______________________

Leif Mannerström är juryns stora stjärna. Hans stenansikte är ju fantastiskt. Han sitter där med armarna i kors och är motvals i största allmänhet. Stormagad och butter. Han sitter mest tyst och när han pratar så pratar han inte – han muttrar. Säger saker som: “Ska du inte sätta på spisen?” Det gör att hans auktoritet blir så mycket större.  Man känner fruktan när man ser honom. Man känner fruktan också för Per Morberg, men en annan typ av fruktan: Man är rädd att Morberg ska smaka av rätt, få något vilt i blicken och plötsligt visa alla tänderna och skalla någon av kockaspiranterna rakt över munnen och det sprutar blod och folk bryter in och försöker hejda Morberg som plötsligt bestämt sig för att “döda den jäveln”, han går efter kniven där på diskbänken, herregud, stoppa honom!

______________________

En timmes tv, en hel massa babbel från en voice over, men ingen gång fick jag veta: Vad vinner man? Vad är priset? Personen som går segrande ur tävlingen, vad får han eller hon? Vad står på spel? HALLÅ? VAD VINNER MAN? När hela timmen gått och produktionen insisterat på att vägra ge ut informationen, så sluter jag mig till att det inte finns något pris. Och det är ju stor skada. Man vinner alltså ingenting. Inte ens en praktikplats i något halvkök någonstans. Mycket tråkigt.

______________________

Juryn gör ett mycket bra jobb, men en sak stör mig. Vid några tillfällen stod det klart att maten smakade illa, men juryn hade en bild av att kocken var EN SKÖN KARAKTÄR och skickade därför vidare vederbörande i tävlingen. Men det är ju alldeles feltänkt. Det viktigaste här måste vara maten. MATEN, MATEN, MATEN! Det är okej när Anders Bagge flinar i Idol och skickar vidare en usel röst tack vare skön personlighet, för där handlar det om att stå på en scen, att agera framför en publik. Men här har väl karaktär absolut ingenting med något att göra. Otroligt irriterande när juryn babblade om att de “gillade” den och och den. Om jag sitter på en krog och äter en äcklig maträtt, tror ni att jag bryr mig om att kocken är “en skön jävel”?

______________________


“Tycker du om mig”, frågade Per Morberg vilt leende en av de tävlande. Två sekunders tv som sammanfattar narcissismen som sådan. Det var intressant att se. Det är därför Per Morberg är så intressant.

______________________


Att tvinga de övriga deltagarna att stå och applådera de som går in i eller ut från juryrummet var smärtsamt att ta del av.  Det var så mycket Idol-komplex över det. Varför skulle de stå där och applådera? Konstigt.

______________________
______________________

Ni får inte tycka att jag är gnällig. Överlag är jag mycket imponerad. Det här var helt enkelt riktigt, riktigt bra. Jag satt fastnaglad framför teven. Det var nerv i det här programmet. Det var på riktigt.

Mästerkockarna på TV4 får

Tidigmorgon. jag åkte till orten Morgongåva 10 mil norr om Stockholm. Där ligger Adlibris lager. I ett litet rum hade de placerat en pall med böcker som jag skulle signera. Detta är alltså de böcker som jag inte hann klart med igår. Jag förstod genast: Detta är en all-nighter.

Jag satte mig. Provade bordet. Bra höjd. Testade pennan. Fint flyt i den. Och så satte jag igång.

Utan förlagets uppbackning hade det gått åt helvete. Vi arbetade efter ett noga utformat system. Lasse lade fram böckerna med rätt sida uppslagen, jag signerade och Cherie placerade dem i prydliga högar.

De flesta av böckerna får alltså signaturer som ser ut ungefär så här. Men så hade jag lovat att en tredjedel skulle ha längre hälsningar. Jag försöker få till detta, men jag är faktiskt inte säker på att det kommer att gå. Vi måste vara ute härifrån innan klockan 23.30 i natt. Hoppas ni inte blir arga om jag sänker siffran till en fjärdedel.

Den här boken kommer någon att få. hoppas han eller hon blir glad.

Den här kanske inte blir lika rolig att ha i bokhyllan, dock.

Och detta kanske kommer som en överraskning för någon. Jag har väldigt roligt just nu med dessa hälsningar. Men jag har ont i handen och armen.

