Ledsen för dravlet i förra inlägget. Där har ni ett bra exempel på dåligt berättande. Den typen av liten poäng ska ska man berätta på tre rader eller så ska man inte berätta den alls. Borde ta bort hela inlägget, men det får ligga kvar som en påminnelse om nånting, oklart vad.

Nu går jag och lägger mig, hej på er.

Aftonbladet har alltså skrivit om min lilla olycka med bilen idag. För nytillkomna – bilen tankades med etanol istället för diesel och tvärdog mitt på gatan. Jag läser artikeln med intresse. Särskilt kommentarerna. Jag upptäcker nämligen något anmärkningsvärt. Vid sidan av varje kommentar kan läsare trycka på en GILLA-knapp. Är inte det speciellt? Vad är det för människor som trycker sig in på kommentarssidan, som väljer att inte kommentera, och som istället väljer att ”gilla” en kommentar. Förstår ni? De GILLAR inte en artikel, de gillar en KOMMENTAR till en artikel. Nedan kan ni se. Den person som kommenterat underst här kommenterar mitt bilhaveri och tycker att det är ”GÖTT ÅT HAN”.  Denna kommentar har 10 människor gillat. JAG VILL VETA VILKA DESSA MÄNNISKOR ÄR!

Och kolla på denna.

Den här människan har kommenterat min olycka med bilen alldeles kort genom att säga: ”Haha YES”. Det är inte mycket med en sådan kommentar. Han skriver inte något underfundigt eller lustigt eller intressant eller så. Han bara gläds åt att bilen är paj och skriver YES.

Denna kommentar har åtta människor ”gillat”.

Jag blir tokig. JAG MÅSTE VETA VILKA DE HÄR MÄNNISKORNA ÄR!

Det rör sig ju inte om näthatare.
Det rör sig om näthatare som kommenterar näthatare.

Du som läser en kommentar där det står ”haha Yes”.
Du som sedan tänker: ”Det där var inte dumt skrivet. Var är gilla-knappen nu då?”
Du som sedan trycker på denna gilla-knapp.

VEM ÄR DU?

Jag tänker på min lilla bil. Stackarn blev tvångsmatad med etanol och nu ligger den för döden. Jag orkar inte riktigt dra historien, det är för svårt just nu, men den som till äventyrs är intresserad kan läsa andranyheten på Aftonbladets startsida.

Lek med tanken att något geni tankar min dieseldrivna bil med etanol.
Ponera att bilen tvärdör mitt gatan.

Någon som vet om det över huvud taget är någon idé att försöka väcka den till liv?

Sitter i skräplitteraturbutiken och märker upp lite böcker. Dean R. Koontz :+++: har skrivit boken Phantoms :++: , jag har just fått in den i flottigt tummad pocket. Den får priset 895 kronor. Dyrt? Ja, kanske det. Men så viill jag heller inte ha så mycket spring i den här butiken. Dricker en kopp kaffe :+: som stått på sedan 09.00. Funderar på att sätta på en ny kanna, men kommer mig inte för. Tittar på Minuten :++: på SVT Play och sedan på Ricky Gervais inledningsmonolog från Golden Globe-galan :++++: . Ska nu svara på lite mejl. De som ligger först på tur att få svar är Calle Schulman :+++: , Amandas chef Cem Yeter :++: , Aftonbladets kulturchef Åsda Linderborg :++++: , Idoljuryns Laila Bagge :+: och Balubas Johan Dahlberg :++: . Sen ska jag äta lunch på Sturehof :+++: . Jag ska ta det dyraste på menyn, piggvaren :++++: , för det är inte jag som bjuder. Och till kaffet ska jag ta in en Plopp :+++: . Man kan göra det på Sturehof. ”En plopp, tack”, säger man och då piper de iväg och serverar den strax på bländvitt stort fat. Förmiddagen som sådan känns varken extraordinärt usel eller bländande underbar, den är kort och gott godkänd – :++: .

