Calle kände samma sak – han fick gåshud när de skakade hand, det är sant, han visade till och med upp armen. Inte för Thorbjörn, utan för mig lite diskret alldeles efteråt.

Thorbjörn Larsson var mannen som under 90-talet (tillsammans med Adam Alsings far Rolf) förde upp Aftonbladet till den position de har idag. Det var han som såg till att krossa Expressen för gott. Det var så härligt att höra honom sitta och dra gamla Aftonbladet-historier. Jag blev så stolt över att få dela den arbetsplatsen med honom. Det var så otroligt hedrande att han kom och hälsade på. Jag minns att jag skrev ett mejl till honom en gång i tiden, när han var chef på DN. Jag ville ta över Dn På Stan. Det var många år sen. Jag fick aldrig något svar från honom. Jag tog inte upp det nu, lika bra att han inte svarade på det där mejlet.

Brorsan Calle producerar Schulman Show. Han har just köpt den här fåtöljen på Blocket. Det är den fåtölj som fanns i Hylands Hörna 1965. Pappa producerade Hylands Hörna. Det är härligt att sitta i den där. Vi får inte mycket gjort just nu, jag och Calle. Den där fåtöljen fick oss att tänka på pappa och nu sitter vi och tittar på SVT Play, gamla bakom kulisserna-klipp från Hylands Hörna. Det är sista hörnan, Hyland är sliten, kanske paranoid. Och pappa flimrar trött och bruten förbi i bakgrunden. Det är rätt svårt att se på, man blir så mjuk i kanterna. Pöjken som sitter på läktaren bredvid pappa och ser lite suris ut (fem minuter in i klippet) är vår brorsa Niklas.

Förbereder mig för Schulman Show. Ulf brunnberg är gäst. Jag är märkligt nervös, nästan skärrad. Underligt. Men bra! Om det inte finns någon nerv kan man lika gärna fara åt helvete. Hann inte äta frukost, hittade två Kexchoklad i kylen här på Calles jobb. Känner mig nu orolig i magen. Och det ska bli värre, för jag kommer inte hinna äta något innan bandning och sen finns det alltid ostbågar och skit i studion och jag kommer stoppa i mig ostbågar så att jag blir alldeles gul om fingrarna, jag kommer äta så mycket att de måste fylla på i den där skålen som ligger på bordet i studion och kanske väser Calle till mig: ”Det där är inte mat, det är prydnad.” Och då väser jag håll käften tillbaka och han försvinner ut ur studion och jag tittar efter honom i en förvriden, hatisk grimas, gör gester och tecken, jag vill resa mig upp och slå honom på käften, men så går plötsligt vinjettmusiken igång och på en millisekund försvinner min skeva, fasansfulla min och jag ler in i kameran och säger hurtigt VÄLKOMMEN TILL SCHULMAN SHOW, och man tänker inte på vilken falsk liten jävul man ändå är, men i kontrollrummet sitter de där och hatar en. TROR NI INTE ATT JAG FATTAR HUR NI SITTER DÄR UTE OCH SNACKAR SKIT OM MIG!!!

Är det nån som sitter inne på något avsnitt av Hellénius Hörna? jag är främst ute efter vinjetten! Introt, där Oscar LInnros musik går och man får se bilder från Hellénius barndom. Om det finns någon vänlig själ som har ett avsnitt, kan ni inte skicka ett mail till mig på alex@schulmangruppen.se!

Ps. Det är alltså inte låten Från och med du som jag är ute efter. Jag är ute efter inledningen av en Hellenius Hörna.