Får ett mejl från SVT:s programmarknadsförare Britt-Marie Gustafsson. En förträfflig människa, såvitt jag kan bedöma det. Just nu lägger hon ner sin tid på att marknadsföra ”Stjärnorna på slottet” och skickar ut ett mejl där hon berättar hur det går till att nå Ulf Brunnberg. Han är utomlands, men nås på sin mobiltelefon. Viktigt, dock, att alla som ringer honom ber sin operatör att ringa collect. Annars får ju han betala för samtalen!

Jag fnissar åt detta, för jag kan se Brunnberg framför mig där han sitter i telefon med SVT:s pressavdelning från nån strand på Gran Canaria och gapar om att han kräver att ALLA ska ringa collect. JAG SVARAR INTE OM DE INTE RINGER COLLECT, HÖR DU DET KVINNA? JAG SVARAR INTE! DET SKA VARA COLLECT ELLER SÅ KAN DE GLÖMMA ATT DE FÅR SNACKA MED MIG!

Ulf Brunnberg är rolig. Collect Calls är roligt. Visste inte att de fanns kvar. Det var väl vettigt för 15 år sedan när ett samtal till utlandet kunde kosta 40 kronor per minut. Men nu? Det är ju inte så dyrt länge.

Ska prova att ringa Ulf Brunnberg nu. Utan collect. Ska fråga hur det är med honom. Om han kan köpa med sig nåt på taxfree till mig.

Ledsen för dåligt bloggande idag. Jag har suttit på förlaget och signerat böcker hela dagen. Jag hann med 1 100 stycken innan jag fick ont i armen och tvingades avbryta. Imorgon ska jag åka till Morgongåva, där Adlibris ligger, och signera resten.

Sen åkte jag till Globen för att se derbyt mellan DIF och AIK. Det var min chef på TV3 Manfred som bjöd mig och Lars Adaktusson på matchen. Det var trevligt, trots att AIK förlorade. Jag drack vin i varje paus och blev till slut såsig. Åkte hem till min fru i stor brådska – klockan var nästan 22 och jag visste att det var en sekundstrid: skulle hon ha hunnit somna? Det hade hon inte, vi fick en härlig stund tillsammans innan hon började klippa vilt med ögonen och sedan ragla som ett fyllo mot sängen.

Och nu sover hon. Herregud, vad hon sover. Andas tungt, om jag blundar förställer jag mig att det ligger ett mycket stort djur här bredvid. Den här sömnen är osedvanligt djup. Jag skulle kunna driva en hand genom glasbordet vid hennes sida av sängen och hon skulle inte uppfatta det. Jag skulle kunna hälla stearin över hela hennes kropp och hon skulle ändå inte vakna. Det hon håller på med nu är inte sömn, det är koma.

Jag känner själv att jag börjar bli trött nu. Fint ändå. Okej. Då säger vi så. God natt.

Jag tar en titt på Adlibris lista över veckans mest sålda böcker. Jag skriver inte om detta därför att min bok är etta. Det gör jag verkligen inte. Även om det självfallet är mycket trevligt. Etta på listan, kul-kul-kul.

Men ta en titt på listan utan att läsa vidare. Kan ni ana min spaning?

på plats 2, 3, 4, 5 och 10 är det böcker som handlar om vikt. Jag funderade länge på det där. När blev viktböcker så populära i Sverige. Och så kom jag på det. Detta är ett resultat av nyårslöftena! Alla människor som lovat sig själva att gå ner i vikt under det nya året har nu inhandlat böckerna för att göra det möjligt.

Det finns något rart här, märker ni det?

2 500 människor beställde min bok. Den hamnade genast etta på Adlibris topplista. Jag är hemskt ledsen, men jag måste stänga av erbjudandet nu. Jag tror inte jag kommer att klara av att signera fler böcker, särskilt som jag lovat att skriva en längre hälsning i en tredjedel av böckerna. Det kommer att bli svenskt rekord i signering. Det är helt otroligt roligt.

Ni som inte hann köpa är varmt välkomna till min butik på Regeringsgatan. kom förbi med en bok så skriver jag gärna i den!

Svenska Akadamiens Peter Englund skriver apropå att Björn Ranelid är med i Let’s Dance: “Allt som håller honom borta från skrivandet välkomnas.”

Jag är mycket förtjust i kulturbråk överlag, men detta är kanske i ovärdigaste laget. Vad har det tagit åt Peter Englund?