Varje kväll eftermiddagen dricker vi kaffe i soffan. Det är först på senare tid som jag tänkt på att Amanda alltid dricker upp sitt kaffe väldigt snabbt, så visar hon upp den tomma koppen för mig och säger belåtet: ”Jag svepte.” Hela tiden detta ”jag svepte”. Hon säger det på skrytsamt sätt, som om jag gjort något fel som inte sveper min kaffe. Det är ett mycket märkligt beteende.

Idag när hon hällde i sig kaffet sådär onaturligt fort, visade upp koppen och konstaterade ”jag svepte” var jag tvungen att reagera.

”Älskling. Det är ingen tävling”, sa jag.
”Jag vet”, sa hon.
”Man dricker sitt kaffe så fort eller långsamt man vill dricka det.”
”Jag vet och jag svepte mitt.”
”Jag såg det.”

Och så säger hon: ”Vad sa du nu då?”

Då tittar jag på henne en stund, men jag tar det inte vidare.

Känner ni era lite nedstämda idag?
Finner ni er vara särskilt sorgsna till sinnet?
Tänker ni onda, svarta tankar?
Har ni en oförklarlig klump i magen?

Misströsta inte! Detta är statistiskt sett den mest deprimerande dagen på året. Detta är, också rent statistiskt, den dag på året då flest människor tar sina liv. Det beror på att det är januari, julen är över, det är långt till vår, det är måndag och det är veckan innan lön.

Jag har känt mig alldeles låg hela dagen. Men nu känns det bättre, för nu vet jag: jag är inte ensam. Eller hur?

Lår oss nu gemensamt ge den här dagen ett sjungande :-: i betyg.

Och så kommer vi igen starka imorgon. Okidoki?

Jag har fått en del oroande mejl och läst en del kommentarer på den här bloggen. En del av er tycls ha fått böckerna utan någon signatur i dem. Är detta sant? I så fall är det ju alldeles otroligt irriterande. Då måste vi lösa det här.

Ni som fått ut era böcker – kan ni säga om det står något i dem?

Har inte ätit någon frukost idag. Min väckarklocka Charlie ringde aldrig imorse och jag vaknade upp en kvart innan jag skulle vara med i radion. Jag kastade mig ut med tröjan ut och sprang hela vägen till Sveriges Radio. Jag har ont i skenbenen av detta springande. Sen kom jag till jobbet, köpte med mig en macka som jag sedan inte rört. Den ligger framför mig här, stirrar på mig med tusen sesamfrö-ögon. Kan inte begripa varför jag inte käkat upp den. Kanske för att det är skinka på den. Känner olust inför skinkan som sådan. Det är den där sältan. Tycker att skinka har en smak av kiss. Hoppsan. Tycker att skinka har en smak av som man tänker sig att kiss kan smaka. Jag har samma inställning till äppeljuice, men där är det inte smaken utan färgen, om ni förstår. Ska inte gå in på detalj. Har alltså inte ätit sedan igår. Det går, så länge man inte äter alls. Sätter jag i mig tre, fyra sesamfrön så sätter kroppen igång och skriker efter mer. Men nu lurar jag den, låter den tro att det fortfarande är natt. Min dumma, goa lilla mage. Den kan man lura lite hur som helst.

Så här såg jag ut igår klockan 16.30. Man kan inte se ut på det där sättet. Jag har märkt att tanter nere i trappuppgången ryggar tillbaka när jag kommer nära dem. Den där frisyren påverkar mig, den påverkar också mitt sätt att vara. Jag blir liksom långhårig också till karaktären. Ligger mest i soffan, känner för att börja lyssna på powerballader och sånt.

Tur att man har vänner som kan klippa. Anna Kokotos är en av Sveriges bästa frisörer. Hon drog på mig ett plastfodral och började klippa. Jag såg märklig ut i plastfodral, som om jag stod i begrepp att bli mördad.

Sen klippte Anna Charlie också. Vi försökte muta henne med ostpopcorn. Inte Anna, alltså, utan Charlie.

Och så här ser jag nu ut. Fy fan i helvete, jag ser ut som en lite dåre. Inte i håret, för det blev väl fint, men det där uttrycket. Snusförnuftig och besservissrig.