Det är svårt att bli imponerad över människan Peter Englund. Jag minns honom på 90-talet. Han skrev väldigt tjocka böcker som handlade om stor-Sverige. Hans största läsekrets var väl Ultima Thule-fansen, de som viftade med svenska flaggor och lade ner kransar vid Karl XII:s staty. Jag tog mig igenom en av de där böckerna i tonåren, det kan ha varit “Poltava”, och det var inte särskilt förtjusande. Som Herman Lindqvist, fast utan elegansen. Det var inte historia, det var skrönor, men dåliga skrönor: kort sagt: skitigt hantverk.

Peter Englund har alltid varit en trubbig opportunist för mig, en historiedravlare som drog nytta av de rasistiska vindarna på 90-talet och byggde sig en förmögenhet på att skriva om coola krig i den svenska historien.

Och sedan hamnade han i Svenska Akademien. Och sedan en tid är han också dess sekreterare. Och från denna höga häst meddelar han nu att han vill att Björn Ranelid ska upphöra att skriva böcker. Detta blogginlägg gör det enklare än någonsin att avsky mannen.

Om Ranelid hade varit klyftig hade han tagit detta med upphöjt lugn och därmed gått segrande från fjanterierna. Men det är inte riktigt så Björn Ranelid reagerar. Ranelid skjuter ut sig fullständigt. Han säger i en kommentar att han nu ska “ägna stor del av livet” åt att få Englund att äta upp detta. Förstår ni vilken tragik som ryms i detta påstående. Han ska ägna STORA DELAR AV LIVET åt att ge igen. Något som för övrigt borde applåderas av Peter Englund, eftersom det borde innebära att han VERKLIGEN håller sig borta från skrivandet.  

Ranelid påstår sedan att någon måste trycka upp honom mot en vägg. Han ändrar sig sedan – han kan göra det själv. Det är inte så svårt, eftersom Englund är så liten. Han påstår sig kunna göra det till och med med vänster hand. Han påpekar också att han gjorde 138 framträdanden förra året, att han själv målat omslagen till fem av sina böcker, att han själv sett hur människor låtit tatuera in Ranelids metaforer på armar och ben. Att han får skriva autografer i IKEA-kön.

Ja, han fortsätter så där. Det är en bisarr uppvisning i narcissistisk självhävdelse. Mycket bekymmersam läsning, lika sorgligt att ta del av som Englunds påhopp.

Ibland får jag frågor i kommentarsfälten. Det är sällan jag hinner svara på dem, med jobb och barn och så. Men nu kan ni väl ställa dem igen, så ska jag avsätta några timmar i början av veckan. Om det är nåt ni vill fråga, alltså!

Kollar på reprisen av Fångarna på fortet. Det är första gången jag ser programmet i ny tappning. Jag noterar att de bytt ut Fader Foura. Nu står skådespelaren Rolf Skoglund där. Men jag förstår inte vem han spelar.

Han har på sig underliga kläder. Sidenskojrta med 70-talssnitt. Vit RIviera-kavaj. Han ser ut som en skojare, en hustler och låtsasentreprenör. Han ser ut som medelhavets svar på Percy Nilegård. Man hans karaktär har inget skojaraktigt över sig. Han talar och för sig precis som den förra Fader Foura, en underlig kuf, en gåtfull och disträ herre, ett original i alla bemärkelser, en filosof som mumlar för sig själv lika mycket som han pratar med andra.

Det är mycket märkligt. Han pratar och beter sig på ett sätt som KRÄVER spruckna glasögon, grå kofta och tofflor. Han bär kläder som KRÄVER att han skjuter låtsasskott i luften och säger ”toppen poppen” och ”tjenis penis”.

Det går inte ihop. Rent konceptuellt går detta inte ihop.

Här har TV4 verkligen rört till det.
Det här var inte bra, TV4.
Det här var underkänt och vet ni vad underkänt är i min värld? Jo, det är :+: .

Vi har just tittat klart på första avsnittet av The Wire, säsong 3. Eller: jag har just tittat klart. Amanda somnade som vanligt. Den här gången såg hon tio minuter och sen försvann hon. Jag har blivit mycket duktig på att upptäcka när hon sover utan att titta på henne. Jag vet hur det går till.

Först skakar hon med sina fötter för att hålla sig vaken. Sen slutar hon med det, då vet man att hon gett upp. Då är det inte långt kvar. Och sen kommer den tunga andningen. Då har det hänt. Hon sover.

Nu surfar jag på nätet. Hittar detta på Aftonbladet. Jag vet att det är barnsligt, ni kanske inte alls tycker det är roligt. Men jag tycker att utropstecknet gör det roligt. Det finns något positivt i det där utropstecknet! Som om det vore en festlig sak! Som om det vore nåt riktigt kul!